Lieberman vill ändra Maslows pyramid

Although the brain is built for focusing on the social world, classrooms are built for focusing on nearly everything but. We spend more than 20 000 hours in classrooms before graduating from high school. … we retain little more than half of the knowledge just three months after initially learning it and far less than half of that a few years later.

Det är enligt Matthew D. Lieberman som tur är inte de faktakunskaper som skolan testar av som ger ökad effekt på livskvalitet. I 1900-talssamhället kunde det nog leda till ett jobb och då ändå till någon sorts trivsam standard, men idag leder faktakunskaper sällan till en anställning. Det som skolan i viss utsträckning, om än inte alltid helt målstyrt, bidrar med, är istället övning på sociala kontexter som kan leda till kontakter, status, rättvisa och förmågan att göra något gott för andra – faktorer som Lebermans undersökningar visar på är helt avgörande för vårt välmående.

Matthew D. Lieberman argumenterar I sin bok Social – Why our brains are wired to connect, att människans hjärna är byggd för att säkra att vi får fördelar och värde av människor i vår omgivning, att vi är designade att bli influerade av andra. En babys hjärna är en fjärdedel av en vuxens och utvecklas ända fram till trettioårsåldern. Den konsumerar vid födseln 60% av barnets energi och slutligen 20% av våra vuxnas. Hjärnan utvecklas något alldeles enormt under influens av omgivningen under våra första trettio år menar han, och att det inte som vi så gärna vill tro är vår analytiska förmåga som gör oss till överlevare, utan de sociala.

När jag var liten fick vi inte lära oss någonting om svarta hål för ingen hade upptäckt dem än. Pluto var en av planeterna i vårt solsystem, Jugoslavien var ett stort och helt land på Europeiska kartan, vi kunde bada i Östersjön även heta sommardagar utan att riskera att bli förgiftade av algblomning och första gången någon påstod att fåglarna var nära släkt med dinosaurierna skrattade vi. Nu vill Lieberman ändra hela Maslows behovstrappa! Jag älskar när forskningen förändrar världen för oss och gillar att följa Libermans forskning på hur det sociala behovet går före t o m mat och sömn.

Han menar att de sociala behoven är våra mest grundläggande som vi måste lösa allra först, innan de fysiska behoven av mat och blöjbyte uppstår. Vi skulle inte överleva om inte någon brydde sig om oss. Barn är helt hjälplösa om de inte kopplar an till någon som kopplar an till dem. Kängurur går med nya ungar i sin pung nästan hela livet. Blir de jagade av rovdjur drar de upp ungen och kastar ut den till sitt öde för att själv slippa undan. De kopplar inte an till sina ungar utan räddar sig själva som bästa strategi för att kunna föda fler ungar. Geparder lämnar sin nyfödda unge om det inte blev fler än en. Det är en för kostsam investering att uppfostra en ensam unge. Människor föder ungar sällan och med långsiktighet. Vi behöver koppla an till våra barn som behöver koppla an till oss. Vi är socialt betingade från födseln, menar Liberman.

Att bli bortstötta är människans största rädsla. Vi dör om inte vår närmaste omgivning tycker om oss, varför det t ex är oroande för många att prata inför publik där rädslan för att bli avfärdad av många samtidigt är en mental utmaning. Lieberman menar att när han i sin forskning tittar på hjärnaktiviteten vid ett avfärdande, är den densamma som vid fysisk smärta. Psykiska nederlag uppfattas också i efterhand som jobbigare och mer permanenta än fysiska. Även elaka ord ger samma hjärnaktivitet som fysiska slag.

Tester där användarna får kasta en digital boll till två andra främmande medspelare som efter ett tag exkluderar testanvändaren, alltså fortsätter att kasta bollen endast sinsemellan, visar vid scanning av hjärnan att

Our sensitivity to social rejection is so central to our well-being that our brains treat it like a painful event, weather the instance of social rejection matters or not.

Att bli bortstött uppfattas av människan som direkt smärtsamt. Vi kommer att försöka hantera upplevelsen på bästa möjliga lindrande sätt – t ex genom att medvetet hålla oss borta från andra för att slippa, eller genom att försöka få respons hos nya människor.

Publicerat i lärande | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jag är djupt kränkt av svenska män

Jag har sedan flera år tillbaka insett att jag för många har en otrevlig personlighet. Jag är en ångvält täckt av teflon. Teflonet fanns som tur är där redan från början. Redan när den första handen stacks in mellan benen från den förbipasserande mannen på gatan, kunde jag låta det rinna av mig. Och alla andra gånger som jag och andra tonårstjejer hade klasskamraters, kompisars, lärares, läkares och alla andra möjliga manliga händer på våra kroppar. Och alla andra gånger som det som jag sa och säger inte tas på allvar för att jag inte är som de, som männen. Jag insåg tidigt att jag låg i underläge på alla möjliga sätt för att få nobelpris, men var ändå övertygad om att det var det jag ville uppnå. Jag har alltid tjänat mina egna pengar, lärt mig att programmera på egen hand, startat egna företag, sagt upp mig pga meningsskiljaktigheter och byggt innovativa produkter. Det är inget nobelpris men valen är inte så vanliga bland kvinnor och jag tror att teflonet är en del av min självbild.

Teflonet och ångsvältspersonligheten är inte så vanlig bland kvinnor. Rätt okvinnligt faktiskt. Det är otrevligt när kvinnor ständigt ska säga vad de tror och tycker och så tycker de ju inte som de, som männen. Det får kvinnor som uttrycker sig offentligt veta ordentligt. De flesta människor vill vara omtyckta. Då är det bäst att inte tycka så mycket om man är kvinna.

Teflonet gjorde att jag inte anpassade mig. I perioder föll jag dit hän och försökte vara omtyckt, men vad gäller ägandet av min kropp har jag varit kompromisslös. Min kurviga kropp kunde jag inte göra någonting åt, men jag valde tidigt att inte låta andra bestämma över den och att inte låta någon annan bestämma att det jag gillade eller sa inte var värt någonting. Då blir man en ångvält. Okvinnlig. Inte alltid omtyckt.

För några år sedan började jag intressera mig för historia. Jag upptäckte att den inte bara bestod av kungalängder och krig som skolan påvisar, utan av människor och deras kamper… och blev rätt bestört över hur länge kvinnors kamp för att få äga sin egen kropp har pågått. I århundraden har kvinnor kämpat och förlorat. De som har makten har inte velat lyssna, inte sett att det är ett problem eller inte trott att problemet finns. Kvinnor som tycker saker är mest nervösa eller radikala vänsteraktivister och därmed inte trovärdiga. Små små steg i taget har tagit oss dit vi är idag i Sverige, till ett land där pappor är lediga med sina barn ibland, kvinnor är chefer ibland, våldtäktsmän straffas ibland, men ingen kvinna än har varit statsminister.

Nu plötsligt står det svenska invandrarfientliga män och understryker att feminister är mesproppar som kan tillåta invandrarmän att ha sina kvinnofientliga värderingar. De hävdar att de själva nu är de riktiga feministerna – inte mesiga vänstervridna förstås, utan den nya rätta typen som tycker att kvinnor ska ta den rätt de har att vara jämställda. Det behövs inga metoder eller medel, det är bara att ta den och det har vi inte gjort. Och vi låter män från kvinnofientliga religioner tafsa på oss utan att vilja sätta stopp.

Det är få som inte vill vara omtyckta. Vi människor klarar oss dåligt ensamma och tonåren går mest ut på att hitta sin roll i grupper där man vill höra hemma. Trots det har det funnits kvinnor som har kämpat för att få äga sina kroppar och röster i århundraden. De som opålästa och okunniga missbrukar sin makt att ta ordet nu för sin egen invandrarfientlighets räkning kränker mig något fruktansvärt.

Feminismen – en långdragen kamp 

Hennes skönhet var hennes kapital, utan den var hon inget 

Om normaliseringen av genus

Mer om genusnormaliseringen riktad till barn 

Vi behöver vår historia för att ta oss framåt

Lika ojämställd individ sedan 1972 

Underbar läsning:

lästips.jpg

Publicerat i bestämma, genus, läsning, ställningstaganden, tonåring | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Betygsystemet genererar inte något värde längre

Det är vajigt i skolan, tänkte Björklund. Det enda rätta är att ta i med hårdhandskarna och strukturera upp den! Det behövs en ännu tydligare struktur med ännu fler mätpunkter på allt så att alla vet vad de ska göra och uppnå varje termin, det måste ju vara det enda rätta.

Jo, men tänk om vajigheten beror just på att betygsystem inte matchar det som vårt samhälle kräver. Då blir det inte bättre med tydligare strukturerade system, utan… sämre.

Ett betygssystem som kvantifierade kunskapsenheter fungerade fint för hundra år sedan då den stora massan skulle grundutbildas till att kunna räkna och läsa och kunna kartan och kungalängdernas årtal. De allra flesta som gick i skolan hade en liknande grundplåt att börja ifrån och att bygga på. De pratade samma språk, variationen av socioekonomiska förhållanden var inte så stor och flickor var flickor och pojkar var pojkar. Det gick rätt bra att dela saker på två och fyra.

Ett Sverige med helt olika förutsättningar i olika skolor, klasser och med en enorm variation av individer är direkt olämpligt att trycka in i ett rutsystem. Lärare tillåts inte möta sina elever och grupper på den nivå de är och ta dem mot övergripande mål på det sätt som skulle lämpa sig bäst, vilket långt ifrån alltid är genom en mängd diverse parallella kunskapsenheter som ska matas in i samtliga elever samtidigt. I och med den kunskap vi kvantifierar och mäter ställs viktigare förmågor som etik, moral, samhällsvärderingar, innovationsförmåga, team- och processerfarenheter och självförtroende som ett andrahandsvärde som inte hinns med om det inte hinns med.

Min dotter på högstadiet är, precis som jag var, mycket intresserad av kvinnohistoria. Den är relevant för henne. Den läser man inte i skolan. Man läser kungalängderna, som vi gjorde när jag gick på högstadiet. De är inte superrelevanta för någon. Men elever i åttan måste kunna svara på vilka årtal vilka kungar regerade och vilka krig de bekämpade. Istället för vilka folkkamper som har förts vid vilka tidseror… Dottern undrar ofta varför de inte pratar om det viktiga som händer i världen på SO’n och vet att svaret är att det inte finns tid, de måste hinna mata in den kunskap de ska kunna presentera för betygens skull. Och alla rutorna måste checkas i för att man ska få bästa möjliga betyg. Saknas betyg från ett läxtest, ett prov, en presentation eller deltagande i klassrummet sänks direkt betyget.

Ingen av de vuxna vänner jag har kollat med känner igen sig i den ångestframkallande stress som sjuksyster berättar om när hon ringer hem till föräldrar till flickor i åttan som mår dåligt. Vi känner igen oss i den jobbiga upplevelsen av att vara fjorton och inte veta vem vi ska vara, men stressen ovanpå det får den geggiga härvan att tippa över. Flickorna beskriver den känsla jag själv har och mår dåligt över när jag inte får lov att koncentrera mig på det jag verkligen skulle behöva göra – när jag måste leverera presentationer och dokument på jobbet samtidigt som alla barnen hemma ska ha matsäckar, lucianattlinnen, skridskor och vantar införskaffade och nedpackade på diverse dagar. När jag måste uppfylla både den perfekta mammarollen och vara det välartade proffset på jobbet.

Betygssystemet är inte rätt mot våra barn och det tar inte fram de bästa medarbetarna för vårt framtida samhälle. Det är framtaget på fel antagande.

Felicia Linsér i Metro: Jag offrade min psykiska hälsa för att få bra betyg

Världens roligaste jobb

Publicerat i eq, pedagogik, skola, tonåring, utbildning | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Konst kan vara teknik

I veckan fick jag en rundvisning på Tekniska Museet av programansvarig Linda Sandberg. Vi gick igenom spännande Megaminds och vidare till En skruvad värld. Och där i slutet av mängder med fina miniatyrer går utställningen över i konst. Det är någonting med miniatyrer som lockar många konstnärer. Den filosof/konstnär/skulptör som sedan tidigare har naglat sig fast i mitt minne är Willard Wigan som i sitt TedTalk förklarar att ‘nothing doesn’t exist’ med en fantastiskt personlig historia kring varför han göra miniatyrer som bara går att se med mikroskop.

tekniska

Och i slutet av miniatyrkonstavdelningen ramlade vi till slut in i en avdelning där elever på Nyckelviksskolan har fått tolka olika bilder från organismer sedda genom mikroskop. Det här är den typ av pedagogik jag älskar. Har man inte lockats av alla olika sorters miniatyrer hittills, får man en sista chans att genom otroligt vackra konstverk, bli nyfiken på vad ursprunget faktiskt är, bara genom ren skönhet som väcker nyfikenhet. Det är en pedagogik som för oss baklänges in i ett ämne som annars kan vara svårt att ta sig in i. En väldigt fin utställning helt enkelt.


tekniska2
tekniska3 tekniskamuseet

 

Publicerat i konst, lärande, museum, pedagogik, teknik, utställning | Märkt , , | Lämna en kommentar

Viktiga ämnen på föräldrarådets agenda

Föräldraråd är ett bra forum att som förälder få koll på skolans rektor och vad som händer mer än i bara ens eget barns klass. Jag åtog mig att gå på föräldrarådets träffar två gånger per termin under hela låg och mellanstadiet. Vi hann gå igenom tre olika rektorer och det mest gemensamma för alla diskussioner var borttappade vantar och trafiken utanför skolgården.

Nu i veckan var jag på mitt första föräldraråd på högstadiet och här handlar det om helt andra saker.

Mer sprit i yngre åldrar
Fältassisterna öppnade agendan med att berätta att det har varit betydligt fler fester med mycket alkohol, och även skvaller från flera oberoende källor om cannabis, än tidigare bland högstadieeleverna, och att de flera gånger har mött/hittat berusade 02-or under hösten. De bad oss att hålla koll på våra barn på helgerna och inte lämna dem utan vuxnas närvaro på kvällarna. Det är en liten klick barn det gäller till att börja med men de drar lätt med sig några kompisar som drar med sig några kompisar. Om man som förälder misstänker sitt barn eller deras vänner kan man

  1. Ringa till Maria Ungdom och prata
  2. Ringa fältarna – anonymt utan att nämna barnens namn om man vill, då fältarna har angivningsplikt om de vet något och måste ange vuxna som källor. De är inte förpliktiga att ange barn som källor däremot.

Ungdomsråd
En elev på skolan informerade om områdets ungdomsråd som jobbar för att få med ungdomars röst i stadsdelsförvaltningen. Rådet arrangerar tillsammans med stadsdelsförvaltningen med flera, en fest för ålder 13-17 år. Säkerhetspådraget är så stort det kan för att det ska gå bra.

Ensamkommande flyktingar
Skolan har ålagts att förbereda plats för upp till 8 ensamkommande flyktingbarn. Det finns sedan några veckor tillbaka 2 killar från Afghanistan i åk 9. Barnen sorteras in i klasser utifrån ålder. Den mesta av deras tid ägnas åt svenskspråksundervisning och allt eftersom kan de gå in i de ämnen som de kan klara av kompetensmässigt, t ex musik och gymnastik. Eleverna har mottagit dem med nyfikenhet och kommunicerar just nu främst på den engelska som de nyanlända har lärt sig under flera år på flykt. Skolan hämtar kunskap från andra skolor som har tidigare och bredare erfarenhet av flyktingbarn. Rektorn berättade att flera lärare är spontant intresserade och engagerade i de nya uppgifterna på skolan.

Övrigt
Det kom upp en fråga om elevernas respekt/attityd för lärare och personal på skolan. Elever har själva anmärkt på att deras klasskamrater inte är jyssta mot sin lärare. Rektorn förklarade att skolan jobbar fortlöpande med värderingar och respekt för varandra.  Det finns ett trygghetsteam med kamratstödjare och elevvårdsteam som kan hjälpa stökiga eller oroliga elever. Men det finns kanske egentligen inget system som jobbar med elevernas relation till personalen.

Vi pratar i alla fall om det. Det är ingen som helst skillnad från när jag gick på högstadiet, men jag är ganska säker på att föräldrarna inte pratade om de här sakerna. Skolk och stökiga elever pratade de nog om, men elevernas elakheter mot lärarna, sprit och droger, politiskt elevengagemang och mångfalden i skolmiljön fick i alla fall inte jag någon känsla av att någon satte upp på föräldrarnas agenda.

Publicerat i 12åring, elever, föräldrar, skola, tonåring | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Många olika kvinnor på bio äntligen

Det dyker upp det ena fina kvinnoporträttet efter det andra på bio just nu. Jag går och ser alla jag kan med min trettonåriga dotter. Filmerna hjälper mig äntligen att visa henne en mångfacetterad idé om vad en kvinna är och kan vara, istället för tvärtom som det så ofta annars är.

Vi såg Amy för ett par månader sedan. Allt autentiskt material som visar en helt vanlig ung rolig, kaxig och lite rebellisk tjej griper tag om hjärtat och vrider om när samma lilla kropp visar sig innehålla en otroligt häftig, men mycket destruktiv… och liksom gammal hjärna. Reinkarnation tänker jag… en gammal erfaren kvinna i en ny kropp. Det är svårt att förstå vad som händer i henne men hennes musik och framförallt texter tog både mig och trettonåringen till nya insikter. Att skriva ur sig själv, om sitt. Att låta sig inspireras av andra och göra det till sitt eget. Att våga. Vara liten och stor. Här hemma skrivs numera musik.

Även Ingrid Bergman i Jag är Ingrid öppnar upp för nya tankar om kvinnlig identitet. En kvinna som gör som män så ofta har gjort. Målmedvetet offrar hon man och barn för Hollywood och hon backar inte en sekund. Hon ska göra de filmM_Bergmaner hon vill, älska de män hon vill och bo där hon vill. Barnen kommer i fjärde hand. Det verkar som att nästan alla hennes barn har accepterat det. De hade bara önskat att de fick mer av henne. Precis som många många barn aldrig har varit bittra över att deras fäder prioriterade karriär och andra kvinnor, så länge som de har varit underbara fäder när de väl varit där. Det är modigt och starkt av en kvinna, kontroversiellt även idag, men jag har ändå svårt att sympatisera med valen. Idag har många föräldrar lärt sig av egen erfarenhet, att barn ändå mår lite extra bra av att vara trygga i att en förälder alltid kommer att finnas där och ta hand om dem.

Så här mycket bra diskussioner fick vi ut av de här två filmerna. Nu längtar jag till Janis: Little Girl Blue… och hoppas någonstans att hon är en Amy, men gissar att hon är sig själv ändå.

amy

Publicerat i kategoriserande retorik, kul att göra, kultur | Märkt , , , , , , , , | 3 kommentarer

Mördare är känsligt med sjuåringar

Mitt i danslektionen kom en liten sjuårig parvel ut från studion. Han ville inte vara med längre. Hans mamma försökte förstå vad som hade hänt, men jag hörde inte riktigt vad det var som var fel när han mumlande förklarade för henne.

Efter lektionen berättade mitt barn att kompisen hade sprungit ut ur rummet i samma sekund som dansledaren hade sagt att de skulle leka ‘Mördare och detektiv’. Han hade inte ens lyssnat till vad leken gick ut på, utan vänt direkt. Han var helt enkelt, fullt naturligt, livrädd för någonting som har med mördare att göra. Och det måste man väl tycka att det är ok att känna så…

Publicerat i lek | Märkt , , , , | Lämna en kommentar