Att bevara kulturer i förändring

I Kenya samsas 42 olika etniska klaner. Det är kanske inte så konstigt att samhällen som har lyckats hålla kvar sina egna värderingar, språk och kulturer bland så många andra, känner oro för att skicka sina barn till skolor där de ska lära sig helt andra saker. Samtidigt verkar många ändå anse att kunskaper i att läsa, räkna, miljö, natur, hållbarhet, medicin med mera behövs om de ska ha motståndskraft på en allt mer odlad och befolkad savann. Utbildningen innefattar kännedom om hur man odlar näringsrik mat, en säkrare ekonomi och hur man håller sjukdomar från avföring borta – kunskap som gör klanen starkare överlevare.

promise

Att skicka iväg en flicka innebär mindre hjälp att bära vatten och passa barn hemma, en maasaipojke i skolan blir inte krigare. Skolorna behöver garantera att barnen vill komma hem igen, att de inte försvinner, utan att den utbildning de får levererar till familjen och hela byn. Det behövs en överenskommelse mellan skola, föräldrar och barn. Pojkarna jag träffade ville bli läkare – och åka hem till sin by och jobba där.

Flickorna i en skola vi besökte skötte parallellt med skolan, en plantage som servade 70 000 människor i området. Min fjortonåriga guide där var kanske inte fullt lika stark i sin vilja att återvända då hon var glad över att skolgången ersatte giftermål och barn som annars väntar. Hon ville bli journalist.

IMG_0130

Skolorna försöker också förtydliga för föräldrar och studenter att olika klaner kan leva tillsammans, med nya verktyg och möjligheter, och ändå bevara sina egna specifika traditioner. En Maasai-kvinna sitter vid samma eld som en Kikuyu-kvinna och det ser vi ju att mobilen utan tvekan passar in i samma miljö.

IMG_0131 (2)

Samma pedagogik tillämpas på sjukhuset i förlossningsrummet. Här kan läkaren visa de födande kvinnorna hur det går jättebra i deras hemmiljö att hämta vatten från en kran, ha ett dass, en tvättlina och ett diskställ utomhus för att slippa smittor, småkryp och bakterier. Det är nya vanor, men det går.

IMG_0169 (2)

Almost 30 percent of Kenyans live on less than $1.25 a day, which the World Bank classifies as extreme poverty. Twenty-six percent of Kenyan children between the ages of five and 14 are child laborers. A quarter of Kenyan girls under the age of 15 are married.

we.org

En vecka i Kenya innebär ständiga funderingar på balansen mellan att bevara vackra kulturer, att ge fler ett längre liv, jämlikhet, ekonomisk trygghet och nya möjligheter.  Nairobi är samtidigt som allt det här en av Afrikas största tech-hubbar.

Kenya remains the biggest tech hub in Sub Sahara Africa outside South Africa. It is now home to some of the most exciting start-ups on the tech scene from payments, logistics, blockchain, e-commerce, insure-tech and tourism.

Kenyans.co.ke

IMG_0176

Annonser
Publicerat i föräldrar, kultur, uppfostran | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Militärisk ordning kan vara avslappnande

– Hur var det på ditt treveckors konfa/seglarläger frågade min syster vår fjortonåring i hopp om att hon skulle inspirera sin ett år yngre kusin.

– Det var mycket som ett militärläger, svarade hon. Direkt från dag ett väckte de oss klockan sju och skrek på oss vid varje säng att vi skulle vara uppe och färdiga om tre minuter. Sedan fick vi ställa upp oss på led och rakaste ledet fick gå först för att städa undan innan vi åt frukost. Direkt efter frukosten var det tre timmar konfaundervisning med bara tio minuters paus. Sedan fick vi segla till lunchstället. Det var ingen lunchpaus utan direkt efteråt seglade vi hela eftermiddagen. Då var det lite lugnare. Vi kunde sitta upp till sex timmar tillsammans i en båt och hinna prata med varandrakonfirmation

– Vad tyckte du då?

– Jag skulle absolut göra det igen, det var så värt det. Jag tror jag ska söka till att få bli ledare nästa år.

Efteråt reflekterade syrran över att det ju inte lät så positivt till att börja med och ändå slutade det med att vår ständigt trötta fjortonåring tyckte det hade varit fantastiskt. Varför uppskattade hon militärordningen?

Det finns modern pedagogik som går ut på att barnen själva ska formulera problemen, söka kunskap och lösa dem. Detta låter utmärkt för forskare, men har man ett dåligt arbetsminne kan det vara en katastrofal pedagogik. Att själv organisera sin aktivitet kräver att man håller en plan i arbetsminnet. Det är mycket mer krävande än när läraren säger till barnen vad de ska göra. Resultaten av sådan pedagogik är snarast att öka arbetsminneskraven, och de barn som har problem kommer efter.

Det skriver Torkel Klingberg i Den översvämmade hjärnan, en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden.

Åttan är jobbig för många bl a för att det ställs höga krav på självdisciplin för att disponera tid för läxläsning och för att mitt i hormonkaoset klara av att ha med sig allt, ta sig överallt i tid, ha koll på sitt schema och sina aktiviteter osv. Från och med nu och fem år framåt blir allt en gör bedömt för betyg – diskussioner, grupparbeten, likväl som varje uppgift på varje prov.

Anledningen jag kan komma på att militärordning uppskattas trots det normalt sett enorma behovet av att sova och slappa, är att fjortonåringen gillar att umgås, lära sig och att göra saker, men att det är skönt att slippa att ta tag i och ansvara för allting själv. Det är på ett sätt riktigt avslappnat att slippa planera och att vara utan krav på att ha koll på allt. På så sätt finns det också mer utrymme för inlärning av själva ämnena man är där för.

Jag tror att en förutsättning för den positiva upplevelsen av att någon annan har kontrollen är att barnen har förtroende för sina ledare. På seglarlägret är de unga. Det är inte så många år sedan de själva var fjorton. Än mer viktigt är att de själva är minst lika aktiva som sina adepter. De är förebilder, trovärdiga delaktiga vägledare och därmed en tillförlitlig kontroll. Den upplevda stressen från skolåret är bortblåst.

Stressnivån är relaterad till kontexten och vår tolkning av den situation vi befinner oss i. Ett nyckelbegrepp är känslan av kontroll. Stress är framför allt associerat till situationer där vi inte känner eller tror att vi kan påverka situationen och handlar i hög grad om vår egen inställning.

Ytterligare en faktor till den positiva upplevelsen kan vara avsaknaden av jämförelse av prestation. Det är inte väldigt viktigt att vara lika bra eller bättre än sina vänner på att konfirmera sig. Inte heller på att segla om det är första gången en prövar. Det kan vara en behaglig upplevelse att kunna göra sitt bästa på riktigt och under friheten att inte bedömas alls.

Arbetsminnet förbättras vid en lagom nivå av vakenhet, men försämras vid för hög stress. Social stress påverkar minnet avsevärt. Personer som utsätts för stereotypt hot – stressen att vara tvungen att prestera för att mäta sig mot andra – påverkar prestationen upp till fyrtio procent sämre. Kvinnor som genomför matematiktest i en grupp med bara kvinnor, versus en kvinna i en grupp med två män presterar sämre, inte bara på arbetsminnesuppgiften, utan också trettio procent sämre på matematikuppgiften. Orsakssammanhanget verkar vara att förväntningarna skapar stress och stressen försämrar arbetsminnet, vilket i sin tur försämrar matematikprestationerna.

Det låter som att militärisk ordning utan bedömningssystem skapar goda förutsättningar för många för att lära sig ämneskunskaper i lugn och ro, medan undervisning utan ett konkret ramverk men med detaljbedömning, en fritt problemlösande undervisning, mer ger erfarenheter av just fri problemlösning, men ändå med en hel del ämneskunskaper som ska redovisas som resultat. Utan att bedöma vilken kunskap som är av störst vikt för åttondeklassaren kan jag förstå att det är skönt att inte helt själv ta ansvaret för en slutprestation som en inte alltid har fått de bästa förutsättningarna för att uppnå.

Publicerat i bestämma, elever, lärande, pedagogik, tonåring | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Till studenten: Misslyckas och sluta oroa dig

Fail fast är ett buzzword vi jobbar efter i de agila processer som har blivit standard i utveckling av tekniska plattformar, i tech-branschen. Det handlar om att vi behöver vara så snabbrörliga som möjligt och därmed hellre testa någonting vi inte vet så fort det går, än att göra långa utredningar och ha allt under kontroll för att den kunskapen ändå ska vara obsolet när vi långt senare får ut någonting till våra användare. Vi vet inte, så vi testar och ser vad som funkar och inte eftersom det är väldigt svårt att veta innan vi har testat.

Försäkringen i detta är att vi måste ha processer för att sluta göra det som inte funkar så snart vi kan, så snart vi ser resultaten. Och istället testa något annat, den här gången med lite mer kunskap och information – alltså lite troligare att det blir bra. Vi måste lära oss att faila så fort som möjligt för att inte göra fel onödigt länge och ändå komma framåt så fort det går.

Det är ofta rätt svårt. Teamen vill inte riktigt släppa ut saker så snabbt det går. De vill fixa lite till först så att det blir lite bättre, lite finare. Designern tycker ofta att det går att göra lite snyggare och programmerarna tycker att det vore kul om en också kunde göra lite fler olika alternativ. Och det går att diskutera länge om det verkligen är rätt eller inte. Men det är ju inte de som ska tycka, utan användarna…

Det handlar om en inställning som vi inte är uppfostrade till. Ett sätt att vara som handlar om att inte veta, inte ha en färdig långsiktig plan, inte sikta på det perfekta slutmålet utan att våga testa pyttesmå steg åt höger och vänster för att se vad som händer, för att se vad användarna förväntar sig av oss, vad vi kan ge dem som de vill ha och som samtidigt tar oss i den riktning vi vill.

År 2013 skulle bli mitt år, det var dags för mig att förverkliga drömmar. Det skulle vara högsta betyg, starta eget företag, bli kung på nattklubbarna, roligast i klassen och liknande, allt skulle vara maxat. Detta, i kombination med flera andra faktorer, ledde mig rakt in i en svår depression och jag utvecklade panikångest. Jag misslyckades med allt jag hade föresatt mig och det hela slutade med flera självmordsförsök. Även dessa misslyckades, jag fick vårdas i respirator med livsuppehållande behandling och läkarna trodde inte att jag skulle överleva, men det gjorde jag och det är jag tacksam för. Utan misslyckanden i mitt liv skulle jag inte leva nu.

Charlie Eriksson är initiativtagare till Aldrig Ensam efter sin egen psykiska ohälsa. Han beskriver ovan sin upplevelse med vad som var en stor del av problemet. Vår kultur – med idrottande, skolsystem, mediebilden av det perfekta livet osv – tar oss inte dit vi vill. Kanske några få hittar en drivkraft utifrån kraven att veta vad slutmålet är så tidigt som möjligt, ha många mål att uppfylla och en idé om att varje timme är viktig att optimera för framtiden. Men många tonårsföräldrar vittnar om motsatsen. Vi letar och lyfter exempel på vuxna människor som INTE visste vad de ville och som har gjort en miljon saker innan de blev det de blev, berättelser som vi hoppas ska lugna våra tonåringar. Så viktigt är inte valet nu, försöker vi övertyga. Lev bara och låt livet ta dig dit du kommer. Sluta jämför dig – med någon. Jag vill ruska tag i varenda tonåring och mata in genom örat – du duger som du är, lev istället för att ha ångest.

skriet

Publicerat i kultur, ställningstaganden, tonåring | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Mobilen eller skolan – vad är sämst för mina barns koncentrationsförmåga?

När jag ser mina barn försjunkna i sina mobiler halva dagarna blir jag nervös. Onlineflödena är byggda för att behålla all vår uppmärksamhet så länge det går, så ofta det går. Är tiden där verkligen väl spenderad, eller stjäl den bara tid från annat viktigt som inte är lika bra optimerad att hålla kvar koncentrationen?

När de själva hävdar att de klarar att koncentrera sig på mobilen samtidigt som någon pratar med dem eller som de går över gatan, blir jag ännu mer nervös. De tror verkligen det på riktigt. Även min man tjatar på mig att jag är usel som inte kan höra vad han säger samtidigt som jag läser i mobilen. Som om han skulle kunna det. Det kan han inte. Inte barnen heller. De tror däremot att de kan det. De är helt omedvetna om hur deras uppmärksamhet på omgivningen brister, att de inte märker bilen som svänger runt hörnet eller hör mig påminna om det påskrivna provet som ska tillbaka till skolan.

Vad blir det med deras koncentration undrar jag? Kommer vi att bli helt disträ även irl?

Koncentration kräver ett bra arbetsminne, annars tappar vi snabbt bort vad det är vi ska fokusera på, vi seglar i väg i tankarna och låter dem ta över. Man behöver arbetsminnet för att kontrollera sin uppmärksamhet, förklarar Torkel Klingberg i Den översvämmade hjärnan, en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden. När arbetsminnet brister tar distraktionerna och det stimulusdrivna systemet över.

Likaså logisk problemlösning kräver ett bra arbetsminne och beror på hur mycket information man kan hålla i arbetsminnet (korttidsminnet), menar han. Om vi vill förklara varför vissa personer är bra på att lösa problem, och andra inte, kan ungefär hälften av skillnaden, eller hälften av variansen, förklaras som skillnader i arbetsminneskapacitet. Arbetsminnet spelar en signifikant roll för den effekt som har med intelligens att göra.

Jag tror alltså att det är bra att ha ett bra arbetsminne och inte bara en hjärna som låter sig fastna vid snabbaste enklaste stimuli. Det första svaret jag söker är om timmarna vi fastnar i mobilen på något sätt sinkar eller försämrar vårt arbetsminne och därmed vår koncentrationsförmåga samt förmåga till att lösa problem. Går det att träna arbetsminnet, eller föds vi med ett som är bra eller dåligt som vi får nöja oss med?

Vi kan träna upp delar av hjärnan genom att öva, men också att förändringar/förbättringar kan gå tillbaka efter en tids passivitet, förklarar Klingberg i sin senare bok Den lärande hjärnan – om barns minne och utveckling. Redan spädbarn har en förmåga att hålla 3-4 objekt i arbetsminnet, vilket talar för att det finns en medfödd kapacitetsgräns för minneskartan i parietalcortex. 4 är också gränsen för förmågan att omedelbart uppfatta antal. Men arbetsminnet hos ett barn är betydligt svagare än hos en vuxen. Någon gång vid sju månaders ålder börjar det långsamt utvecklas och vid ungefär ett års ålder klarar barnet att hitta en leksak gömd bakom förälderns rygg. Sedan utvecklas det under hela uppväxten. En fyraåring använder sig inte av tyst repetition för att komma ihåg siffror. Det är en strategi som utvecklas först vid sex-sju års ålder. Vid 25 är vi på vår peak i arbetsminne. Idag läste jag att även en mycket äldre hjärna kan fortsätta att skapa nya nervceller, men att det inte är säkert att de kopplar lika snabbt som hos någon som är yngre.

Klingberg säger ingenting angående konsekvenser av mobilanvändning. Försök med råttor visar att bara låta en råtta observera en stimulerande miljö genom en glasruta, men utan att interagera (tv-råtta) inte ger något förbättrat minne. Enbart den sociala stimulansen som det innebär att flera råttor vistas i en bur tillsammans ger en viss effekt, men inte lika stor effekt som när buren också är fylld med leksaker. Den fysiska aktivitet som den berikade miljön innebär verkar ha en effekt i sig. Mobilen är ofta långt ifrån en passiv tittarupplevelelse och ofta mer lik en miljö berikad med verktyg. Inte fysiska kanske, men däremot kan aktiviteter mycket väl kräva arbetsminne av en beroende på vad en gör i sin mobil.

Arbetsminnet är alltså inte konstant och dessutom får genomsnittsbefolkningen högre och högre IQ med tiden, något forskare inte säkert vet vad det beror på. Kost, genomsnittslivslängd och konstant övning i tankearbete diskuteras. Samhället med de verktyg vi använder till vardags blir mer och mer komplexa och kräver att vi minns instruktioner i flera led låter oss eventuellt öva upp arbetsminnet och problemlösningsförmågan redan tidigt. Glappet mellan kvinnor i matematiska tester är också olika i olika länder och minskar även det med tiden generellt sett – ju högre jämställdhet, desto mindre glapp.

Stress verkar däremot vara en riktig minnestjuv.

Klingberg förklarar att när vi utsätts för stress relateras den till kontexten och vår tolkning av den situation vi befinner oss i. Det är oftast vår egen inställning som framkallar stress. Ett nyckelbegrepp är känslan av kontroll. Det är när vi inte känner eller tror att vi kan påverka situationen som vi blir stressade.

Vid akut stress leder kortisol, noradrenalin och aktivering av amygdala till att inkodningen av långtidsminnen faktiskt förbättras. Vi inpräntar farliga situationer extra tydligt för att undvika dem igen. T o m att läsa om känsloväckande situationer fastnar mer, likväl som ansikten som uttrycker starka känslor.

Arbetsminnet förbättras också vid en lagom nivå av vakenhet, men försämras vid för hög stress. Social stress har visat sig ha riktigt, nästan överraskande, dålig påverkan på prestationen. Personer som utsätts för stereotypt hot – stressen att vara tvungen att prestera för att mäta sig mot andra – presterar upp till fyrtio procent sämre än testgrupper. Kvinnor som genomförde matematiktest i en grupp med bara kvinnor där de fick informationen att de testade nivån på deras campus presterade precis lika bra som en testgrupp med män. I ytterligare en blandad testgrupp som fick veta att det var skillnader mellan genus som testades med samma prov presterade kvinnorna betydligt sämre, inte bara på arbetsminnesuppgifter, utan också på matematikuppgiften. Liknande tester mellan svarta och vita i USA gav samma resultat. Orsakssammanhanget verkar vara att förväntningarna skapar stress och stressen försämrar arbetsminnet, vilket i sin tur försämrar matematikprestationerna.

Det kan låta underligt att barn som i Sverige har en bra livsstandard ändå bränner ut sig. Bränner ut sig!!!

I februari förra året, när Gilda Svensson gick i 8:an, så tog krafterna slut. Då hade Gilda under en lång tid lagt nästan all sin lediga tid på läxor och skoluppgifter.

– Jag är otroligt trött, både fysiskt och psykiskt, men inte på en deprimerad nivå utan det är mer att jag inte orkar göra så mycket. Jag har fokus en timme per dag och det är liksom det jag har, berättar hon.

Det här är ju inte Gilda ensam om. 2015 kände sig 25% av skolbarnen stressade. Och barnens stress syntes i stora undersökningar redan för flera år sedan. Nedan är från SCB 2011.

Två av tre barn känner sig stressade när det gäller skolan. Det är vanligare att barn känner stress på grund av läxor och prov än på grund av höga krav från föräldrar eller lärare.

Modern pedagogik låter ofta barnen själva formulera problem, söka kunskap och lösa dem. Det fungerar bra för forskare, men har man ett ofärdigt arbetsminne kan det vara allt för utmanande menar Klingberg. Att själv organisera sin aktivitet kräver att man håller en plan i arbetsminnet. Resultaten av sådan pedagogik är snarast att öka arbetsminneskraven, och de barn som har problem kommer efter. Jag föreställer mig också att den sociala stressen ökar så fort en börjar komma efter och att den negativa cirkeln är total.

Det är antagligen mycket mer än det pedagogiska upplägget som skapar stress – föräldrars förväntningar, det detaljerade och hårt dömande betygsystemet, jämförelsen med andra, stora röriga klassrumm, fritidshem i skolkorridorer som inte är byggda för lek och aktivitet, för lite fri tid och mycket mer, men att inte ha kontroll, att vara hjälplös, är en faktor i de flesta av dessa situationer.

Det låter nästan för mig som att skolan är en större arbetsminnesdödare än vad mobilanvändandet är, men det finns en helt annan avgörande faktor som mobilanvändandet utmanar, menar Klingberg. Att röra på sig ordentligt har enligt flera undersökningar, en direkt positiv effekt på både kognitiv förmåga och koncentration. Det räcker inte med att stretcha eller styrketräna dock, utan det är uppåt 80% av sin maxpuls en stund varje dag som får hjärnbarken att växa redan efter tre månader. Att gå upp i puls ordentligt avspeglas av aktivitet både i frontalloben och parietalloben och sker den direkt innan en lektion syns faktiska förbättringar i skolresultaten jämfört med en klass som inte pulstränar innan.

Förutom att fysisk träning förbättrar hälsan, minskar den också stress och därmed koncentrationssvårigheter samt förbättrar sömnen, vilket i sig minskar stress och ökar koncentrationsförmågan. Att slita loss familjen från mobilen för att de ska ut och röra på sig är tyvärr den svåraste av alla möjliga utmaningar.

UR – 22 minuter med professor Petra Lindford om Stress bland elever på högstadiet

UR – Pulsträning och inlärning – Puls och paus i klassen

UR – Puls för lärande

hjärnan

Publicerat i elever, familj, lärande, uppfostran, utbildning | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Är det barnen, miljön eller kompetensen?

När mina första barn började i skolan var det inte så vanligt, men idag kallas var och varannan vän och kollega till sina barns skolor med täta mellanrum. Deras åtta, nioåringar fungerar inte i skolan. De är för stökiga, arga, okoncentrerade, impulsiva och för svårhanterade.

Hur många barn i varje klass handlar det om? Beror det på större klasser, friare uppfostran, mindre eq på schemat, trängre ramar att röra sig inom, högre förväntan, mer intensivt mediebruk, tvspel, för många val, för arbetande föräldrar, för lite utetid, gifter i nappflaskor och mat… vad beror det på?

Inte har det väl hänt så många gånger förut att en sjuåring inte får vara i skolan? Oavsett orsaken kanske det behövs en uppdaterad skolmodell där de här barnen får plats.

Sofie, 7 år, har diagnosen ADHD som gör att hon har svårt med stimmiga miljöer och lätt får utbrott – vilket stör andra runtomkring henne. Nu har hon inte varit i skolan sedan slutet av november, då skolan säger att man inte klarar av henne.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/sofie-har-inte-fatt-ga-i-skolan-pa-tva-manader

Publicerat i barn, elever, eq, skola, uppfostran | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Att hantera alkoholistföräldrar

Det är alltid svårt att veta hur man ska bemöta och hantera människor med alkoholproblem. Förväntan är att de inte erkänner det för sig själva och därmed ska bli väldigt arga och förolämpade om man skulle nämna problemet, kanske t o m straffa den som anklagar med motanklagelser och avståndstagande. 

Hur svårt är det då inte för lärare på förskolor och skolor som utan att kunna bevisa det, ändå har på känn att ett barns hemmiljö inte är så trygg och stabil som den skulle kunna vara, som vi förväntar oss att den ska vara. Ändå är den myndighetsrollen egentligen enkel och tydlig att agera utifrån, bara man vet vad man som pedagog får och inte får och bör göra. 

Uppskattningsvis fyra elever i varje skolklass lever i en familj där någon har ett risk- eller missbruksproblem. Men orosanmälningar från förskolor är få. Därför startades ett projekt i Stockholm för att hjälpa förskolepersonal att stötta de här barnen och familjerna. 

Låter som ett bra och förhoppningsvis givande projekt.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fyra-elever-i-varje-skolklass-tros-leva-nara-nagon-med-missbruksproblem

Publicerat i familj, föräldrar | Märkt , , | Lämna en kommentar

Kul trigger för att läsa

Om en nu inte tycker att det roligaste som finns är att läsa (än) och än mindre att ägna sin tid på höstlovet till det, så finns det kluriga sätt att ändå få upp viljan. Lärarinnan skickade med ett läsbingo som ska kryssas i genom att läsa i diverse kontexter. Funkar fantastiskt bra på vår spelgalne nioåring. Idag har han läst för vår uppblåsbara hummer i brist på riktiga djur.

Publicerat i kul att göra, lärande, läsning, pedagogik, Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar