När vi är i ofas med alla andra

Jag undrar hur Heléne Aastrups dokumentation av två elvaåriga bästa vänner började. Den kan väl inte ha börjat med tanken om att berätta om två unga bästisar som faller isär när de kommer i tonåren. Om hur de växer helt i ofas, skapar sig helt olika uttryck och vill olika saker fast de är så fantastiskt musikaliskt begåvade båda två. Hittade hon två små stjärnor som hon bara ville följa, eller tänkte hon göra en film om bästa vänskap? Eller visste hon att tonåren som snart skulle komma alltid sätter oss på prov när vi ska skapa oss våra riktiga identiteter? Hur som helst är det en fantastiskt fin dokumentation som både är skrämmande och härligt och fascinerande att se och som tar mina tankar tillbaka till vad som hände med en själv och alla runt omkring under högstadiet. Som tur är visar också slutet hur vi alla sedan växer ikapp varandra och så blir vi lite samma lika allihop till slut ändå. Man är aldrig så olik alla andra som under högstadiet i alla fall.

Du var min bästa vän på SVTPlay till den 22a november.

duvarminbästavän

 

Publicerat i tonåring | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sprit är det normala

Hur länge har den här kulturen funnits? Att alla dricker sprit när de är fjorton, och sedan mer och mer? Att det är det enda sättet att ha kul tillsammans? Att baksmälla är det normala dagen efter en fest? Att det inte finns någon läxa att lära sig utan att väldigt mycket sprit är det normala?

Varför pratar vi aldrig om att mycket inte är samma sak som lite? Att den roliga upplevelsen slutar tragiskt för så många? Att det leder så många fel?

Jag hade önskat att jag som tonåring hade fått lära mig att vara rolig och modig och glad utan, men träffar fortfarande män i min ålder som hävdar att den som inte dricker sprit är tråkig. Kultur ändras inte alltid så lätt.

sprit

En tjejs berättelse om sprit på svtplay

 

Publicerat i kategoriserande retorik, ställningstaganden, tonåring | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Hjälp våra tonåringar tagga ner!

Mina tonårsdöttrars fullkomligt ohälsosamma inställning till skola, betyg och till sin omgivning gjorde mig bestört i början av det skolår som just gått. Under året har det visat sig att de är långt från ensamma. Många föräldrar berättar samma historier om ångest, depressioner och kroppskomplex av olika slag. För jösse nammen, hur många föräldrar med barn på högstadiet får samtal från skolsyster undrade jag till slut. Det visar sig åtminstone dubbelt så många som för bara några år sedan enligt Folkhälsomyndigheten. Och SVD skrev nyligen att Folkhälsomyndighetens senaste rapport beskriver att 57% av svenska tonårsflickor nu har psykosomatiska besvär, att jämföra med 5% på åttiotalet.

En jämförelse med resultaten för andra länder 2013/14 visar att skolbarn i Sverige har goda levnadsvanor jämfört med barn i många andra länder. Exempelvis är alkohol- och tobakskonsumtionen låg. Däremot har den psykiska ohälsan, mätt med hjälp av självrapporterade psykiska och somatiska besvär, ökat mer bland 15-åringar i Sverige än i andra länder mellan 2009/10 och 2013/14. Från att ha legat nära genomsnittet (plats 19 av 39), placerar sig Sverige nu på plats 8 av 42 i listan över störst förekomst av psykisk ohälsa. Liknande utveckling ses bland 13-åringar i Sverige.

Det känns ju orimligt. Det kan väl inte få fortgå??? Vad har vi gjort fel? Varför mår de unga så dåligt? Jag har ju sedan länge kritiserat betygsystemet för att det ger fel signaler till högstadieeleverna, att det motiverar fel inställning till sitt eget lärande och till vad kunskap är, men det kan omöjligt vara den enda faktorn.

Problemet med att vara driftig och kreativ  är att en förutsättning är att du vågar misslyckas. Samtidigt ska du tenta av ämnen hela tiden och betygsättas oavbrutet – det blir kontraproduktivt, eleverna vågar inte göra fel, säger Gunnel Thydell. (lärare  som intervjuas i Ana Udovics Generation Ego)

Jag införskaffade en mängd litteratur av olika slag för att se om det fanns några insikter att hämta. Jag blir förskräckt över hur verklighetsfrånvända råd jag kan få. Välj dina bråk, våga släppa tyglarna, men om ditt barn visar på självdestruktivt beteenden ska du söka vård. Ja det är där 57% av alla tonårsflickors föräldrar är. Den gamla ’Hur du talar med din tonåring’ känns förlegad.

Jag kände mig skeptisk till Ana Udovic’s boktitel Generation EGO – det är ju inte ungdomarna det är fel på. Men det verkar Ana hålla med mig om. Det var kanske mest en säljande titel, eller så ser hon det ändå som ett samlingsnamn på den individualism som vi har jobbat oss till under de sista hundra åren. En individualism som steg för steg har gett oss makten över våra egna liv, rösträtt, frihet att inte stanna kvar i olidliga förhållanden, möjligheten att vara ekonomiskt oberoende. Den individualism som nu möjligtvis har dragits så långt att den sargar oss och söndrar vårt samhälle istället för att bygga upp oss.

Det entreprenöriella lärandet
Något som dök upp i läroplanen för några år sedan är det entreprenöriella lärandet. För en osäker och rörlig arbetsmarknad utan fasta yrken och bostadsförhållanden behövs en arbetskraft som är flexibel och som själv skapar sina jobb, och som även när landet innovationskraft. Det är din egen driftighet som ska ta dig någonstans. Alla problem ska behandlas individuellt fast det är systemet som inte fungerar, säger sociologen Zygmunt Bauman. Kreativitet, vältalighet och driftighet ska premieras, men det är inte omöjligt att det som flera lärare menar, är svårt för unga människor att vara flexibla och självgående innan de har fått en grundplatta att utgå ifrån.

Valfriheten gör att många elever är väldigt stressade i skolan, det kan både Gunnel Thydell och Elisabet Börjesson Therstam intyga. Uppmuntran att vara en driftig entreprenör känns inte som en lättnad och frihet, snarare tvärtom. De allra flesta av Gunnels och Elisabets elever drömmer inte om att strata eget. Men det gäller inte bara dem. Enligt forskarna är 90-talisterna också den generation som har kallats Generation Ordning: de längtar efter fast jobb och vill bilda familj tidigt.

Protestantismen sitter hårt i oss svenskar. Att arbeta är moraliskt viktigt. Oavsett partitillhörighet ses att arbeta som det viktigaste för oss som människor och som samhälle. Svenskens mål är att klara sig själv utan beroende. Det är arbete som belönas oavsett om man är vänster- eller högeranhängare. Att vara arbetslös är det största hotet mot identiteten. Om det hade varit för att man inte bidrar till gruppen hade det varit en fin sak, men nu är arbetslöshet mer motsatsen till himlen. Det största misslyckandet. Det skamligaste och största straffet. Hotet som alla högstadieelever jobbar för att inte fastna i. Helvetet.

Samtidigt vet vi att vissa grupper har svårare att få arbete, att kvinnor har svårt att nå toppen och bli vd:ar – så finns det verkligen ett bevis för att prestationen skapar ’the self made man’, entreprenören eller den duktige arbetare, är det verkligen så att vi kan använda bara hårt slit och prestation för att komma någon vart, undrar Roland Paulsen. (doktor i sociologi)

Han menar att det inte är de unga som är bortskämda när de anklagar lärare som de anser ska ge dem högre betyg, utan att det är 40-talisterna som ännu har makten som kränker dagens unga.

-Skulle studentrevoltörena själva ha klätt sig i uniform och jagat folk på gatan för att sälja telefonabonnemang, på provision? Unga är inte bortskämda – snarare är det förvånande att de kan svälja så mycket förnedring, säger Roland Paulsen.
– Lärarna har ofta goda intentioner, men i systemet är de barnens domare. De bestämmer vilka som ska hamna i ’innanförskapets’ varma famn och vilka som är ’medelmåttor’, vilka som inte passar in.

I högstadieålder får unga förstå att det är dags att bygga sitt varumärke. Veta vad man ska bli. Välja väg. De måste börja bygga sitt CV för att ha en chans till ett jobb.

Det flexibla samhällets svajighet och osäkerhet blir helt ologisk i kombination med kravet på unga att de genom sina val ska mejsla ut en spikrak framtidslinje. Linn Bodlund (BUP) får säga till dem att livet inte går i ett rakt spår framåt, det tar oss på avstickare och steg tillbaka, och det är ofta där vi lär oss som mest. Alla behöver inte följa samma väg, alla ska inte följa samma väg. Det finns en plats för alla. Hon tycker att vi vuxna misslyckats med att lära unga människor att livet är långt, att det är bra att prova många olika saker för att hitta det man trivs med.

På varje föräldraråd, föräldramöte, utvecklingssamtal och avslutningen i aulan har dock alla mina barns lärare mässat en enda sak – Tagga ned!. De ser hur orimligt stressade eleverna i detta priviligerade område är. De förklarar om och om igen att barnen kan ta det lugnt, att det finns så många chanser att ta på vägen och att den inte behöver sättas redan nu. Det är en rätt underlig situation. Det vanliga har tidigare varit att lärarna säger att det är läge att jobba hårt, satsa på skolan, inte spilla bort sin tid. Nu kämpar de med motsatsen för att barnen inte ska köra slut på sig själva.

Förväntningar
Det var på 1980-talet som föräldrar började med att försöka uppfostra barn till att ha höga tankar om sig själva. Men, menar kulturhistorikern Christopher Lasch, det förekommer en olycklig sammanblandning av att ge barn hög självkänsla och att ge barn allt de vill ha, att kalla dem speciella och unika. Att sätta barnens behov i första rummet utan att lära sig att ta hänsyn till en omgivning skapar narcissister med krav på konstant respons. Och att låta dem göra val de inte är mogna för likaså.

Det är som att föräldrarna försöker göra sina barn starka genom att stärka självkänslan och skapa en ledartyp av sina barn, kan de missa att stärka de andra egenskaperna, som att vara snäll, hjälpsam, omhändertagande och empatisk, säger Linn Bodlund.

Barnen har fått en rätt orimlig idé om livet. De förväntar sig konstant uppmuntran för allt de gör, bara för att de gör den. De måste ha en anledning att göra allt och gör ingenting bara för att någon ber om det, och är inte intresserade av att jobba främst för någon annan, utan gör det för att kunna få så mycket fritid och familjeliv som möjligt. De som arbetar med unga i åldrarna 20-30 år beskriver den som otåliga, självsäkra och självcentrerade. Men när de själva beskriver sina egenskaper är det ingen som tar upp att de är självsäkra, säger omvärldsanalytiker Sofia Rasmussen.

Många unga som kommer till dem på BUP pratar om lycka. Inte för egen del – men de tänker att andra känner det. De som är deprimerade tänker att lycklig är detsamma som att vara icke-deprimerad. För dem som tror att de ska bli lyckliga så fort depressionen är över blir det ett tungt uppvaknande, berättar Paula Richter.

Egot växer med historien
Många historiker tror att idén om ett ’jag’, ett ’själv’ eller en ’person’ är något som utvecklats långsamt, genom seklerna. I alla post-industriella samhällen är det en vanlig utveckling – när vi inte längre behöver fokusera på vår fysiska säkerhet och överlevnad, kan vi börja ägna oss åt vårt individuella välmående, åt att uttrycka vår särart och utveckla vår livskvalitet. Vi vill förbättra våra liv ytterligare genom att att fokusera på vår psykiska utveckling, få kontakt med vårt inre, bli starkare fysiskt, äta ekologiskt och lära oss att ha relationer. Bara sista årtiondena har vår inställning till jaget förändrats avsevärt. På 50-talet ville unga helst bli som sina föräldrar. På 70-talet var ett vanligt svar på vem de ville vara som ’ingen’, och på 90-talet svarade de flesta ’mig själv’.

Samtidigt växer också medvetenhet om vad ett liv är värt och om varenda spillt liv i världen. Krig, svält, flyktingkatastrofer, självmordsbombare, miljöförstöring, utrotning av djur och alla andra olyckor blir oöverkomliga för individen. Många av de unga tjejer som är deprimerade ser världen som att allt är deras fel.

– De ser det som att de är i vägen, det är deras fel att föräldrarna måste komma hit, för att de inte kan gå i skolan, de är insnärjda i skuld och skam. Vissa av dem som är känsligast upplever att de måste bära hela världens skuld på sina axlar. De är deprimerade för hur samhället är, för miljön, för fattigdomen, för allt, säger Paula Richter. När ingen annan tar på sig skulden, gör de deprimerade unga tjejerna det.

Efter allt detta resonemang och mycket mer bli till slut Ana Udovic lika upprörd som jag känner mig. Det är inte så här vi vill oroa en fjortonåring. Vi vill att fjortonåringar ska känna hopp och nyfikenhet och spänning inför livet som precis ska börja. Sönderpressade som de är behöver de någon som talar för dem, som står upp och kräver en förändring. Av läroplan, betygsystem, av för tidiga egna val och av förväntningar. En fjortonring idag kan så otroligt mycket mer än vad jag kunde i samma ålder. De läser böcker på engelska, förstår hur ljusvågor skapar en bild i en kamera och kan argumenterar för kvinnors rätt till att vara lika värda människor som män, saker jag gjorde efter 20. Tagga ner!
 

Publicerat i elever, eq, föräldrar, kultur, skola, tonåring, uppfostran, utbildning | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Egocentriska föräldrar ett orosmoln för framtiden

Som klassförälder har man några inte helt lustfyllda uppgifter på sig. Det är i alla fall min upplevelse. Man ska tjata in klasskassan från andra föräldrar som man inte känner, köpa presenter till lärarna som helst ska uppskattas på riktigt och så ska man hjälpa klassen att samla in pengar till klasskassan så att de kan åka på klassresa. Framåt åttondeklass skulle man kunna tro att alla föräldrar känner till det här och ändå kom ett argt mejl i december inför elevernas annalkande saffransförsäljning – ‘Vem är det som har bestämt det här? Jag betalar hellre de 3000 kronorna som saffranet kostar och slipper få hem skiten.’.

Det är lite underligt att behöva förklara för en förälder att det inte går att begära att alla familjer i en klass ska kunna lägga 3000 kr per barn per termin till en klasskassa. Och att de föräldrarna som var på föräldramötet var eniga om att det är bra att barnen får hjälpa till för att få in pengar.

Det här är bara en incident av många där en förälder i varje klass bara har sig själv och sitt barn i fokus framför alla andra. När de stannar bilen i korsningen direkt framför övergångsstället till skolan för att släppa av sitt barn så snabbt det går och gasa iväg till jobbet (de är dock många många fler än en per klass). När de på riktigt undrar om man inte kan skicka alla stökiga barn som stör i klasserna till en egen skola, eller stör sig gravt på de något mindre talangfulla lagmedlemmarna i tioåringens fotbollslag. När de kräver att pedagoger ska kalla till krismöte för att det finns ett barn som bits på förskolan. Och jag tror även när de skickar okunniga mejl till skolan angående de nyanlända eleverna.

Två elever skrev i Äppelviksskolans skoltidning om hur den här typen av föräldrar behöver lära sig att göra sin research och lite källkritik innan de sprider sin oro vidare. De tolkar det som att föräldrarna är okunniga. Jag tolkar det som att det är de där föräldrarna som har som drivkraft och krav att inte riskera minsta lilla försämring för sitt barn, oavsett om det handlar om att femton barn utan föräldrar som har flytt krig ska få möjlighet att gå i skolan. De oroliga argumenten är bara ursäkter för att kunna protestera. Eleverna bråkar redan på lektioner, dricker sprit på helgerna, har ångestattacker och ätstörningar över betygspress och utseendehets. Det behövs det inte några nyanlända för att det ska hända. Och det är inte femton nyanlända elever som gör att skolan blir för trång. Det är sedan flera år tillbaka dubbla klasser på gymnastiklektionerna – femtio femtonåringar i en gymnastiksal.

Argumenten är inte främst drivna ur rasism utan ur egocentrism och narcissism. Tyvärr är risken stor att argumenten blir till rasistiska åsikter när barnen i familjen tar med sig dem till skolan. Oavsett vilket är rasister, egocentriker och narcissister inte en stark grund för ett väl fungerande samhälle. Det är svindyrt med sjukvård, skola och arbetslöshetskassa i ett land som lämnar medborgare bakom. Det kommer inte räcka med att ge raka fakta för att lösa de här föräldrarnas problem, det krävs en samhällsekonomisk utbildning. Tur att det finns många starka, kloka och välformulerade elever som Tyra och Nadya som vi kan sätta vårt hopp till.

 

Publicerat i elever, eq, familj, föräldrar, skola, uppfostran | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Om vi designade ett högstadium för fjortonåringar

De allra flesta jag pratar med intygar att den där högstadietiden var nog ändå den värsta i livet. Det blir bättre, säger de till min fjortonåriga dotter när hon berättar att hon går i åttan. Hur länge har högstadiet varit en enda plåga? Minst sedan 30 år tillbaka då i alla fall, och det är inte osannolikt att våra sjuttioåringar bekräftar samma sak, att högstadiet redan på femtiotalet dödade all motivation till att lära sig någonting, i en tid då de precis höll på att upptäcka allt. Och ändå har ingen på hela den tiden lyft blicken från strukturen som alltid har varit densamma – att lära sig lite här och var i alla möjliga olika ämnen oavsett om man är intresserad eller inte, med målet att få ett högt betyg. Politikerna justerar betygsystem, lägger till och tar bort några mål ur läroplanen och nu kommer Kinberg Batra med planen att sätta skolor med dåliga resultat under Skolverkets regi.

För Skolverket ska hjälpa till hur tänker de? Ska de minska antalet barn i lågstadieklasserna? Ska de ge lärarna mer tid för för- och efterarbete för varje lektion? Ska de öka statusen för lärarna i just den skolan så att fler lärare utbildar sig eller söker sig dit? Eller ska de ändra hela förbaskade upplägget så att det svarar på barnens intressen istället för en vansinnigt gammal idé om hur en skoldag ska se ut för att serva… ja serva till vad? Jag misstänker att Kinberg Batra tänker att Skolverket ska gå in och strukturera upp, stoppa igen hålen där de har blivit så stora att nätet helt har gått sönder. Det hjälper just dessa elever att få samma förutsättningar som alla andra, men det hjälper inte någon av dem att få en dräglig skolgång.

Jag och dottern designade ett nytt högstadium häromkvällen. Vi kom överens om att skola nog ändå är nyttigt för en fjortonåring. Hur mycket hon än avskyr att gå dit just nu höll hon med om att det nog är bra med ett sammanhang som drar upp alla på förmiddagen, skapar forum för att lätt träffa vänner och ha en naturlig närhet till andra vuxna än föräldrarna. Men dagarna skulle kunna fyllas med helt annat innehåll. Istället för att mata på i en konstant ämnesorienterad progression skulle skolan kunna möta fjortonåringarna där de är i sin utveckling.

Biologi: Allt om sex, fortplantning, virussjukdomar, människans fysiska utveckling, alkohol och andras substansers påverkan på kropp och hjärna, allt om hur hjärnan fungerar och framför allt hur ett barns hjärna utvecklas till en vuxens. Vi tänker oss att all undervisning ska utgå från det egna jaget och från jaget i förhållande till samhället. Helt klart viktigaste ämnet i den här åldern. Svårt felriktat och eftersatt genom alla tider.

Matematik: Fokuserar på ekonomi. Hur man betalar räkningar, vilken skatt som finns på vad, vad det innebär att ta ett lån med ränta, hur man köper ett hus eller bygger ett eget, hur man skriver en algoritm för att personalisera ett digitalt flöde. Abstrakt matte är ingenting för den som vill förstå livet. Vi gör det konkret istället. Fram med excel och JavaScript. Eller nej, kör in C++ istället så kommer logiken sitta för resten av livet.

 Svenska, Engelska och 3dje språk: Poesi och berättande utifrån den personliga erfarenheten och tanken. Recensioner av övrig media. Insändare till tidningar och politiker. Bloggar. Debatter och diskussioner i grupp. Vi slopar grammatiken och På västfront intet nytt och annan litteraturhistoria som är svår att relatera till än och håller oss till för fjortonåringen relevanta samtal. Alltså det här gör de jämt på eget bevåg så det är rätt lätt att få till det…

Historia: Kvinnohistoria, manshistoria, hbtq-historia, invandrar/utvandrarhistoria, sporthistoria – you name it, men inte en enda j-a kungalängd. Egentligen historia ur alla mänskliga perspektiv men kungarna ger vi f-n i just i det här fasen i livet!

Samhällskunskap: Politiska system och juridik med unga som centrum. Låt dem vara med och påverka våra politiker och förstå vad vårt samhälle anser vara rätt och fel och varför…

Religion: Just livsåskådning bör ju hela högstadietiden bygga på, men kanske att vi kan strunta i att lära oss om årtalen då heliga böcker skrevs eller datum för hinduismens högtider, och mer fokusera på själva sättet att se på livet.

Geografi: … och hur ser det ut i andra länder. Och varför faller rösterna som de gör i Eurovision Song Contest? Och värdlandet till nästa OS – vad vet vi om det?

Gymnastik: Ja inte ska klassen delas in på två varvid killarna får sitta på läktaren och titta på när tjejerna springer 3 km kring idrottsplanen och tvärtom i alla fall! Ibland undrar man om vuxna människor inte har något som helst minne. Här finns bara ett enda mål och det är att varje elev ska få chansen att tycka att det är kul att röra på sig ett par gånger i veckan.

Att vi tänker att hemkunskapen ser likadan ut som talar sitt tydliga språk. Kan vi låta skolan bli mer praktisk i högstadiet, än teoretisk? Det teoretiska hämtar vi ikapp på gymnasiet för de som går vidare dit. De som inte gör det har nog också fått ut det bästa av skolan om de får lära sig livet först.

Och om någon nu hävdar att det är så här det ser ut i högstadiet redan så säger jag bullshit. Läroplanen följer samma sätt att se på läroämnena som för sjuttio år sedan. Högstadiet är styrt av att eleverna ska få ett betyg i varje respektive ämne. De ska kunna plåttra ner ett antal årtal och kemiska beteckningar för att få ett E och kunna argumentera för hur de används för att få ett högre betyg. Det enda många går dit för är för att de måste få till en bokstav på pappret som ska ta dem vidare någon annan stans. Det finns undantag. Jag var ett själv mot slutet av högstadiet. Men för merparten är det en meningslös transportsträcka. Det vore så fint att försöka göra det bästa möjliga för varje individs och för samhällets framtid.

Vi insåg dock att det ändå motiverar med någon sorts progression. Istället för betyg ser vi en Candy Crush-karta med precis som i spelet, oändligt med levlar. Det finns inget slut på lärandet och istället för betyg så har man kommit till level 36 eller 45. Några levlar kan vara svåra för någon och ta tid, medan andra är lätta och går snabbt. Man blir triggad av att se några vänner komma framåt och vill förstås gärna komma ikapp varvid man förhoppningsvis pluggar lite mer. Eller så nöjer man sig med att man ligger före alla de som ligger på en lägre level för att man helt enkelt hellre spelare fotboll på eftermiddagarna och blir bra på det. Det är mer upp till en själv. Men man har alltid möjlighet att komma ikapp när man väl är motiverad igen.

Publicerat i lärande, pedagogik, skola, spelifiering, tonåring, utbildning | Märkt , , , , , | 6 kommentarer

Bad Feminist bättre än ingen feminist

Jag motsatte mig feminismen under mina sena tonår och i tjugoårsåldern eftersom jag var rädd att feminismen inte skulle tillåta mig att vara den struliga kvinna jag visste att jag var.

Jag läser Bad Feminist av Roxane Gay, en rörig samling tankar som börjar med att ta avstånd från kompletta sanningar och priviligerade tolkningar, men som sedan frankt dissar andra kvinnor i deras sätt att närma sig feminismen. Gay älskar snaskiga dokusåpor men menar att t ex Caitlin Moran’s humoristiska grepp på hur det är att vara kvinna inte är korrekt.

Genren har utvecklat en väldigt framgångsrik formel för att reducera kvinnor till en pinsam radda stereotyper bestående av låg självkänsla, desperat önskan att bli gift, oförmåga att odla meningsfulla relationer med andra kvinnor och fixering vid en nästan pornografisk skönhetsnorm. I dokusåpornas värld lägger kvinnor för det mesta oerhört mycket kraft på att spela rollen som kvinnor, men deras manus är skamligt, skamligt förvrängda.

Själv skulle jag säga att männens roller är precis lika stereotypa och att deras manus inte är förvrängda utan att deltagarna är castade för att till fullo uppfylla våra förväntningar på någon som blottar sina liv inför andra. Alltså sätter oss själva i ett något högre rum, som låter oss förfasas av andra men också hitta förståelse och kärlek till någon eller några av dem. Våra egna erfarenheter är nära deltagarnas – ibland har vi hanterat situationer lika illa, men ibland har vi faktiskt fixat allt lite lite bättre. Jag tycker själv att de här dokusåporna är förkastliga eftersom de hjälper till att normalisera våra roller som män och kvinnor och dessutom låter oss sätta oss rangordna oss själva som bättre än andra.

Hon menar vidare att triggervarningar är att underskatta mottagare och måste avskaffas, utan att veta hur andra än hon själv, fungerar kring triggervarningar. Det är en sak att utgå från sig själv, men en annan att hävda att alla har samma behov. Hon insinuerar att alla kvinnor i västvärlden har allvarliga kroppskomplex, vilket är ett uttalande som normaliserar bilden av hur kvinnor är fast det inte är sant. Det är vidrigt vanligt med kvinnor som avskyr sina kroppar, men det finns många som aldrig talar om sina kroppar för att de faktiskt inte bryr sig. De hörs bara inte lika mycket.

Men Gay’s inkonsekventa förhållningssätt i blandning med många riktigt viktiga tankar, blir förklarligt när hon beskriver den gruppvåldtäkt hon utsatts för som tonåring. Hur hon under en längre tid läts tro att hon hade en pojkvän, även om de bara sågs utanför skolan, som en dag tog med henne ut i skogen till en plats där vännerna väntade. Och därefter hette hon ‘Slampan’ genom resten av skoltiden. Det traumat tillåts sätta agendan för resten av livet. Efter det finns ingen tilltro, ingen annan att lyssna på än sig själv.

Bara för att man överlever något, betyder det inte att man är stark.

Nojoom – 10 år och skild, en film om en Jemenitisk flicka, är en verklighet för få. Tio år och ägd av en mycket äldre man som våldtar och slår är vanligare. Kvinna och ägd av en man som våldtar och slår ännu vanligare. Och kvinna med få andra utvägar, psykiska eller praktiska, än att stanna hos en man som slår och våldtar är antagligen ännu vanligare. Lägg till kvinnor och flickor som har blivit våldtagna av män. Och sedan män och pojkar som har blivit våldtagna av män. Maktutövning. Livrädsla för att förlora makt. Ett sätt att sätta sig själv i särställning från andra. Att med våld skapa sin egen position i överläge. I hemmet och i sexuella situationer är dessa män maktfullkomliga. Ingen kan komma åt dem, de är oövervinnerliga. Världen är så sjaskig.

Väldigt få människor i den utvecklade världen saknar helt privilegier. … Man kan använda sin privilegierade ställning till ett gott ändamål – att försöka jämna ut spelplanen för alla, jobba för rättvisa i samhället, uppmärksamma hur de som saknar vissa privlegier berövas sina medborgerliga rättigheter.  Vi har sett vad hamstrandet av privilegier har lett till, och resultatet är skamligt.

 

 

 

 

Publicerat i genus, kategoriserande retorik, läsning | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Fjortonåringen är förbi youtubers

Vad tycker ni om Thomas Sekelius frågade jag fjortonåringen. Thomas, för den som inte vet vem han är, är en youtuber som uttrycker sig med lite modiga och okonventionella signaler för att vara ung kille. Det är ingen revolution  med killar med smink men det kan trots allt ännu hissas eller dissas hej vilt.

– Jag bryr mig inte, kollar inte så mycket på sådant där. Alltså det är ju mest de som är typ två år yngre som kollar mycket på youtubers.

Jag undrade ändå vad hon tycker men hon kunde inte distansiera sig mer. Dessa youtubers har hon lämnat bakom sig. Jag undrade hur det kom sig.

– De som är yngre har ju mycket mer tid och kan kolla hur mycket som helst. Och så är det mest de som gillar deras humor och så.

Men de flesta av youtubers är ju äldre undrade jag. De är ju gymnasieelever eller vuxna som gör och pratar om sådant de vill och gillar . Therese Lindgren t ex berättar ju ofta om sin utbrändhet, om sina vuxenproblem. Innehållet är ju inte riktat till tolvåringar egentligen.

– Vi har ju våra egna problem att ta tag i.

Sedan var samtalet slut. Swisch iväg ut genom dörren.

För två år sedan gick det inte att slita denna tjej från Pewdiepie. Det är eoner sedan i utvecklingstid. Nu är det musik och poddar som gäller. Ikväll är Silvana på Grönan. Det största som kan hända just nu.

Publicerat i 12åring, tonåring | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar