Modets egen sagovärd

I arbetet med Stardoll lärde jag mig att varje säsong bläddra igenom säsongens runways på Vogue.com för att spana lekfulla teman låta användarna skapa fantasivärldar med. I år är det höstens filmer som har inspirerat mest tror jag.

Om unga i skolan kämpar för att inte sticka ut och vara fel, så kämpar modevärlden precis med det motsatta. Ju barnsligare och mer skruvade proportioner desto mer lyckat är det. Marc Jacobs har till hösten skapat sin egen mäktiga Alice i Underlandet-värld, Prada vill låta oss gå utan brallor i bara strumpbyxorna – så där som femåringarna på dagis mitt i vintern, och Marni letar nya former i Harlequin-estetiken.

Igår kväll såg min äldsta ut så här. Känns som att modeskaparna insåg vilken höstens förebild skulle bli.

landscape-movies-suicide-squad-harley-quinn-margot-robbie

Alice-in-Wonderland-2-New-Banner.jpg

Publicerat i lek, tonåring | Märkt , , | Lämna en kommentar

Tråkigt på landet

Livet på landet är verkligen precis så tråkigt som de gör det. En har halsfluss efter att ha dansat halvnaken i ösregn på Pride-festivalen och den andra får ångest så fort hon inte är med sina kompisar. När de var små var det lätt att plocka fram fingerfärg att gegga med hela kroppen med eller att göra en sagostig på tomten med målade stenar och skyltar eller att dra igång ett gemensamt pussel. Nu kan ingenting vara roligt i sommarstugan eftersom kompisarna inte är där. 

Tyvärr förgiftar de stämningen även för oss. Och ja, vi har förstås bett dem ta med vänner ut men IIINGEN vill hänga med ut till en öde klippa. Och givetvis får de hänga med vänner dit de är, men det verkar som att de har utnyttjat den gästfrihet som finns nu. De verkar också ha gett böcker sin ranson av fokus den här sommaren. Och lego-mini-Coopern har monterats ner och satts ihop för tredje gången. Nej nu har vi riktigt riktigt tråkigt.

Publicerat i familj, föräldrar, tonåring | Lämna en kommentar

Spel i sommar

Förurom Pokemon Go som bättre än något annat spel för ihop barn i olika åldrar på varenda klippa i skärgården, på gatan i stan och på semesterorten i Spanien, spelar vi ett gäng roliga sällskapsspel till i sommar. Som vanligt införskaffade på Dragon’s Lair på Kungsholmstorg.

Bästa strandspelet: Hive. Plastbrickor utan spelplan. Som ett luffarschack fast lite svårare då de olika insekterna/brickorna rör sig på olika sätt – som i schack. Fast lättare än schack med färre alternativ och regler. Den som har ringat in den andres bidrottning har vunnit.

Bästa storyn: Takenoko. Kineserna ger Japanerna en panda I fredsgåva och trädgårdsmästaren måste odla mycket bambu för att hålla den hungriga björnen vid liv. Alla spelare bygger upp trädgården tillsammans men var och en har olika hemliga uppdrag (lite som i ticket to ride som vi alltid spelar ett par gånger per lov).

Bästa zen: Tokaido. Istället för att ta sig i mål så fort som möjligt ska man tvärtom försöka stanna och se så mycket sevärdheter som möjligt, samla många souvenirer och donera pengar i templet. Det finns ingen tärning. Man väljer själv hur många steg man vill ta.

Bästa kortis: Mondo. Plocka upp en bricka i taget och lägg på 7 minuter en karta med så många landområden och djur som möjligt, men med få vulkaner och framför allt måste rätt landsort matchas med samma sort. Låter lätt, är superknepigt.

Bästa utbildningen: Timeline. En enklare variant av När då då?. Kort med historiska uppfinningar, upptäckter eller musik som ska placeras ut före eller efter tidigare lagda kort på en tidslinje. Kvalar också in som bästa resespel och kortis.

Bästa samarbete: Pandemic.  Det är vi mot epedemierna som sprider sig över jorden.

Bästa samarbetet 2: Castle Panic. Vi mot trollen, orcherna och goblins som försöker inta borgen. Passar åttaåringen bäst av alla spelen. Ja förutom Pokemon Go då… Enkla regler och ganska korta omgångar.

Publicerat i barnappar och spel, kul att göra | Märkt | Lämna en kommentar

På ett nytt ställe i svensk kvinnohistoria

Jag växte upp i ett feminismlöst åttiotal. Varför dog den, feminismen, efter sjuttiotalet? De tyckte väl att de hade fixat allt det där på 60-talet, att allt var iordningställt. En hel del hade ju hänt på arbetsmarknaden. Först blev förvärvsarbetande husmödrar tillåtet, och sedan förvärsvarbetande kvinnor med barn på dagis. Och allt fler kvinnor blev chefer och satt i riksdagen. Och det räckte tyckte de kanske.

Med min helt nya maxat kurviga tonårskropp fick jag som trettonåring abrupt inse att den från och med nu tydligen var allmän egendom. Det var uppenbarligen fritt fram för vem som helst att kommentera och framför allt äldre män kände sig ibland fria att även ta på den. Jag hade gärna varit utan de där enorma brösten ett tag till, men istället var jag tvungen att göra dem till en del av mig, förhålla mig till dem på ett eller annat sätt. Blotta dem eller lönlöst försöka dölja dem.

Den perfekta kroppen och det bästa sättet att få en kille fyllde i princip all media riktad till tjejer. För några år sedan, när feminismen började vakna till liv igen för första gången på många år, återgav Karin Grisejente Jansson ett par av de tips som VeckoRevyn försåg oss med och fick ett enormt gensvar från de som fortfarande duschar kallt för att inte få hängbröst eller tränar för att kunna hålla en penna mellan låren.

Det var förstås ingenting nytt, utan som det alltid har varit. Men utan feminism och kvinnohistoria i skola och media kunde vi inte reflektera över det. Yvonne Hirdman började sin feministiska resa från samma plats men fyrtio år tidigare. Från hennes Medan jag var ung, ego-historia från 1900-talet 

Vår makt bestod i att vara så åtråvärda att de bara föll som käglor för en. Så att man fick dansa varenda dans. Att man fick dansa med den man ville dansa med. Det var vi som bevakade telefonen besvärjde telefonen, inte vågade gå hemifrån om den skulle ringa, om han, som bestämde, skulle ringa. Inte undra på då att allt, precis allt, hängde på hyn, håret, näsan, ögonen, brösten, midjan, benen, munnen.

[Damtidningarna] blev vår zon, vår värld, Damernas värld, flickvärlden, Fickjournalsvärlden, en egen arena, där det ändå fanns ett erkännande av att ens starka känsla av var livets mening låg var den rätta. … Uppmuntrad av tidskrifternas bordellmamor. Råden haglade.

Precis innan mitt högstadium, efter att ha fastnat i, slukats av och formulerat genusordningen, kunde Hirdman med flera sätta ord och fakta på världen så som jag till slut mer eller mindre på egen hand fick se den. Det var självklart att alla skulle läsa på universitetet, att barn gick på dagis och att kvinnor var en lika stor del som män på arbetsmarknaden. Tack alla tidigare feminister för den totala förändringen! Men genusordningen var densamma som tidigare.

1985 skrev jag för fösta gången att det var den ordning – eller det regelsystem – som ’ordnar kön´ och den var strukturerad av två lagar eller logiker: mannen-norm-logiken och isärhållandets logik. Och mannen-norm-logiken formulerade jag där genant enkelt, utan akademiska krusiduller: ´Den logiken lyder nämligen: vad män gör är alltid bäst. Vad män tycker, tänker och gör är det som är överlägset det kvinnor gör, tycker och tänker. Manligt beteende är normerande, med andra ord – och jag citerar från de synonymer till norm som Thesaurus (ordbok) ger, de är måttstock, förebild, regel, rättesnöre, lag, föreskrift, riktlinje, princip.’

Och idag då? Ack kära Therese Lindgren… vår största svenska bloggerska med 11-12-åringen som sitt största fan. Snart trettioåriga Therese med sina eviga våndor över hur hon ska få till den perfekta looken som kräver värmespolar, de rätta make-up-penslarna och den rätta maten förstås. Det finns ingen ände på hår- och makeup-produkter som vill betala för att Therese ska testa dem inför sin publik. På samma sätt som tidningarna tidigare har anammat och sålt det som finns på marknaden. Hon håller sig från att prata kropp för mycket, men med sina förstorade läppar visar hon med eget exempel att man måste fixa till det om man inte duger.therese

Duger för vem? Ja som ung svarar många ovetandes  ’för mig själv, jag dög inte för mig själv, jag var inte nöjd’. Och de som inte duger finns det många av på YouTube. Hårt kategoriserat spelar tonårskillar spel eller fotboll på YouTube medan tjejer inte är nöjda med sig själva. Missnöjda enligt normen. Missnöjda med den roll och den kropp som har tilldelats dem. Missnöjda med den kroppen i förhållande till den roll som de förväntas uppfylla.

Men nu är den feministiska diskursen ständigt aktiv. Åsikter hörs. Kunskaper och erfarenheter sprids. Även de män som inte vet, som inte spelar med i spelet, eller som gör det omedvetet (de allra flesta alltså) får också se det, får se den verklighet som tonårstjejer lever med. Rädsla för att gå på festivaler, fråga, gilla musikaler, ha celluliter, gråta, tycka någonting, veta någonting som ingen annan har hört talas om tidigare, ha roligt, fnissa, vara tjej, inte vara tjej (här ingår förstås även hins och hens och några hans också). Det finns riktigt unga kvinnor som inte behöver likt Yvonne Hirdman ta sig igenom många års grubblerier, utan som vid fjorton års ålder medvetet kan säga nej till att ge bort sin kropp och sin röst. Det har faktiskt inte hänt tidigare.

Publicerat i 12åring, genus, online är real life, tonåring | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

När vi är i ofas med alla andra

Jag undrar hur Heléne Aastrups dokumentation av två elvaåriga bästa vänner började. Den kan väl inte ha börjat med tanken om att berätta om två unga bästisar som faller isär när de kommer i tonåren. Om hur de växer helt i ofas, skapar sig helt olika uttryck och vill olika saker fast de är så fantastiskt musikaliskt begåvade båda två. Hittade hon två små stjärnor som hon bara ville följa, eller tänkte hon göra en film om bästa vänskap? Eller visste hon att tonåren som snart skulle komma alltid sätter oss på prov när vi ska skapa oss våra riktiga identiteter? Hur som helst är det en fantastiskt fin dokumentation som både är skrämmande och härligt och fascinerande att se och som tar mina tankar tillbaka till vad som hände med en själv och alla runt omkring under högstadiet. Som tur är visar också slutet hur vi alla sedan växer ikapp varandra och så blir vi lite samma lika allihop till slut ändå. Man är aldrig så olik alla andra som under högstadiet i alla fall.

Du var min bästa vän på SVTPlay till den 22a november.

duvarminbästavän

 

Publicerat i tonåring | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sprit är det normala

Hur länge har den här kulturen funnits? Att alla dricker sprit när de är fjorton, och sedan mer och mer? Att det är det enda sättet att ha kul tillsammans? Att baksmälla är det normala dagen efter en fest? Att det inte finns någon läxa att lära sig utan att väldigt mycket sprit är det normala?

Varför pratar vi aldrig om att mycket inte är samma sak som lite? Att den roliga upplevelsen slutar tragiskt för så många? Att det leder så många fel?

Jag hade önskat att jag som tonåring hade fått lära mig att vara rolig och modig och glad utan, men träffar fortfarande män i min ålder som hävdar att den som inte dricker sprit är tråkig. Kultur ändras inte alltid så lätt.

sprit

En tjejs berättelse om sprit på svtplay

 

Publicerat i kategoriserande retorik, ställningstaganden, tonåring | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Hjälp våra tonåringar tagga ner!

Mina tonårsdöttrars fullkomligt ohälsosamma inställning till skola, betyg och till sin omgivning gjorde mig bestört i början av det skolår som just gått. Under året har det visat sig att de är långt från ensamma. Många föräldrar berättar samma historier om ångest, depressioner och kroppskomplex av olika slag. För jösse nammen, hur många föräldrar med barn på högstadiet får samtal från skolsyster undrade jag till slut. Det visar sig åtminstone dubbelt så många som för bara några år sedan enligt Folkhälsomyndigheten. Och SVD skrev nyligen att Folkhälsomyndighetens senaste rapport beskriver att 57% av svenska tonårsflickor nu har psykosomatiska besvär, att jämföra med 5% på åttiotalet.

En jämförelse med resultaten för andra länder 2013/14 visar att skolbarn i Sverige har goda levnadsvanor jämfört med barn i många andra länder. Exempelvis är alkohol- och tobakskonsumtionen låg. Däremot har den psykiska ohälsan, mätt med hjälp av självrapporterade psykiska och somatiska besvär, ökat mer bland 15-åringar i Sverige än i andra länder mellan 2009/10 och 2013/14. Från att ha legat nära genomsnittet (plats 19 av 39), placerar sig Sverige nu på plats 8 av 42 i listan över störst förekomst av psykisk ohälsa. Liknande utveckling ses bland 13-åringar i Sverige.

Det känns ju orimligt. Det kan väl inte få fortgå??? Vad har vi gjort fel? Varför mår de unga så dåligt? Jag har ju sedan länge kritiserat betygsystemet för att det ger fel signaler till högstadieeleverna, att det motiverar fel inställning till sitt eget lärande och till vad kunskap är, men det kan omöjligt vara den enda faktorn.

Problemet med att vara driftig och kreativ  är att en förutsättning är att du vågar misslyckas. Samtidigt ska du tenta av ämnen hela tiden och betygsättas oavbrutet – det blir kontraproduktivt, eleverna vågar inte göra fel, säger Gunnel Thydell. (lärare  som intervjuas i Ana Udovics Generation Ego)

Jag införskaffade en mängd litteratur av olika slag för att se om det fanns några insikter att hämta. Jag blir förskräckt över hur verklighetsfrånvända råd jag kan få. Välj dina bråk, våga släppa tyglarna, men om ditt barn visar på självdestruktivt beteenden ska du söka vård. Ja det är där 57% av alla tonårsflickors föräldrar är. Den gamla ’Hur du talar med din tonåring’ känns förlegad.

Jag kände mig skeptisk till Ana Udovic’s boktitel Generation EGO – det är ju inte ungdomarna det är fel på. Men det verkar Ana hålla med mig om. Det var kanske mest en säljande titel, eller så ser hon det ändå som ett samlingsnamn på den individualism som vi har jobbat oss till under de sista hundra åren. En individualism som steg för steg har gett oss makten över våra egna liv, rösträtt, frihet att inte stanna kvar i olidliga förhållanden, möjligheten att vara ekonomiskt oberoende. Den individualism som nu möjligtvis har dragits så långt att den sargar oss och söndrar vårt samhälle istället för att bygga upp oss.

Det entreprenöriella lärandet
Något som dök upp i läroplanen för några år sedan är det entreprenöriella lärandet. För en osäker och rörlig arbetsmarknad utan fasta yrken och bostadsförhållanden behövs en arbetskraft som är flexibel och som själv skapar sina jobb, och som även när landet innovationskraft. Det är din egen driftighet som ska ta dig någonstans. Alla problem ska behandlas individuellt fast det är systemet som inte fungerar, säger sociologen Zygmunt Bauman. Kreativitet, vältalighet och driftighet ska premieras, men det är inte omöjligt att det som flera lärare menar, är svårt för unga människor att vara flexibla och självgående innan de har fått en grundplatta att utgå ifrån.

Valfriheten gör att många elever är väldigt stressade i skolan, det kan både Gunnel Thydell och Elisabet Börjesson Therstam intyga. Uppmuntran att vara en driftig entreprenör känns inte som en lättnad och frihet, snarare tvärtom. De allra flesta av Gunnels och Elisabets elever drömmer inte om att strata eget. Men det gäller inte bara dem. Enligt forskarna är 90-talisterna också den generation som har kallats Generation Ordning: de längtar efter fast jobb och vill bilda familj tidigt.

Protestantismen sitter hårt i oss svenskar. Att arbeta är moraliskt viktigt. Oavsett partitillhörighet ses att arbeta som det viktigaste för oss som människor och som samhälle. Svenskens mål är att klara sig själv utan beroende. Det är arbete som belönas oavsett om man är vänster- eller högeranhängare. Att vara arbetslös är det största hotet mot identiteten. Om det hade varit för att man inte bidrar till gruppen hade det varit en fin sak, men nu är arbetslöshet mer motsatsen till himlen. Det största misslyckandet. Det skamligaste och största straffet. Hotet som alla högstadieelever jobbar för att inte fastna i. Helvetet.

Samtidigt vet vi att vissa grupper har svårare att få arbete, att kvinnor har svårt att nå toppen och bli vd:ar – så finns det verkligen ett bevis för att prestationen skapar ’the self made man’, entreprenören eller den duktige arbetare, är det verkligen så att vi kan använda bara hårt slit och prestation för att komma någon vart, undrar Roland Paulsen. (doktor i sociologi)

Han menar att det inte är de unga som är bortskämda när de anklagar lärare som de anser ska ge dem högre betyg, utan att det är 40-talisterna som ännu har makten som kränker dagens unga.

-Skulle studentrevoltörena själva ha klätt sig i uniform och jagat folk på gatan för att sälja telefonabonnemang, på provision? Unga är inte bortskämda – snarare är det förvånande att de kan svälja så mycket förnedring, säger Roland Paulsen.
– Lärarna har ofta goda intentioner, men i systemet är de barnens domare. De bestämmer vilka som ska hamna i ’innanförskapets’ varma famn och vilka som är ’medelmåttor’, vilka som inte passar in.

I högstadieålder får unga förstå att det är dags att bygga sitt varumärke. Veta vad man ska bli. Välja väg. De måste börja bygga sitt CV för att ha en chans till ett jobb.

Det flexibla samhällets svajighet och osäkerhet blir helt ologisk i kombination med kravet på unga att de genom sina val ska mejsla ut en spikrak framtidslinje. Linn Bodlund (BUP) får säga till dem att livet inte går i ett rakt spår framåt, det tar oss på avstickare och steg tillbaka, och det är ofta där vi lär oss som mest. Alla behöver inte följa samma väg, alla ska inte följa samma väg. Det finns en plats för alla. Hon tycker att vi vuxna misslyckats med att lära unga människor att livet är långt, att det är bra att prova många olika saker för att hitta det man trivs med.

På varje föräldraråd, föräldramöte, utvecklingssamtal och avslutningen i aulan har dock alla mina barns lärare mässat en enda sak – Tagga ned!. De ser hur orimligt stressade eleverna i detta priviligerade område är. De förklarar om och om igen att barnen kan ta det lugnt, att det finns så många chanser att ta på vägen och att den inte behöver sättas redan nu. Det är en rätt underlig situation. Det vanliga har tidigare varit att lärarna säger att det är läge att jobba hårt, satsa på skolan, inte spilla bort sin tid. Nu kämpar de med motsatsen för att barnen inte ska köra slut på sig själva.

Förväntningar
Det var på 1980-talet som föräldrar började med att försöka uppfostra barn till att ha höga tankar om sig själva. Men, menar kulturhistorikern Christopher Lasch, det förekommer en olycklig sammanblandning av att ge barn hög självkänsla och att ge barn allt de vill ha, att kalla dem speciella och unika. Att sätta barnens behov i första rummet utan att lära sig att ta hänsyn till en omgivning skapar narcissister med krav på konstant respons. Och att låta dem göra val de inte är mogna för likaså.

Det är som att föräldrarna försöker göra sina barn starka genom att stärka självkänslan och skapa en ledartyp av sina barn, kan de missa att stärka de andra egenskaperna, som att vara snäll, hjälpsam, omhändertagande och empatisk, säger Linn Bodlund.

Barnen har fått en rätt orimlig idé om livet. De förväntar sig konstant uppmuntran för allt de gör, bara för att de gör den. De måste ha en anledning att göra allt och gör ingenting bara för att någon ber om det, och är inte intresserade av att jobba främst för någon annan, utan gör det för att kunna få så mycket fritid och familjeliv som möjligt. De som arbetar med unga i åldrarna 20-30 år beskriver den som otåliga, självsäkra och självcentrerade. Men när de själva beskriver sina egenskaper är det ingen som tar upp att de är självsäkra, säger omvärldsanalytiker Sofia Rasmussen.

Många unga som kommer till dem på BUP pratar om lycka. Inte för egen del – men de tänker att andra känner det. De som är deprimerade tänker att lycklig är detsamma som att vara icke-deprimerad. För dem som tror att de ska bli lyckliga så fort depressionen är över blir det ett tungt uppvaknande, berättar Paula Richter.

Egot växer med historien
Många historiker tror att idén om ett ’jag’, ett ’själv’ eller en ’person’ är något som utvecklats långsamt, genom seklerna. I alla post-industriella samhällen är det en vanlig utveckling – när vi inte längre behöver fokusera på vår fysiska säkerhet och överlevnad, kan vi börja ägna oss åt vårt individuella välmående, åt att uttrycka vår särart och utveckla vår livskvalitet. Vi vill förbättra våra liv ytterligare genom att att fokusera på vår psykiska utveckling, få kontakt med vårt inre, bli starkare fysiskt, äta ekologiskt och lära oss att ha relationer. Bara sista årtiondena har vår inställning till jaget förändrats avsevärt. På 50-talet ville unga helst bli som sina föräldrar. På 70-talet var ett vanligt svar på vem de ville vara som ’ingen’, och på 90-talet svarade de flesta ’mig själv’.

Samtidigt växer också medvetenhet om vad ett liv är värt och om varenda spillt liv i världen. Krig, svält, flyktingkatastrofer, självmordsbombare, miljöförstöring, utrotning av djur och alla andra olyckor blir oöverkomliga för individen. Många av de unga tjejer som är deprimerade ser världen som att allt är deras fel.

– De ser det som att de är i vägen, det är deras fel att föräldrarna måste komma hit, för att de inte kan gå i skolan, de är insnärjda i skuld och skam. Vissa av dem som är känsligast upplever att de måste bära hela världens skuld på sina axlar. De är deprimerade för hur samhället är, för miljön, för fattigdomen, för allt, säger Paula Richter. När ingen annan tar på sig skulden, gör de deprimerade unga tjejerna det.

Efter allt detta resonemang och mycket mer bli till slut Ana Udovic lika upprörd som jag känner mig. Det är inte så här vi vill oroa en fjortonåring. Vi vill att fjortonåringar ska känna hopp och nyfikenhet och spänning inför livet som precis ska börja. Sönderpressade som de är behöver de någon som talar för dem, som står upp och kräver en förändring. Av läroplan, betygsystem, av för tidiga egna val och av förväntningar. En fjortonring idag kan så otroligt mycket mer än vad jag kunde i samma ålder. De läser böcker på engelska, förstår hur ljusvågor skapar en bild i en kamera och kan argumenterar för kvinnors rätt till att vara lika värda människor som män, saker jag gjorde efter 20. Tagga ner!
 

Publicerat i elever, eq, föräldrar, kultur, skola, tonåring, uppfostran, utbildning | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar