Barnkalas med djurtema för 6-åring

Med lite mindre kalas än hela klassen, utan kanske så där en tre kompisar från dagis, en utanför dagis och så kusinen, blir det inte bara lättare att se till att alla faktiskt har kul och inte gråter, det går att göra roliga lekar och pyssel också. Lekar och pyssel ska också vara mycket lättare än vad man kanske tror är roligt. De tröttnar snabbt om det är för svårt och tar för lång tid när de är kalasspeedade.

>> Spelkort. Alla gäster får ett kort med olika djur om halsen när de kommer, det ska allteftersom vi leker fyllas med stickers med olika djur på, ingen tävling dock, alla belönas med stickers i varje lek, annars blir det gråt.

>> Vem har djuret?: barnen sitter i ring på golvet, en får börja i mitten (hen ska vara t ex orm), en lekledare presenterar grodan (eller annat mindre mjukisdjur som kan bli uppätet av ormen), alla blundar och lutar sig framåt i ringen medan leklekaren lägger djuret i händerna bakom ryggen på någon av barnen, ormen ska gissa bakom vems rygg grodan är. Varje barn får vara i mitten var sin gång och belönas med sticker när de hittar grodan.

>> Quizz: förbered lika många kluriga frågor med djurtema som det finns barn så att alla får en fråga var och kan belönas med sticker. Ex. Säg ett djur som börjar på mmmm? och Dricker elefanten med snabeln eller munnen? Djurfrågorna kan också matchas till de djur som respektive barn har på kortet.

>> Tårtdags. Jag har gjort tårta i massor av år till barnen. De mindre tycker de är fina, men de äter nästan aldrig någonting. Godistårta var mer uppskattat. En frigolitbit i mitten och massor av godis som sätts på plats med tandpetare.

tarta

>> Häng upp kex i tunna snören och belöna med stickers när varje barn har lyckats äta upp sitt kex. Mycket svårare än vad det ser ut, men kexen måste hänga lite högt.

kex

>> Irrglasögon. Barnen sätter på sig irrglasögon gjorda av pappersmuggar och snören. Lekledaren slänger ut gröna grodor spritt över hela golvet. Det är jättesvårt för barnen att hitta och väldigt roligt att inte kunna se ordentligt. Belöna med stickers

P1010634>> Skattjakt. Gruppen får en ritad karta. Det är ca 5 stopp/stationer på inte alltför stort område. Vid varje stopp hittar de en lapp med tips om var nästa stopp är + en pusselbit av en bild. Efter de 5 stoppen har de samlat alla pusselbitar och kan lägga ihop kartan till skattgömman som är riktigt nära där de är för att inte alla ska rusa ut och hälften inte hinner med och blir ledsna.P1010647

Och så såpbubblor i godispåsarna så att de går ut en stund och blåser bubblor tillsammans. Med lite musik utomhus blir såpbubblandet till lite dans och sedan är 2 timmar kalastid klart.

Publicerat i kul att göra, lek | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Inspiration till interaktiva upplevelser

Jag letar alltid inspiration till vad man kan göra för barn i interaktiva format, oavsett plattform. Här är en väldigt lockande och engagerande lekplats (på mellanlandning ett dygn i Dubai i höstas).
20140107_09475420140107_095210

20140107_09462920140107_094922 20140107_095111

Publicerat i interaktivitet, kul att göra | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Högklackat på barn, män och kvinnor

För ett år sedan uppmärksammades det att det säljs barnskor med klack i skobutikerna. Det handlade främst om sneakers med ca 6 cm inbyggd klack. Kilklackarna är avsmalnade, det syns ordentligt att det är en klack. Nu i veckan kunde vi läsa om hur spanska Maltos affärer går lysande tack vare att kortväxta män och kändisar köper snygga herrskor med inbyggd dold förhöjning i hälen. Det är samma princip som i sneakersen men osynligt.

När kvinnor bär högklackat ska det helst synas, när män gör det ska det inte göra det. En lång man är manlig… som i mäktig. Att gå i höga klackar är kvinnligt… och vingligt. Det är inte bra för trampdynor och tår, det vet alla som har prövat. Att försöka gå hem efter en kväll i högklackat med svullna tår som verkligen inte får plats i den smala spetsen på skon är tortyr. Det blir hellre barfota på vinterkall trottoar. Och springa till bussen, hoppa eller röra sig snabbt händer ju inte. Man är långsam. Och rätt orörlig. Stilla helt enkelt. Men sexig i sina synliga klackar. Benen ser långa och snygga ut och man måste stå rak i ryggen och så ser fötterna häftiga ut, liksom dockaktiga, som på Barbie.

Det känns okontroversiellt att tro att nioåriga tjejer bör kunna springa och hoppa i samma utsträckning som sina manliga klasskamrater, både för hälsans, för självkänslans och för den motoriska utvecklingens skull. Att vuxna kvinnor envisas med att jäkta omkring mellan möten och dagishämtningar och fotbollsplaner i höga smala klackar är obegripligt. Att plåga sig för en natt på stan för att vara attraktiv är mer förståeligt. Och så har den sylvassa höga klacken blivit någon konstig sorts affärskvinnestatussymbol också, på henne som både är snygg och har makt. Vad gör småflickor i klackar då? Förbereder sig i livet? Övar för att vara ett hett byte på äktenskapsmarkanden eller på att ta sig fram med vassa armbågar? De leker säkert vuxna, men till vilken kostnad. För längre kommer de ju att bli ganska snart, det lär inte vara en alltför otålig väntan för 9-åringen.

Att män ska smyga omkring på tå och därmed begränsa sin framfart för att verka längre känns oklokt för fötterna, om än mindre förbryllande för övrigt. De har inte så mycket att varken springa ifrån eller till med sin nya höjd. Med makten de får i längden ska de ska bara ta i hand och stå stilla och se långa ut och ta taxi hem.

57131008_02-850x850

Publicerat i föräldrar, lärande | Märkt , , | Lämna en kommentar

Cartoon Network vs Barnkanalen för 6åringen

Vi är hemma sjuka idag och Z vill sätta på TV’n. Han skulle själv sätta på Cartoon Network. Program han gillar där är Steven Universe och Äventyrsdags. Jag som mamma avskyr Cartoon Network för att det låter för mycket och för att dialogen och historierna gång på gång har helt galna genusperspektiv. En typisk story kan vara att huvudkaraktären förvandlas till en tjej och att det är det värsta av alla möjliga straff. Men Z gillar tecknat och inte verkligt. Han förklarar vidare att han gillar superkrafter och magi, och det är det som finns på Cartoon Network.

Efter en stund framför TV’n hämtar han dock alltid iPaden och spelar samtidigt som ljudet skrålar. När jag hittar honom med båda igång stänger jag av TV’n och låter honom spela vidare på ipaden. Nu hängde jag med över axeln och kollade vad han valde på skärmen.

Det är just nu Monsters. Skärmikonen har helt nytt utseende och Z kommenterar att den är uppdaterad till en påskvärld – ’det kommer nya gubbar då – zombieskallehare, monsterägg och fler. Mitt ägg är färdigt’. Han måste se efter drakarna och äggen varje dag. ’Jag parar de här ’gubbarna’ – vad betyder det här – att det tar 13 minuter eller 13 timmar?’ (det är 13 timmar tills de nya äggen kläcks).

Jag vill veta varför han inte väljer Barnkanalen och ber honom gå in på den. Finns Katten och Datormusen här, undrar Z och letar i snurran.datormusen

Varför gillar du Katten och Datormusen (tecknat utan tal)?
’Det är alltid så roligt för det går så bra för musen och dåligt för katten. Han försöker alltid göra det musen gör, men det går bara dåligt. När katten har gjort sig illa ligger han med bandage och nappflaska. Katten är 10 år och musen är 7. Då blir jag lika gammal som musen snart. ’ Z fyller 7 på fredag.

Hur vet du att de är 10 och 7?
’På en bana, på en låda, stod det en gång ’hur många år är du?’, och så skulle de dra upp siffror och då flög 10an upp för katten. (Z kan inte läsa, men kan alla bokstäver och övar sig, med möda klarar han att läsa trebokstavsord). Musen fyller år om 10 månader och katten om 11 månader.’

Z stavar bokstäverna i bild – ’S B O N K – så låter det, det stod det’.
Hur låter det om du läser det? ’Vet inte, hur låter det?’

Daidalos höll på att bli vald men det var för långt att se just nu memurklornade Z. Efter att ha sett ett par korta avsnitt av Murklor och Purklor (tecknat utan tal) väljer han OWL i toppsnurran (tecknat utan tal) – ’Vad står det – O W L – vad betyder det? ’ . Det tar lite för lång tid att ladda in avsnitten – ‘Det verkar inte funka’, säger han och letar han vidare i toppsnurran igen. Han väljer efter en lång stund ett avsnitt av Sandmaskar (tecknat utan tal) ‘Ja, det är superlänge sedan jag såg de här, de är roligaDe är jättebra på att rita de här maskarna, det är det jag gillar med dem. Nu är det den röda, den blå, den röda, den blå.’sandmaskar

Plötsligt klickar Z ner hela appen. Nu vill han kolla på Cartoon Network. Jag tänker att han får mer tecknat … med tal och äventyr serverat för sig där… Det här är en del av det vi har att jobba på med barnkanalen.se/barnplay i år…

Äventyrsdags

Publicerat i bestämma, föräldrar, läsning | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

En elak kille som bara bjuder killar

Det här med kalas alltså… Det har varit allmän norm i barnens skolor att alla barn ska bjudas på alla kalas. Annars kan någon känna sig utanför. Det har inte fungerat för oss då våra barn inte har velat gå på kalas med 29 barn för att det inte är roligt helt enkelt. Barnen gråter och skriker och kollapsar. Lite dyrt också kan jag tänka. Som ett hån mot den som inte har något kvar när månaden är slut. Inget kul. Då har normen att gå efter varit att kan man inte bjuda alla för att man kanske inte får plats eller så, då bjuder man alla tjejer eller alla killar bara. Känns rätt trist för de barn som olikt de flesta har ett par tjej och ett par killbästisar. Alla andra modeller har ansetts högst orättvisa. Det var mycket impopulärt när vår äldsta tjej hade sitt första kalas som femåring med sina tre killbästisar och två tjejer från dagis. Efter ytterligare några misslyckade försök har vi dock varit stenhårda på regeln lika många gäster som år man fyller. Nog vore väl regeln att hjälpa barnen att ha koll på att alla i klassen har någon de leker med smartare än att alla måste bjuda alla?

I veckan blev sexåringen bjuden på kalas hos en kille i klassen, men ville inte gå. Han är elak, menade sexåringen, han bjuder bara killar och inga tjejer. Ja, hur förklarar man det för en sexåring som inte bryr sig om huruvida kompisarna är tjejer eller killar? För honom är det ologiskt. Han har ju inte lärt sig än att tjejer och killar inte bara klär sig olika utan alltid kommer att delas upp och även behandlas helt olika. Det är kanske inte hans fel, utan sån’t som föräldrar tror är rätt sätt och som jag inte riktigt tror likadant om, svarar jag.

En gäst för varje år man fyller
Där jag bor ska alla alltid vara med

Publicerat i genus, kategoriserande retorik | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Genifilm – Big Hero 6

Det var många rätt uppfyllda på en timme och fyrtio minuter. Om man är en väldigt stor producent av barnfilm kan man prata med en ung publik om mycket viktiga saker. Är man Disney kan man prata om kärlek och romantik ibland och om kreativitet, utbildning, teknik och människors värde ibland. Det spelar ingen roll om de gör det för att glädja föräldrar lika mycket som barnen eller för att de vill använda sin mäktighet till någonting viktigt, det viktiga är att de gör det.

14åriga Hiro i San Fransokyo hänger i stan bland en massa mindre pålitliga typer som han utmanar i inte helt lagliga robotfighter. Inte den bästa vägen att välja. Men han är en väldigt begåvad robotprogrammerare och hans äldre bror Tadashi, visar honom sin underbara nördvärld. Vi får se var robotar görs, vem som gör dem och allt spännande det innebär. Det är på universitet och högskolor befolkade av vem som helst som har tillgång/tillträde till dem. Det är dit man vill. Det är där framtiden händer. Det är där utmaningarna finns.

I ett svep visar Disney att spel, robotar och programmering hör ihop liksom framtidens utveckling. Nörd är ingenting töntigt eller tråkigt, nördar har verktygen att bli superhjältar. Och lär man sig bara att tänka kreativt och löser problem, kan man överlista allt. Inte snart, utan idag, med huvudet.

Efter att låta oss förstå detta vet Disney också hur den stundande framtidsvisionen ser ut – om vi inte är oerhört noga med hur vi programmerar våra robotar kan de bli förödande. De kan i en handvändning vända sig mot oss och förinta människan. Hur mycket vi än kommer att älska våra robotvänner – vilket med sjukskötarroboten Baymax blir alldeles självklart att vi kommer att göra – älskar inte de oss tillbaka den dag då koden ger en annan instruktion. De gör vad instruktionerna säger.

En stor, men för de mindre barnen kanske inte fullt förståelig skillnad mellan människor och robotar är att en robot går att återskapa om man har dess minneskort. I det finns allt som är själva personen samlat och kroppen går att bygga igen. Därför kan Baymax offra sig och ändå säga ‘Jag finns alltid med dig’, gömma moderkortet på Hiro och ha mer rätt än den som hänvisar till någons eviga minne. I en människa som dör sitter någonting mer… som inte går att återskapa. Det betyder inte att man inte kan älska sin robotkompis som man har gemensamma minnen och upplevelser med, men människans liv är mer värt.

Ted Hughes berättade i princip samma historia 1968 med Järnjätten (Iron Giant), men då var det långt kvar i våra människolivsperspektiv tills robothotet blev verkligt. 1984, 2003 och 2009 har Terminator påmint oss gång på gång, men först nu börjar man prata om vårt verkliga ansvar i robotarnas utveckling för att säkra vår egen framtid. I AI och Äkta Människor förstod vi möjligheten att älska och respektera programmerade vänner. Nu berättar Disney ytterligare en bra historia för den generation som antagligen mer än någon annan kommer att ha ansvaret och uppleva känslorna. Inte ett öga var i alla fall torrt efter Big Hero 6.

järnjätten Terminator-Salvation_0 bighero6

Publicerat i kul att göra, kultur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Facetime för gemensamt projekt

Min 11-åring har legat hemma med feber och halsont hela veckan. Hon har haft en kompis som också har legat sjuk som hon har kunnat kik’a med nästan hela tiden, så tiden har kunnat gå lite fortare ändå. Hon har inte varit helt ensam.

Så i fredags när klassen delades upp i grupper och skulle börja ett Skapanfacetime_logode Skola-projekt, då tyckte gruppkompisarna inte att det gick att dra igång projektet utan att alla i gruppen var med, så de Facetimade hela lektionen med sjuklingen. Jag frågade om det var på lärarens initiativ men det var det förstås inte. Det var bara ett helt naturligt sätt att komma igång på bästa sätt för gruppen.

Publicerat i online är real life, teknik, verktyg | Lämna en kommentar