Om vi designade ett högstadium för fjortonåringar

De allra flesta jag pratar med intygar att den där högstadietiden var nog ändå den värsta i livet. Det blir bättre, säger de till min fjortonåriga dotter när hon berättar att hon går i åttan. Hur länge har högstadiet varit en enda plåga? Minst sedan 30 år tillbaka då i alla fall, och det är inte osannolikt att våra sjuttioåringar bekräftar samma sak, att högstadiet redan på femtiotalet dödade all motivation till att lära sig någonting, i en tid då de precis höll på att upptäcka allt. Och ändå har ingen på hela den tiden lyft blicken från strukturen som alltid har varit densamma – att lära sig lite här och var i alla möjliga olika ämnen oavsett om man är intresserad eller inte, med målet att få ett högt betyg. Politikerna justerar betygsystem, lägger till och tar bort några mål ur läroplanen och nu kommer Kinberg Batra med planen att sätta skolor med dåliga resultat under Skolverkets regi.

För Skolverket ska hjälpa till hur tänker de? Ska de minska antalet barn i lågstadieklasserna? Ska de ge lärarna mer tid för för- och efterarbete för varje lektion? Ska de öka statusen för lärarna i just den skolan så att fler lärare utbildar sig eller söker sig dit? Eller ska de ändra hela förbaskade upplägget så att det svarar på barnens intressen istället för en vansinnigt gammal idé om hur en skoldag ska se ut för att serva… ja serva till vad? Jag misstänker att Kinberg Batra tänker att Skolverket ska gå in och strukturera upp, stoppa igen hålen där de har blivit så stora att nätet helt har gått sönder. Det hjälper just dessa elever att få samma förutsättningar som alla andra, men det hjälper inte någon av dem att få en dräglig skolgång.

Jag och dottern designade ett nytt högstadium häromkvällen. Vi kom överens om att skola nog ändå är nyttigt för en fjortonåring. Hur mycket hon än avskyr att gå dit just nu höll hon med om att det nog är bra med ett sammanhang som drar upp alla på förmiddagen, skapar forum för att lätt träffa vänner och ha en naturlig närhet till andra vuxna än föräldrarna. Men dagarna skulle kunna fyllas med helt annat innehåll. Istället för att mata på i en konstant ämnesorienterad progression skulle skolan kunna möta fjortonåringarna där de är i sin utveckling.

Biologi: Allt om sex, fortplantning, virussjukdomar, människans fysiska utveckling, alkohol och andras substansers påverkan på kropp och hjärna, allt om hur hjärnan fungerar och framför allt hur ett barns hjärna utvecklas till en vuxens. Vi tänker oss att all undervisning ska utgå från det egna jaget och från jaget i förhållande till samhället. Helt klart viktigaste ämnet i den här åldern. Svårt felriktat och eftersatt genom alla tider.

Matematik: Fokuserar på ekonomi. Hur man betalar räkningar, vilken skatt som finns på vad, vad det innebär att ta ett lån med ränta, hur man köper ett hus eller bygger ett eget, hur man skriver en algoritm för att personalisera ett digitalt flöde. Abstrakt matte är ingenting för den som vill förstå livet. Vi gör det konkret istället. Fram med excel och JavaScript. Eller nej, kör in C++ istället så kommer logiken sitta för resten av livet.

 Svenska, Engelska och 3dje språk: Poesi och berättande utifrån den personliga erfarenheten och tanken. Recensioner av övrig media. Insändare till tidningar och politiker. Bloggar. Debatter och diskussioner i grupp. Vi slopar grammatiken och På västfront intet nytt och annan litteraturhistoria som är svår att relatera till än och håller oss till för fjortonåringen relevanta samtal. Alltså det här gör de jämt på eget bevåg så det är rätt lätt att få till det…

Historia: Kvinnohistoria, manshistoria, hbtq-historia, invandrar/utvandrarhistoria, sporthistoria – you name it, men inte en enda j-a kungalängd. Egentligen historia ur alla mänskliga perspektiv men kungarna ger vi f-n i just i det här fasen i livet!

Samhällskunskap: Politiska system och juridik med unga som centrum. Låt dem vara med och påverka våra politiker och förstå vad vårt samhälle anser vara rätt och fel och varför…

Religion: Just livsåskådning bör ju hela högstadietiden bygga på, men kanske att vi kan strunta i att lära oss om årtalen då heliga böcker skrevs eller datum för hinduismens högtider, och mer fokusera på själva sättet att se på livet.

Geografi: … och hur ser det ut i andra länder. Och varför faller rösterna som de gör i Eurovision Song Contest? Och värdlandet till nästa OS – vad vet vi om det?

Gymnastik: Ja inte ska klassen delas in på två varvid killarna får sitta på läktaren och titta på när tjejerna springer 3 km kring idrottsplanen och tvärtom i alla fall! Ibland undrar man om vuxna människor inte har något som helst minne. Här finns bara ett enda mål och det är att varje elev ska få chansen att tycka att det är kul att röra på sig ett par gånger i veckan.

Att vi tänker att hemkunskapen ser likadan ut som talar sitt tydliga språk. Kan vi låta skolan bli mer praktisk i högstadiet, än teoretisk? Det teoretiska hämtar vi ikapp på gymnasiet för de som går vidare dit. De som inte gör det har nog också fått ut det bästa av skolan om de får lära sig livet först.

Och om någon nu hävdar att det är så här det ser ut i högstadiet redan så säger jag bullshit. Läroplanen följer samma sätt att se på läroämnena som för sjuttio år sedan. Högstadiet är styrt av att eleverna ska få ett betyg i varje respektive ämne. De ska kunna plåttra ner ett antal årtal och kemiska beteckningar för att få ett E och kunna argumentera för hur de används för att få ett högre betyg. Det enda många går dit för är för att de måste få till en bokstav på pappret som ska ta dem vidare någon annan stans. Det finns undantag. Jag var ett själv mot slutet av högstadiet. Men för merparten är det en meningslös transportsträcka. Det vore så fint att försöka göra det bästa möjliga för varje individs och för samhällets framtid.

Vi insåg dock att det ändå motiverar med någon sorts progression. Istället för betyg ser vi en Candy Crush-karta med precis som i spelet, oändligt med levlar. Det finns inget slut på lärandet och istället för betyg så har man kommit till level 36 eller 45. Några levlar kan vara svåra för någon och ta tid, medan andra är lätta och går snabbt. Man blir triggad av att se några vänner komma framåt och vill förstås gärna komma ikapp varvid man förhoppningsvis pluggar lite mer. Eller så nöjer man sig med att man ligger före alla de som ligger på en lägre level för att man helt enkelt hellre spelare fotboll på eftermiddagarna och blir bra på det. Det är mer upp till en själv. Men man har alltid möjlighet att komma ikapp när man väl är motiverad igen.

Publicerat i lärande, pedagogik, skola, spelifiering, tonåring, utbildning | Märkt , , , , , | 3 kommentarer

Bad Feminist bättre än ingen feminist

Jag motsatte mig feminismen under mina sena tonår och i tjugoårsåldern eftersom jag var rädd att feminismen inte skulle tillåta mig att vara den struliga kvinna jag visste att jag var.

Jag läser Bad Feminist av Roxane Gay, en rörig samling tankar som börjar med att ta avstånd från kompletta sanningar och priviligerade tolkningar, men som sedan frankt dissar andra kvinnor i deras sätt att närma sig feminismen. Gay älskar snaskiga dokusåpor men menar att t ex Caitlin Moran’s humoristiska grepp på hur det är att vara kvinna inte är korrekt.

Genren har utvecklat en väldigt framgångsrik formel för att reducera kvinnor till en pinsam radda stereotyper bestående av låg självkänsla, desperat önskan att bli gift, oförmåga att odla meningsfulla relationer med andra kvinnor och fixering vid en nästan pornografisk skönhetsnorm. I dokusåpornas värld lägger kvinnor för det mesta oerhört mycket kraft på att spela rollen som kvinnor, men deras manus är skamligt, skamligt förvrängda.

Själv skulle jag säga att männens roller är precis lika stereotypa och att deras manus inte är förvrängda utan att deltagarna är castade för att till fullo uppfylla våra förväntningar på någon som blottar sina liv inför andra. Alltså sätter oss själva i ett något högre rum, som låter oss förfasas av andra men också hitta förståelse och kärlek till någon eller några av dem. Våra egna erfarenheter är nära deltagarnas – ibland har vi hanterat situationer lika illa, men ibland har vi faktiskt fixat allt lite lite bättre. Jag tycker själv att de här dokusåporna är förkastliga eftersom de hjälper till att normalisera våra roller som män och kvinnor och dessutom låter oss sätta oss rangordna oss själva som bättre än andra.

Hon menar vidare att triggervarningar är att underskatta mottagare och måste avskaffas, utan att veta hur andra än hon själv, fungerar kring triggervarningar. Det är en sak att utgå från sig själv, men en annan att hävda att alla har samma behov. Hon insinuerar att alla kvinnor i västvärlden har allvarliga kroppskomplex, vilket är ett uttalande som normaliserar bilden av hur kvinnor är fast det inte är sant. Det är vidrigt vanligt med kvinnor som avskyr sina kroppar, men det finns många som aldrig talar om sina kroppar för att de faktiskt inte bryr sig. De hörs bara inte lika mycket.

Men Gay’s inkonsekventa förhållningssätt i blandning med många riktigt viktiga tankar, blir förklarligt när hon beskriver den gruppvåldtäkt hon utsatts för som tonåring. Hur hon under en längre tid läts tro att hon hade en pojkvän, även om de bara sågs utanför skolan, som en dag tog med henne ut i skogen till en plats där vännerna väntade. Och därefter hette hon ‘Slampan’ genom resten av skoltiden. Det traumat tillåts sätta agendan för resten av livet. Efter det finns ingen tilltro, ingen annan att lyssna på än sig själv.

Bara för att man överlever något, betyder det inte att man är stark.

Nojoom – 10 år och skild, en film om en Jemenitisk flicka, är en verklighet för få. Tio år och ägd av en mycket äldre man som våldtar och slår är vanligare. Kvinna och ägd av en man som våldtar och slår ännu vanligare. Och kvinna med få andra utvägar, psykiska eller praktiska, än att stanna hos en man som slår och våldtar är antagligen ännu vanligare. Lägg till kvinnor och flickor som har blivit våldtagna av män. Och sedan män och pojkar som har blivit våldtagna av män. Maktutövning. Livrädsla för att förlora makt. Ett sätt att sätta sig själv i särställning från andra. Att med våld skapa sin egen position i överläge. I hemmet och i sexuella situationer är dessa män maktfullkomliga. Ingen kan komma åt dem, de är oövervinnerliga. Världen är så sjaskig.

Väldigt få människor i den utvecklade världen saknar helt privilegier. … Man kan använda sin privilegierade ställning till ett gott ändamål – att försöka jämna ut spelplanen för alla, jobba för rättvisa i samhället, uppmärksamma hur de som saknar vissa privlegier berövas sina medborgerliga rättigheter.  Vi har sett vad hamstrandet av privilegier har lett till, och resultatet är skamligt.

 

 

 

 

Publicerat i genus, kategoriserande retorik, läsning | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Fjortonåringen är förbi youtubers

Vad tycker ni om Thomas Sekelius frågade jag fjortonåringen. Thomas, för den som inte vet vem han är, är en youtuber som uttrycker sig med lite modiga och okonventionella signaler för att vara ung kille. Det är ingen revolution  med killar med smink men det kan trots allt ännu hissas eller dissas hej vilt.

– Jag bryr mig inte, kollar inte så mycket på sådant där. Alltså det är ju mest de som är typ två år yngre som kollar mycket på youtubers.

Jag undrade ändå vad hon tycker men hon kunde inte distansiera sig mer. Dessa youtubers har hon lämnat bakom sig. Jag undrade hur det kom sig.

– De som är yngre har ju mycket mer tid och kan kolla hur mycket som helst. Och så är det mest de som gillar deras humor och så.

Men de flesta av youtubers är ju äldre undrade jag. De är ju gymnasieelever eller vuxna som gör och pratar om sådant de vill och gillar . Therese Lindgren t ex berättar ju ofta om sin utbrändhet, om sina vuxenproblem. Innehållet är ju inte riktat till tolvåringar egentligen.

– Vi har ju våra egna problem att ta tag i.

Sedan var samtalet slut. Swisch iväg ut genom dörren.

För två år sedan gick det inte att slita denna tjej från Pewdiepie. Det är eoner sedan i utvecklingstid. Nu är det musik och poddar som gäller. Ikväll är Silvana på Grönan. Det största som kan hända just nu.

Publicerat i 12åring, tonåring | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Kan VR slå barns lek?

image

Så här tänker jag nu angående barn och VR, men det lär jag väl inte göra om några år när alla barn lever i en ständig parallell virtuell värld. Eller inte.

Publicerat i ställningstaganden | Lämna en kommentar

En treåring i en fjortonårings kropp

En helvetisk morgon för en småbarnsförälder består av att den treåriga dottern har bestämt sig för att ballerinakjol med trollspö är det enda rätta att ha på sig i snöstormen mitt i januari. Efter stök och strul och ovilja att borsta tänderna blir det till slut ballerinakjol över overallen och en trots de förlorade minutrarna, alldeles för långsam och trulig promenad i mörkret till dagis. Ens puls är uppe i hundranittio för att bemästra stressen och irritationen över att inte bara kunna sätta på sig kläder och gå ut genom dörren som vanligt vettigt folk. Det är oerhört påfrestande, särskilt som de flesta av oss har någon på jobbet som står och väntar på oss.

Tänk då att den där treåriga dottern går ut fast i en fjortonårings kropp och ballerinakjolen är utbytt mot ett miniministringlinne, trasiga nylonstrumpor, tighta shorts och tunn rock utan halsduk. Mentalt börjar hälften av fjortonåringens hjärna om från början. Hälften av alla synapser ska bytas ut under de kommande åren för att fungera i en vuxen värld. Hälften är inte användbart längre eftersom de utgår från det treåringen lärde sig om att vara barn.

Och dessutom utvecklas riskbedömningen sist…

Sara Jayne Blakemore om The Mysterious Workings of the Adolescent Brain.
https://embed-ssl.ted.com/talks/sarah_jayne_blakemore_the_mysterious_workings_of_the_adolescent_brain.html
 

Publicerat i föräldrar, tonåring | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Not There Yet, istället för Faila

Vi är rätt inmatade med att klara saker. Jag träffar både små och stora barn som är helt fast i att inte våga göra någonting alls av rädsla att bedömas av andra. Att öva sig duger inte i samhällets måttstock jämfört med att kunna.

Tokaido är ett brädspel som går ut på att få en så upplevelserik resa som mötokaidojligt. Det gäller att stanna på så många platser det går för att samla olika sorters kort och få poäng utifrån hur mycket du har hunnit göra. Det är alltid den som är sist tur att gå, utan tärning, man väljer själv hur många steg man vill gå. Sjuåringen har svårt för detta tack vare att han är helt inställd på att hinna först i mål och att ha så mycket pengar som möjligt. Hans mätbara mål, vad som är rätt att uppnå, har bekräftats om och om igen under hans sju levnadsår och är svåra att ändra i en handvändning. Det krävs en hel del tankeövning för att bryta det mönstret.

Tonåringen är ogärna med på gymnastiken tack vare obehaget av att det blir visuellt och synligt för alla andra i klassen som kan bedöma ens prestation. Man känner sig usel för att man inte redan kan hoppa högst, längst eller springa snabbast. För en del handlar det om många fler tillfällen än bara gymnastiken. Allt man inte kan undviks och eftersom ingen är fullärd någonsin blir det en ond cirkel för den osäkre som slutar göra precis allt – i rädslan för att bli bedömd, att inte vara bra nog.

Carol Dweck pratar i det här TEDTalket om hur vi bör använda oss av bedömningen ‘Not yet’ istället för ‘Fail/Correct’. Det är ointressant och kontraproduktivt att bedöma om lösningen är rätt eller fel, medan försöket, processen och övningen är det som tar oss framåt i alla ämnen, hela livet. Briljant ju!

https://embed-ssl.ted.com/talks/carol_dweck_the_power_of_believing_that_you_can_improve.html

Publicerat i barnappar och spel, lärande, pedagogik, uppfostran, utbildning | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mätning motiverar och omotiverar

Det vet vi ju. Att genom att sätta målbilder och mäta oss mot kan vi motiveras till att göra lite mer och lite bättre än om vi inte hade något uppsatt mål. Fitbit och Jawbone, armband man sätter på handleden som mäter bl a puls och steg, visade världen för ett par år sedan, hur regelbunden mätning kan ge fina förbättrade resultat på hälsan för den som behöver röra på sig lite mer än den egentligen vill. Målbilden är den rätta och vi får lite hjälp på traven att anstränga oss lite mer för att nå den.

Men så är det också så att uppsatta mål och mätning kan döda den motivation som fanns där innan. Om man börjar göra någonting enbart för att uppnå de kvantifierade målen, och inte för att man tycker att det är kul, skönt eller intressant, kan man tappa sugen helt. De riktiga målen har ersatts med meningslösa mål.

When I asked Etkin, the study’s author, how she’d come to examine the role of fitness trackers, she explained that after giving her father a Fitbit, ”he became much more stressed about how much he walked, focused on those quantitative outcomes, when previously he’d just walked for fun”.

The problem, she said, is this: ”Even though tracking output can encourage us to do more, it also sucks the fun out of activities we previously enjoyed, which makes us enjoy them less and be less likely to keep doing them in the future.”
The Sydney Morning Herald, Why I broke up with my Fitbit

Jag tänker på skolan.

 

Publicerat i pedagogik, skola, spelifiering, utbildning | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar