Hennes skönhet var hennes kapital, utan den var hon inget

Rubriken är ett citat ur Pottungen – Anna Laestadius Larssons roman om Stockholms över- och underklassliv i slutet av 1700-talet. Det är Sofie von Fersen som är fullt medveten om vad hon har att spela med för att kunna gifta sig till fortsatt välbestånd. Historien upprepar sig gång på gång –  i  prinsessan Charlottas och hennes pottunges liv omkring 1795, hos Sveriges Fallna kvinnor från 1920-talet av Eva F Dahlgren och i nutidens Virtuell Våldtäkt om unga som lägger ut sexuella bilder på nätet av Caroline Engvall.

Hysteria betyder livmoder på grekiska och hysteri har genom tiderna varit kopplad till att vara kvinna. Eva F Dahlgren har tidigare skrivit om sin farfar som var rasbiolog, och har nu fördjupat sig i 6000 foton på svenska fallna kvinnor från första hälften av förra seklet som kategoriserats utifrån bl a egenskaper, beteende och utseende.  Hysterikan återkommer lite slumpmässigt som bedömning. Så fort en kvinna inte uppför sig som hon ska, höjer rösten och är så där allmänt okontrollerad anses hon hysterisk.

Bror Gadelius, betraktad som Sveriges främste psykiatriker efter förra sekelskiftet, beskrev hysterikan på följande sätt:
‘Öfverdriven känslosamhet, hänsynslös egoism, lögnaktighet och tillgjordhet, förmåga af förställning och benägenhet för intriger.’

Det är ju lite så kvinnor är, tänker du kanske. Inte alltid lögnaktiga, men känslosamma och intriganta är vi väl lite till vardags? Ja visst, men i större utsträckning än män? Knappast. Men dessa egenskaper har blivit så väl rotade som kvinnliga att vi faktiskt tror lite på dem.

Män anses vara kontrollerade och ha koll. De är förnuftiga och civiliserade (jag väljer att skriva i presens). Kvinnan ansågs vara svag, ömtålig och sjuklig och det var så män ville att de skulle vara. Det var den sortens fina kvinnor som satt snällt i hemmet och såg till att det var snyggt och prydligt.

Det var viktigt att vara disciplinerad, att ha självkontroll. Det var inte bara en dygd, utan också själva definitionen av kulturmänniskan. Driftsutlevelse, gränslöshet, ansågs karaktäristiskt för en lägre stående varelse.

Och kvinnan var per definition hysterisk i sitt okuvade, otuktade jag. Bilden av kvinnan idag är inte helt densamma. Vi har inte längre patent på att vara ömtåliga och sjukliga och är allt som oftast ansedda att vara förnuftiga och civiliserade. Och 1900-talets världskrig, p-piller och förskolor har gett oss friheten att välja om vi vill sköta hem och barn eller studera och jobba. Men vi känner alltjämt igen oss i att vara intriganta och vi växer upp med en tydlig bild av vad som är viktigast för att få uppskattning och bekräftelse och i en social struktur som känns igen.

Kvinnorna lät sig dyrkas av männen för sin skönhet, behandlas med silkesvantar och tas om hand på grund av påstådd svaghet. Det smorde männens självkänsla men resulterade i att männen på samma gång föraktade kvinnorna för just den svaghet de hyllade. (ur Pottungen av Anna Laestadius Larsson)

Starka och viljekraftiga kvinnor var ett direkt samhällshot. Okontrollerade kvinnor var samhällsfarliga. De kunde hitta på vad som helst. De kunden vilja ha sex, romantik eller över huvud taget roa sig. De fallna kvinnorna från 20-talet var till stor del unga flickor som flytt sina hembyar antingen pga graviditiet eller för att de ville ha någon sorts frihet, de ville ha roligt. Men utan ekonomi för boende tog polisen snart in dem för lösdriveri och skickade dem till arbetsläger på Landskronas fort. De skulle lära sig att vilja arbeta.

I personaldagböcker och biografier över de intagna på anstalten, finns det gott om omdömen som att kvinnorna är ’ryggradslösa’, ’lättledda’ och ’viljeslappa’. Ibland står det ’Förtjust i pojkar’ understruket med flera streck, som om det vore en graverande sjukdom.

Men väl ute från anstalten fick oftast inte kvinnorna utöva sina nyvunna arbetskunskaper. Flera av de bevarade breven från kvinnorna till anstalten vittnar om hur polisen gång på gång avslöjade kvinnornas historia för arbetsgivare och vänner, med konsekvensen att de återigen blev utstötta. För de fallna kvinnorna fanns ofta bara jobb med så låga löner kvar att de var tvungna att hitta extra inkomster kvällstid för att ha en chans att klara sig… genom den typen av tjänster som resulterade i att de skickades tillbaka till anstalten.

Tjänstefolket inte är mycket mer än slavar, att deras löner är så låga att de måste stjäla för att överleva och att de manliga tjänarnas enda möjlighet att försöka upprätthålla någon värdighet är att i sin tur förtrycka kvinnorna genom att spara de tyngsta jobben till dem.  (Wollstonecraft citerad i Pottungen, om 1700-talets Sverige.)

Eva F Dahlgren låter oss följa flera fantastiska, och häpnadsväckande långa, liv fyllda av fattigdom, sjukdom och desperation. De tas in på Landskronas anstalt någon gång på 20-talet och går bort i någon stockholmsförort i början av 80-talet. Vid första mötet unga liv fyllda av hopp, men som för att slippa komma tillbaka till Landskronas fångenskap, måste anpassa sig till samhällets krav på giftermål. I samtliga fall med fullkomligt okontrollerade, nyckfulla, lättledda, ryggradslösa män.

En rättskaffens man kunde vara kolerisk eller sangvinisk, munter eller allvarsam, utan att bli klandrad. Han kunde vara bestämd, näst intill befallande, eller svag och undergiven och sakna egen vilja eller uppfattning. Men alla kvinnor skulle stöpas i en och samma form och vara mjuka, fogliga, snälla och beskedliga.  (ur Pottungen, om 1700-talets Sverige)

Caroline Engvall låter oss höra ganska exakt samma röster som 20-talets Fallna kvinnor, men från idag. Nu kallar vi dem barn och teoretiskt har vi ett mer tillåtande förhållningssätt till tonåringars behov av att utforska sin begynnande vuxenidentitet, men trots att vi ogärna vill känna igen oss i tidigare seklers bild av kvinnan som ömtålig och sjuklig, finns det många andra paralleller med uppfattningen om de unga kvinnorna… flickorna… barnen. Det händer gång på gång att unga flickor utnyttjas och smutskastas offentligt på ett sätt som kan vara helt förödande för hela deras framtid. Det finns fortfarande en bestämd uppfattning om att de här flickorna är värdelösa, att det går att vara så elak mot dem som någon kan vara, bara för att de inte gör som de bör. För att de utforskar sin identitet. För att det går.

En fråga i boken är varför unga lägger ut sexbilder på nätet. En flicka svarar:

 Jag vill ju att folk ska tycka om mig och att ingen runt omkring mig ska må dåligt. Kanske är det därför som ingen har sett hur jag har mått. Jag tog varje chans jag fick att visa upp mig. Jag ville bli artist, kanske skådespelare, bo i någon stor stad. Jag ville klara mig på egen hand och ha min egen stil. 

Många av de unga som Engvall träffar känner sig ensamma så som man som tonåring gör allt som oftast. Ibland har de vänner, ibland inte, men de har ett  behov av respons på den de är som inte tillfredsställs i den fysiska miljön. Tjejer lär sig tidigt att det viktigaste för dem är att se vackra ut – i allas ögon. De vill bli bekräftade, och Internet kan ge en aldrig sinande källa av bekräftelse om man bara fortsätter att ge dem som är där det de vill ha.

– Vi ser många människor som är beredda att utnyttja det. De barn som blir hotade på nätet mår oerhört dåligt och många uttrycker livsleda i chattarna med de vuxna männen. Jag ser ofta att gärningsmannen inte bryr sig om det. Man är så inställd på att tillfredsställa sig själv. Ibland tror jag inte gärningsmannen upplever att de här flickorna som människor av kött och blod. Man måste vara väldigt sadistisk för att kunna ignorera någon som sitter framför en och säger att de ska ta livet av sig, säger Jörgen Lindeberg. (kriminalinspektör vid gruppen mot sexuella övergripp på barn på Nationella Operativa Avdelningen, f d Rikskrim).

Jag inbillar mig och hoppas att det är mycket svårare idag att kontrollera unga tjejer, att många vet att det är en lögn att det de gör är fel bara för att de är tjejer. Att en stor andel idag vet att de har samma värde som de killar som tillfredställer sina behov på liknande sätt, oavsett vad någon på Internet säger.

Hon [Pernilla Nigård] säger att tjejer ofta upplever sig vara jämställda med killar på nätet.
– Men sedan, när kommentarerna om att vara lösaktig kommer – vilket de verkar göra förr eller senare – får tjejerna känslan av att de inte är så jämställda i alla fall. En del unga gick in i diskussionen med de som kallade dem olika saker, vilket var uppfriskande att se. Andra lägger skulden på sig själva, säger Pernilla Nigård (ungdomsstyrelsen).

Den självklara orsaken till att det är känsligt att sexuella bilder och videos sprids till andra än de man har skickat till är ju att de är privata. Privata situationer vill vi ofta ska förbli privata just därför att vi gör saker vi inte gör med alla. Det gäller oavsett om det handlar om sex eller inte. Men just sexuella aktiviteter har en tendens att utnyttjas av omgivningen för att verkligen förminska någon, för att hävda att en tjej är värdelös. För att hon gör något som killar inte skäms för, kanske t o m får credd för.

Barnen i Virtuell Våldtäkt är så skamsna och livrädda för att deras bilder skafallnakvinnor spridas till någon de känner, att de gör vad som helst, och alla de för oss ibland underliga historier vi kan läsa om i tidningarna, framstår inte längre som det minsta konstiga. Ur barnens perspektiv vill säga. De blir förledda, hotade, lurade. De får löften. De är ovetandes. Deras antagonister är helt skruppelfria.

Det är olagligt, men det finns uppenbarligen de som ändå anser sig ha den rätten. Det finns än ett gäng som i anonymt format, men tyvärr även ibland med stöd av klasskamrater och andra, kan förnedra flickor för ett beteende som vårt samhälle frammanar och samtidig har bestämt är skamlig. För att tillfredsställa sina egna behov – sexuellt kanske, men tveklöst mest av makt. Historien är ännu kvar med oss.

Publicerat i genus | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vi behöver vår historia för att ta oss framåt

Tretton år och tio veckor på landet, men den här sommaren flyttade jag ut till lillstugan och jag gissar att jag spenderade en hel del tid där själv. Jag vet att jag plöjde alla mina föräldrars böcker som stod på hyllorna. Varenda en. Det var en mängd harlekins, svenska deckare och jag fyllde på med alla Stephen Kings spökhistorier, men så var det också Zolas Nana och till slut sögs jag in i Desirée av Annemarie Selinko – en svulstig roman om Napoleons första trolovade som brädades av Joséphine och slutligen blev drottning Desideria av Sverige. Hon gifte sig med vår första Bernadotte, flyttade till kalla, mörka Sverige 1818 och hängde ensam bakom slottets murar fram till sin död 1944. Det var en verklig doku såpa, långt innan formatet hade uppfunnits, som gav mig ett permanent minne av Napoleons framfart i Frankrike och av vår underliga franska kungasläkt.

Till hösten började jag sjunde klass. Vi läste På Västfront intet nytt, Mina drömmars stad och Röda rummet. Det var det sista jag läste frvilligt på minst 10 år. Jag visste att det hände. Jag kunde tala om för omgivningen att skolan dödade min läslust med Västfront intet nytt. Det fanns ingenting i den jag kunde relatera till. Tråkigare än så kunde det inte bli, men så fortsatte lästemat genom hela högstadiet och sedan gymnasiet.

De senaste åren läser jag så fort jag kommer åt. Elisabeth I, Hedvig Elisabeth CharlotteSiri, Kvinnligt hantarbete – att alltid göra nytta, Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter, Kvinnoprofiler, Är svensken människa?, Fem kvinnor som förändrade världen, Historic Girls, Bröstens Historia, Blondiner – Makten och myten,  Caitlin Morans How to be a Woman, De sista tanterna. Det finns så många fantastiska berättelser som jag kan relatera till från historia och samhälle, så mycket kunskap och erfarenhet jag har missat. Stora hålrum i historien som fylls igen – de hålrum som är av relevans för mig och mitt deltagande i samhället.

Att gömma kvinnor och kvinnors historia är ett effektivt sätt att låta oss göra om samma kamp om och om igen. Historien innefattar hela vårt samhälle – det påverkar mitt konstnärliga uttryck, vad jag läser, mitt svenska språk, min musikaliska utveckling, samhällets biologiska, geografiska och etnologiska utveckling framåt och förstås vårt politiska engagemang. Historielösheten påverkar mig och mitt liv. Jag känner mig lurad av skola och samhälle.

Publicerat i genus, kategoriserande retorik, kultur, läsning, skola, ställningstaganden, uppfostran, utbildning | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hur mäter man programmeringskunskap?

Igår lyssnade jag på Christine Kastner Johnsons upplevelser från hennes (med många fleras) resa till Londons skolor i mars med syftet att se hur de har infört ämnet computing i skolan.  Christine har skrivit utförligt om allt de fick se på framtidenssprak.se.

Samtliga barn från 5 års ålder upp till 15 år ska ha computing i skolan. Beslutet togs för 3 år sedan och infördes bindande för samtliga skolor hösten 2014. Mellan 5 och 11 år – primary school – så är det klassläraren som ansvarar för samtliga ämnen, så även computing. Mellan 11 och 15 år – secondary school – så är det specifika lärare som undervisar i ämnet.

Det var dock ett par detaljer jag fastnade för som Christine inte har skrivit om och som vi diskuterade livligt under gårdagens träff. Det ena var flickskolor och det andra var hur det här bäst bör implementeras i svenska skolor på ett fungerande sätt.

Den sista skola delegationen besökte var en flickskola. Gruppen i gårdagens rum reagerade direkt. Finns det fortfarande? Christine skruvade lite på sig och smålog och förklarade att det var den mest inspirerande skolan, inte pga själva lärmodellen med programmering som eget separat ämne, utan för att det var en mycket stor andel tjejer som hade valt ämnet och att de själva angav att de tyckte det var toppen att det inte fanns några killar på skolan så att de kunde välja programmering utan att känna att de måste svara upp till någon annans prestationer eller förväntningar. Ytterligare var det inspirerande att höra att tjejerna främst hade fokus på ’computing and health’, alltså vad vi kan åstadkomma inom medicin och hälsa med stöd av programmeringskunskaper. Lärarna menade att killar ofta har fokus på själva uppgiften – att lösa problem med hjälp av programmering, medan tjejernas drivkraft ligger i större ämnesområden och mer övergripande problem att angripa.

Christine var väl inte direkt imponerad av separata datasalar i vilka dataundervisningen sker – den undervisningsmodell vi känner igen från mitten av åttiotalet med DOS. Skriv INPUT MALIN=MALIN. Men hur skulle det bättre gå till då? Karin Nygårds som har jobbat med programmering konkret i klassrummet med sina elever det senaste 1,5 året, var frustrerad över att hon behöver en mycket tydlig modell att argumentera med olika politiker för. Vårt skolsystem är uppbyggt efter ämnen och antal timmar per ämne, medan vi tror mer på att kunskap om vårt digitala samhälle och vad man kan programmera i det bäst sker integrerat i alla olika ämnen, inte som ett separat. På Ålstensskolan löser man det här kreativt i ämnet programmering, likväl som i andra ämnen.

I åk 4 ska barnen enligt läroplanen avhandla viktingatiden. Under året syr de egna vikingasärkar i syslöjden och snidar sköldar i träslöjden. Året avslutas med en vikingadag i skogen som inte bara innehåller att tälja och göra upp eld, utan även lajvarlek med lärarna i Asgård där förstås pedagogerna gör sig väldigt populära.

I de lägre åldrarna slår gymnastikläraren ihop sina timmar med matematiken. De får dubbelt så många timmar till matte och gympa och inte ett enda barn som skruvar irriterat på sig när de inte förstår talen. De uppskattar avstånd, höjder, längder osv samtidigt som de är i skogen och övar fysiskt samarbete och lekar.

Så i år har de haft en pilotklass i 4an som i svenskaämnet har fått programmera egna historier i Scratch. Först skriva manus och sedan skapa dem själva. I det här fallet är det en engagerad lärare som tillsammans med svenskaläraren utformar lektioner så att de uppfyller läroplanen samtidigt som barnen lär sig förstå logik och grunden till hur programmering fungerar.

Det här måste alltså ske helt utifrån lärarnas egen kreativitet och tid, medan ämnena ännu är formulerade i små boxar som ska mätas efter årets slut.

När vi pratar om vad som är viktigt att lära sig för att ta till sig och lära sig programmering i de lägre åldrarna är det inte främst att kunna skriva egen kod, utan mer en förståelse för logik, att vi själva kan påverka och skapa egna digitala produkter, att saker inte är konstanta utan går att förbättra, att det är lättare att förstå något tillsammans, att kopiera redan befintlig kod är rätt sätt och inte fusk. Hur mäter man den kunskapen?

Publicerat i lärande, lek | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Konstintresserade sexåringar

När min äldsta dotter fick uppgiften i skolan att som sexåring kopiera eller göra egna versioner av de stora konstnärernas förebilder, började ett par års ständigt önskande om att få åka till Monets trädgårdar. Ett och ett halvt år senare åkte hon och jag själva till Paris för att se Mona-Lisa, Eiffeltornet och för att ta tåget tjugo minuter utanför staden till de avmålade trädgårdarna. Det var i maj, men vädret var rätt kyligt, men vad gjorde det.

Nuvarande sexåringen valde tydligen John Bauers alster istället, kanske för att han älskar att ta långa promenader i skogen. Det blir i alla fall lättare att uppfylla hans önskelista om skogen står på den.

monetmonetstradgardar vangoghjohnbauermonetstradgard

Publicerat i konst, kultur, lärande | Märkt , , , | Lämna en kommentar

11åringens favoritappar på sin mobil

På väggen i femornas korridor sitter uppgiften att rita av sin favoritapp på den egna mobilen uppe. ‘Telefonappen’ är poppis, liksom Spotify, YouTube, Twitch, Snapchat och ECT baklänges… något som jag inte har en aning om vad det är – hjälp mig. Allt som ligger på barnens skärmar kallar de för appar – Safariappen, kamerappen. Stora undersökningar som Statens Medieråds Unga och Medier blir därmed ibland lite svårtolkade. När svarar de att de surfar på Internet? Och hur ofta använder de appar? Egentligen.

märken

Publicerat i appar, barnappar och spel, kategoriserande retorik, kul att göra | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Barnkalas med djurtema för 6-åring

Med lite mindre kalas än hela klassen, utan kanske så där en tre kompisar från dagis, en utanför dagis och så kusinen, blir det inte bara lättare att se till att alla faktiskt har kul och inte gråter, det går att göra roliga lekar och pyssel också. Lekar och pyssel ska också vara mycket lättare än vad man kanske tror är roligt. De tröttnar snabbt om det är för svårt och tar för lång tid när de är kalasspeedade.

>> Spelkort. Alla gäster får ett kort med olika djur om halsen när de kommer, det ska allteftersom vi leker fyllas med stickers med olika djur på, ingen tävling dock, alla belönas med stickers i varje lek, annars blir det gråt.

>> Vem har djuret?: barnen sitter i ring på golvet, en får börja i mitten (hen ska vara t ex orm), en lekledare presenterar grodan (eller annat mindre mjukisdjur som kan bli uppätet av ormen), alla blundar och lutar sig framåt i ringen medan leklekaren lägger djuret i händerna bakom ryggen på någon av barnen, ormen ska gissa bakom vems rygg grodan är. Varje barn får vara i mitten var sin gång och belönas med sticker när de hittar grodan.

>> Quizz: förbered lika många kluriga frågor med djurtema som det finns barn så att alla får en fråga var och kan belönas med sticker. Ex. Säg ett djur som börjar på mmmm? och Dricker elefanten med snabeln eller munnen? Djurfrågorna kan också matchas till de djur som respektive barn har på kortet.

>> Tårtdags. Jag har gjort tårta i massor av år till barnen. De mindre tycker de är fina, men de äter nästan aldrig någonting. Godistårta var mer uppskattat. En frigolitbit i mitten och massor av godis som sätts på plats med tandpetare.

tarta

>> Häng upp kex i tunna snören och belöna med stickers när varje barn har lyckats äta upp sitt kex. Mycket svårare än vad det ser ut, men kexen måste hänga lite högt.

kex

>> Irrglasögon. Barnen sätter på sig irrglasögon gjorda av pappersmuggar och snören. Lekledaren slänger ut gröna grodor spritt över hela golvet. Det är jättesvårt för barnen att hitta och väldigt roligt att inte kunna se ordentligt. Belöna med stickers

P1010634>> Skattjakt. Gruppen får en ritad karta. Det är ca 5 stopp/stationer på inte alltför stort område. Vid varje stopp hittar de en lapp med tips om var nästa stopp är + en pusselbit av en bild. Efter de 5 stoppen har de samlat alla pusselbitar och kan lägga ihop kartan till skattgömman som är riktigt nära där de är för att inte alla ska rusa ut och hälften inte hinner med och blir ledsna.P1010647

Och så såpbubblor i godispåsarna så att de går ut en stund och blåser bubblor tillsammans. Med lite musik utomhus blir såpbubblandet till lite dans och sedan är 2 timmar kalastid klart.

Publicerat i kul att göra, lek | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Inspiration till interaktiva upplevelser

Jag letar alltid inspiration till vad man kan göra för barn i interaktiva format, oavsett plattform. Här är en väldigt lockande och engagerande lekplats (på mellanlandning ett dygn i Dubai i höstas).
20140107_09475420140107_095210

20140107_09462920140107_094922 20140107_095111

Publicerat i interaktivitet, kul att göra | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar