En elak kille som bara bjuder killar

Det här med kalas alltså… Det har varit allmän norm i barnens skolor att alla barn ska bjudas på alla kalas. Annars kan någon känna sig utanför. Det har inte fungerat för oss då våra barn inte har velat gå på kalas med 29 barn för att det inte är roligt helt enkelt. Barnen gråter och skriker och kollapsar. Lite dyrt också kan jag tänka. Som ett hån mot den som inte har något kvar när månaden är slut. Inget kul. Då har normen att gå efter varit att kan man inte bjuda alla för att man kanske inte får plats eller så, då bjuder man alla tjejer eller alla killar bara. Känns rätt trist för de barn som olikt de flesta har ett par tjej och ett par killbästisar. Alla andra modeller har ansetts högst orättvisa. Det var mycket impopulärt när vår äldsta tjej hade sitt första kalas som femåring med sina tre killbästisar och två tjejer från dagis. Efter ytterligare några misslyckade försök har vi dock varit stenhårda på regeln lika många gäster som år man fyller. Nog vore väl regeln att hjälpa barnen att ha koll på att alla i klassen har någon de leker med smartare än att alla måste bjuda alla?

I veckan blev sexåringen bjuden på kalas hos en kille i klassen, men ville inte gå. Han är elak, menade sexåringen, han bjuder bara killar och inga tjejer. Ja, hur förklarar man det för en sexåring som inte bryr sig om huruvida kompisarna är tjejer eller killar? För honom är det ologiskt. Han har ju inte lärt sig än att tjejer och killar inte bara klär sig olika utan alltid kommer att delas upp och även behandlas helt olika. Det är kanske inte hans fel, utan sån’t som föräldrar tror är rätt sätt och som jag inte riktigt tror likadant om, svarar jag.

En gäst för varje år man fyller
Där jag bor ska alla alltid vara med

Publicerat i genus, kategoriserande retorik | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Genifilm – Big Hero 6

Det var många rätt uppfyllda på en timme och fyrtio minuter. Om man är en väldigt stor producent av barnfilm kan man prata med en ung publik om mycket viktiga saker. Är man Disney kan man prata om kärlek och romantik ibland och om kreativitet, utbildning, teknik och människors värde ibland. Det spelar ingen roll om de gör det för att glädja föräldrar lika mycket som barnen eller för att de vill använda sin mäktighet till någonting viktigt, det viktiga är att de gör det.

14åriga Hiro i San Fransokyo hänger i stan bland en massa mindre pålitliga typer som han utmanar i inte helt lagliga robotfighter. Inte den bästa vägen att välja. Men han är en väldigt begåvad robotprogrammerare och hans äldre bror Tadashi, visar honom sin underbara nördvärld. Vi får se var robotar görs, vem som gör dem och allt spännande det innebär. Det är på universitet och högskolor befolkade av vem som helst som har tillgång/tillträde till dem. Det är dit man vill. Det är där framtiden händer. Det är där utmaningarna finns.

I ett svep visar Disney att spel, robotar och programmering hör ihop liksom framtidens utveckling. Nörd är ingenting töntigt eller tråkigt, nördar har verktygen att bli superhjältar. Och lär man sig bara att tänka kreativt och löser problem, kan man överlista allt. Inte snart, utan idag, med huvudet.

Efter att låta oss förstå detta vet Disney också hur den stundande framtidsvisionen ser ut – om vi inte är oerhört noga med hur vi programmerar våra robotar kan de bli förödande. De kan i en handvändning vända sig mot oss och förinta människan. Hur mycket vi än kommer att älska våra robotvänner – vilket med sjukskötarroboten Baymax blir alldeles självklart att vi kommer att göra – älskar inte de oss tillbaka den dag då koden ger en annan instruktion. De gör vad instruktionerna säger.

En stor, men för de mindre barnen kanske inte fullt förståelig skillnad mellan människor och robotar är att en robot går att återskapa om man har dess minneskort. I det finns allt som är själva personen samlat och kroppen går att bygga igen. Därför kan Baymax offra sig och ändå säga ‘Jag finns alltid med dig’, gömma moderkortet på Hiro och ha mer rätt än den som hänvisar till någons eviga minne. I en människa som dör sitter någonting mer… som inte går att återskapa. Det betyder inte att man inte kan älska sin robotkompis som man har gemensamma minnen och upplevelser med, men människans liv är mer värt.

Ted Hughes berättade i princip samma historia 1968 med Järnjätten (Iron Giant), men då var det långt kvar i våra människolivsperspektiv tills robothotet blev verkligt. 1984, 2003 och 2009 har Terminator påmint oss gång på gång, men först nu börjar man prata om vårt verkliga ansvar i robotarnas utveckling för att säkra vår egen framtid. I AI och Äkta Människor förstod vi möjligheten att älska och respektera programmerade vänner. Nu berättar Disney ytterligare en bra historia för den generation som antagligen mer än någon annan kommer att ha ansvaret och uppleva känslorna. Inte ett öga var i alla fall torrt efter Big Hero 6.

järnjätten Terminator-Salvation_0 bighero6

Publicerat i kul att göra, kultur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Facetime för gemensamt projekt

Min 11-åring har legat hemma med feber och halsont hela veckan. Hon har haft en kompis som också har legat sjuk som hon har kunnat kik’a med nästan hela tiden, så tiden har kunnat gå lite fortare ändå. Hon har inte varit helt ensam.

Så i fredags när klassen delades upp i grupper och skulle börja ett Skapanfacetime_logode Skola-projekt, då tyckte gruppkompisarna inte att det gick att dra igång projektet utan att alla i gruppen var med, så de Facetimade hela lektionen med sjuklingen. Jag frågade om det var på lärarens initiativ men det var det förstås inte. Det var bara ett helt naturligt sätt att komma igång på bästa sätt för gruppen.

Publicerat i online är real life, teknik, verktyg | Lämna en kommentar

Inte misslyckat barn, men misslyckad grupp

Som så ofta är intelligenta människor inte bara intelligenta i det specifika ämne som de har hängett sig främst åt, utan även i många andra områden. Världen sitter så att säga ihop och ett ämne sker sällan utan påverkan av allt annat. Det får en professor i fysik från MIT att imponera något väldeliga. Max Tegmark satt i Skavlans studio igår (33 min in i sändningen) och förklarade att allt i världen nog går att förklara med matematik, att det med stor sannolikhet finns identiska kopior av oss och de exakta situationer vi befinner oss i, att utan oss människor skulle ingen se och uppskatta allt det fantastiska och vackra. Jag blir nästan förälskad i hans sätt att förstå och se världen, likväl som i hans sätt att kunna sätta ord på det, le åt det och inte skrämma oss utan väcka vårt intresse. Geni helt enkelt!

Skavlan frågar i slutet om Max var kontroversiell i skolan, för visst var han väl duktig i skolan?

Bottennappet i mitt liv var nog när jag var 14 och gick i Alviksskolan, och gömde mig inne på toaletten på lunchrasten för att inte åka på en propp och jag brukade alltid gömma alla mina prov så att ingen fick se hur bra det hade gått, det var något jag fick skämmas för. Det var en kille som såg som sin stora livsuppgift att slå mig på armen varje lunchrast… och det var inte så väldigt motiverande. Och då såg jag till slut att det var något fel på mig.

Jag blev rätt chockat när jag senare upptäckte att om gruppen man är med tycker att man är helt misslyckad så behöver det inte bero på en själv, utan det kanske betyder att man ska söka sig till en annan grupp.

 

Vilken tur att han hittade en annan grupp. Allt handlar om rätt struktur, rätt mönster.

Publicerat i skola | Märkt , , , | Lämna en kommentar

När Lärarhögskolan goes Hyper Island

Skolan är viktig för vår och våra barns framtid. Det verkar alla vara överens om. Lärarna får inte lön därefter. Det håller de flesta också med om. Högre löner skulle vara mer rättvist, men också attrahera fler skarpa studenter att utbilda sig till lärare. De skulle då gå på lärarhögskolan och lära sig… ja det är det inte så mycket prat om. En hel valperiod gick åt till att prata om ett år obligatorisk skola till… eller inte, betyg ett par år tidigare… eller inte och om skolavslutningen ska få ske i kyrkan… eller inte. Det finns mycket viktigt att fundera över, men dessa frågor är inte bland dem.

Nu tar Fridolin i från tårna och lägger fram fullkomligt rimliga och sympatiska ideer om hur de ska ta sig vidare med skolpolitiken – brett politiskt stöd för reformer för konsekvens och långsiktighet samt förankring av reformer hos dem som arbetar i skolan och i modern forskning. Barnen, lärarna och långsiktigheten före politiken! Låter bra.

Det är fortfarande väldigt små steg i det historiskt teknologiska skifte som vi sedan några år tillbaka kan förutspå och redan är inne i. Jag har oerhört hög respekt för lärare och för deras undervisning och får se mängder av nytänkande kreativa pedagogiska grepp som de ständigt överraskar med (Roligt i skolan). Jag upplever att det är vanligt att föräldrar runt omkring mig, utan att förstå varken barnens, lärarens eller tidens utmaningar oberättigat kritiserar skolan än för att vara för gammaldags, än för att vara för slapphänta med önskan om att de borde vara mer som förr (Alla pratar om skolan).  Trots det ser jag ändå ett enormt behov av att se den stundande framtiden och att prata om paradigmskiften.

* According to a 2013 study by the University of Oxford, around 47 per cent of employment is at risk of being automated within two decades.

* The industrial revolution was all about turning man into machines: simplifying complex tasks to the point where they could easily be tailored to mass-production. The digital age, by comparison, needs to adapt the new possibilities of computation to, ironically, be more human.

* ”There are two competing ideologies of education,” says David Hursh, author of Twenty-First Century Schools and associate professor of education at the Warner Graduate School of Education at the University of Rochester, New York. ”The first of these focuses on so-called objective assessments, standardised teaching, increased efficiency, reducing costs and ensuring that students are constantly learning and doing nothing frivolous. The second — which I’m a believer in — talks about using education to create a democratic citizenry. This means few standardised tests, if any, building more directly on teacher-student knowledge, and supporting human development. Rather than using education to train people for the workplace, it imagines that everywhere, including the workplace, should be an educational institution.”

***Your Job Automated, WIRED UK jan 2015

Det finns numera en eller flera artiklar i nästan varenda nummer av WIRED som belyser de kommande behoven. I Sverige har t ex Johan Ronnestam föreläst om detta i flera år. Christine Kastner och Karin Nyågårds träffade flera av våra politiker under våren för att lyfta behovet av programmering i läroplanen (för ett jämställt, innovativt och sysselsatt samhälle). Diskussionen kan inte ha undgått våra politiker, men istället för att sätta barnen och långsiktigheten först, sätter de just politiken i första ledet – de blidkar föräldrar och/eller lärare. Det är inte i betygen och inte i antalet år i skolan den behövda förändringen ligger och inte heller i lärarnas medhåll, utan i läroplan och tillhörande lärarundervisning. Vi behöver att Lärarhögskolan goes Hyper Island ungefär. Vem kan få det att hända?

Per Falks trendspaning på samma ämne

 

 

 

 

 

 

Publicerat i skola, utbildning | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Monster för minisar

Vi har en monstertokig sexåring hemma och lagom till Halloween laddade vi ner ett gäng monsterappar. De finaste är som oftast, de enklaste. Det är när interaktionen är anpassad för att en treåring ska förstå som de blir som roligast för alla – inga trösklar, bara kreativ och rolig lek. Här är de finaste vi hittade.

Neeko – leta loppor på olika monster, spela lätt ‘dra-linje-mellan-samma-färgade-loppor-tetris-spel’ för att öppna upp fler monster

Sago Mini Monsters – det egenritade monstret får liv, vill ha mat och kläder och kan fotograferas

Duckie Deck Monsters – tänd lampan så ser du hur skuggan är ett sött monster som du kan leka med

Pudding Monster – inte för de minsta, mer för mig kanske… kluriga logiska pussel för att få puddingarna att kladda ihop sig och fastna över så många stjärnor som möjligt.

Publicerat i barnappar och spel | Märkt , , | Lämna en kommentar

Om Hur barnen tog makten

Jag köpte ‘Hur barnen tog makten‘ av David Eberhard i hopp om att få några reflektioner om ett samhälle med dubbelarbetande föräldrar med för lite tid för sina barn för att våga sabba den tiden genom att säga ifrån, där barnens framgång har blivit den högsta statussymbolen på parmiddagar och där skola och förskola inte kan utföra sitt jobb för att föräldrar ohämmat ser att det egna barnet ska ställas framför alla andra.

Detta avhandlas lite försiktigt av Eberhard, lite här och var, men det finns andra saker som får mer utrymme, som att äldre föräldrar är nojigare kring sina barn, att vi nog inte behöver vara så oroliga för att barn inte ska knyta an som nyfödd och framför allt att skolan måste ta tillbaka makten över barnen. Inte över sin egen pedagogik, eller sin profession, utan över barnen. Han refererar ett par gånger till att våra föräldrar och farföräldrar minsann klarade sig fint utan att knyta an och i stökigare förhållanden än dagens, men hur bra har de mått enligt våra mått tänker jag. Det känns som att han glömmer den eviga kamp som har förts för att nå bättre jämlikhet i hemmet – mellan alla i familjen – och att det till stor del har handlat om att förskjuta makten från ett manligt överhuvud till att hitta en respektfull fördelning som ger alla familjemedlemmar sitt rättmätiga värde.

Mycket av det Eberhard lyfter är klockrena iakttagelser av svenska oroliga föräldrar och forskning av hur hjärnan fungerar. Jag känner hur rätt han har i att vi genom att inte sätta stopp för våra barns utövning av något farligt eller irriterande, istället låter oss bli nedbrutna tills vi står och skriker på dem, och att det säkert hade varit mer tydligt och behagligt för dem tvärtom – utan möjlighet att irritera och utan skrikande. Han kritiserar också, eller snarare sågar, Jesper Juul på grund av hans helt osäkert kopplade slutsatser. Ingen håller med mer än jag i detta, men Eberhard är verkligen lika illa kålsupare själv när det kommer till skolan och det är med den diskussionen han avslutar hela boken. Här blir det gång på gång galet.  Han börjar så bra

Det går i allmänhet inte bara att vädja till barnets känsla inför framtiden. Istället gäller det att utnyttja inbyggda system som gör att barn faktiskt ofta vill lära av äldre. Ett tips till pedagoger är att lägga ner mycket energi på är att försöka hitta bra och utvärderingsbara metoder för att få barn att relatera till den som lär ut.

men sedan fortsätter han i samma stycke att prata om tävling som om det vore den goda vägen att få ordning på intresse och ambition. Jag tror han tolkar det sociala sammanhanget man som ung håller på att placera sig i som en tävling om hierarki, medan jag skulle säga att det bara gäller för en mycket liten del av en klass medan de övriga bara vill förstå vem de är i förhållande till andra… som en plats i en cirkel. Tävlingen skulle då bara trigga en mycket liten del av en klass till att fokusera på skolan.

Om man inte kan tävla i grundläggande uppbyggliga saker som utbildning eller allmänbildning, är risken stor att man istället tävlar om vem som är ”coolast”, vem som kan dricka flest öl på tio minuter eller vem som är bäst på att reta småkillarna i ettan på rasterna.

Sedan en god reflektion

En självklar faktor kring om man kan lära sig eller inte handlar om ens intresse. Att man inte är intresserad kan till exempel bero på att man tycker att läraren är en gammal stofil eller en tönt som försöker fjäska för eleverna. Då slutar man lätt att lyssna.

och sedan tillbaka till hierarkierna igen. Viljan att lyssna ska plötsligt inte ske utifrån det tidigare sagda genuina intresset eller ett gott förhållande till sin lärare…

I det sammanhanget är det intressant att fundera över vilken roll hierarkier spelar för inlärning. I länder där det råder sträng hierarki i skolsalen är det otänkbart att inte lyssna. Detta är möjligen en delförklaring till varför den moderna skolan tycks producera allt sämre resultat trots att barnen i IQ-test är mer begåvade än tidigare.

Här har han dragit slutsatsen att det gamla skolsystemet som vi mäter utifrån är det enda rätta. Jag blir istället nyfiken på om de förbättrade IQ-testen visar på hur förlegad mätningen av skolan är – att de kvantifierbara kunskaperna där vi rabblar upp kunskapsenheter på prov, inte är det bästa sättet idag att mäta våra kunskaper för framtidsbehoven?

Eberhard refererar till en McKinsey-rapport om vad en bra lärare är.

Erfarenheten från dessa toppresterande skolsystem talar för att tre saker spelar störst roll: 1) få rätta personer att bli lärare, 2) utveckla dem till effektiva instruktörer och 3) se till att systemet kan förmedla bästa möjliga instruktioner till varje barn.

Jag håller med. Och jag håller med när han lägger till Mona Moursheds analys av vad svenska skolan måste göra för detta – höja lärarnas status. Men sedan…

Samtidigt måste man ge lärare mer befogenheter – makt. För att göra det måste man ta makten från föräldern. Och framförallt. Ta makten från barnen! Det är tyvärr ingen som idag vågar göra det. Med samma argument som alltid. Vi tror vi skadar dem för livet.

Jag kanske övertolkar både honom och Björklund som i valkampanjen sa samma sak ‘Läraren ska ha makten’, men det är inte det samhälle och den skola jag tror på. Jag tror på samarbete, iterativt och löpande lärande av varandra, att hitta relevans för var och en utifrån vad man kan och intresserar sig för sedan tidigare – att det verkligen kan vara roligt på riktigt för alla att lära sig – att det är roligt om man gör det rätt. Lärare behöver mycket högre status i förhållande till föräldrar, men att uttrycka makten över barnen har bara risk att sluta galet. När lärarna vacklar eller är oengagerade vet ju föräldern bäst vad dennes barn behöver, men när läraren är tydlig och stark kan vi lugnt lämna våra barn i skolans händer… ja vi måste det. Så ja, läraren behöver ha makt – över sin pedagogiska yrkesroll och status i samhället så att alla, inte bara de som kan rabbla årtal i ett förlegat skolsystem, kan få chansen att se sig själva som intelligenta lärande värdefulla individer. Det är så vi har mest värde av dem i ett framtida innovativt, flexibelt arbetsliv.

skola

Lika ojämställd sedan 1972
Barnen går alltid först
Ambition eller bara vara
De rabblar fortfarande meningslösa fakta i skolan
Vem bestämmer vad?

Publicerat i elever, familj, kompetens, lärande, pedagogik | Märkt | Lämna en kommentar