Milstolpen niornas avslutning

Niornas avslutning. Alla som vill får uppträda på scenen. Många gör det. Några är väldigt duktiga pianister, sångare, gitarrister. Andra är mer amatörer. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Avslutningen blir väldigt lång och inte helt underhållande två timmar igenom.  Å andra sidan är det en klar signal om att man inte måste vara bäst för att få våga testa att stå på en scen, att det inte är blodigt allvar utan mest på kul.

Rektorn delar ut stipendier länge länge. Bästa betyg, enastående i matematik, fördjupad i alla samhällsämnen, medfödd konstnärlig talang osv osv. Elevrådsordföranden lämnar över med traditionellt tal om elevernas framtida lycka och framgång. Friends kompisstödjare tackas av.  Deras föräldrar måste vara glödande stolta. Det är ändå något, att ens barn belönas för att vara bäst i skolan.

Slutet är arrangerat av fyra tjejer som sjunger en vers och sedan, utan lärarnas kännedom, överraskar med att ha fått alla niorna att sluta upp på scenen och tillsammans sjunga i en gemensam final.

Jag är rörd. De är otroligt kreativa och modiga och duktiga allihop. Inte alls meningslöst rebelliska som jag var. Och bäst är att bland alla enastående elever som har presterat så mycket, glänser den kille som tar emot stipendium för bästa vän på skolan mest. Han ger störst avtryck på hela tillställningen och senare i köket hos oss samma eftermiddag är alla kompisarna överens om att han verkligen förtjänade utmärkelsen.

Enda anledningen till att hon inte trivdes här var att hon var fjorton. Nu är både hon och jag glada över en ny tid, gymnasiet. Jag tror att vi båda har nått en milstolpe.

skolan

Publicerat i barn, skola | Märkt , | Lämna en kommentar

Om vi formar språket eller om språket formar oss

When twelve mysterious spacecraft appear around the world, linguistics professor Louise Banks is tasked with interpreting the language of the apparent alien visitors. Are their intentions good or bad.

När vi skulle välja film häromkvällen var jag inte imponerad av beskrivningen av filmen Arrival. Jag hoppades verkligen den innehåller någonting mer unikt än så. Jag glömde hur spännande det där med att tolka språk är.

Att kunna strukturera ett gemensamt språk med så många nyanser och möjligheter som människan gör är en del av att vara människa. Språk gör oss mer medvetna och kunniga tack vare att det underlättar vidarebefordring av kunskap. Själva orden underlättar också för minnet. Det kan också vara så att vår förmåga att tänka abstrakt är beroende av att vi bildar begrepp. Att sätta ord på saker gör det lättare att sortera och länka ihop information. Är vi uppmärksamma kan vi höra oss själva dagligen forma en idé om hur saker är, en idé som förmedlas vidare till den som hör oss.

‘Han är en av världens rikaste män’. Människor är en mindre bestämd idé om vilket kön som har pengar i världen).

‘De har skaffat barn’, ger en inte helt korrekt idé om att det är som att köpa mjölk i en butik när man är törstig.

‘Hon är lapp’, eller ‘zigenare’, innehåller en hel historia och en sortering och kategorisering som beskriver betydligt mycket mer (eller mindre) än bara ‘Hon är svensk’ eller ‘Hon är människa’.

Sapir-Whorf-hypotesen från 50-talet menar att varje språk bygger på en unik idé om begrepp och därmed är omöjliga att översätta helt korrekt. Vi kan förstå vad den andre försöker säga, men egentligen inte hur den andra tänker och ser på saken. Ett enkelt exempel på svenskan är ju ‘lagom’ som andra språk har svårt att förklara fast vi svenskar vet exakt hur mycket det är i olika sammanhang. Men även de ord vi tror att vi direktöversätter kan enligt Sapir-Whorf  ha säregna präglar på respektive språk som inte går att förmedla till hundra procent.

Under samma årtionde blev Noam Chomsky stor med sin forskning på den generativa grammatiken som menar att vi föds med en universell grammatik som är gemensam för alla språk. Att språkstruktur per se är genetiskt betingad och inte är helt bestämt av vilket språk vi pratar.

Arrival är en science fiction-film om allt detta, om hur språket påverkar vårt sätt att tänka och att det kan finnas helt andra sätt att forma språk som ger helt andra möjligheter.

arrival-640-2

 Språktidningen:: Språkets makt över tanken

Gärdenfors, Peter, 2000:: Hur Homo blev sapiens : om tänkandets evolution

Statens Medieråd, Barn och Ungdom 2016:: Så utvecklas språket

Kategoriserande retorik

Publicerat i kategoriserande retorik, kultur, lärande | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Vem kan vara emot 100 gymnastiktimmar till?

Vem kan vara emot 100 gymnastiktimmar till på schemat, det låter ju som en no brainer? Jo, många högstadieelever förstås. För att de hatar att röra på sig? Nej, för att de hatar att röra på sig när deras prestation ska bedömas och mätas. I en tid då det de har kallat sin kropp plötsligt ser ut att vara någon annans och andras blickar och kommentarer sänker en till bottenlös förvirring.

I låg- och mellanstadiet var gymnastik mina barns favoritämne. Ingen av dem är det minsta sportig och de ger sig inte spontant ut och rör på sig. Men de hade turen att ha riktigt kreativa gymnastiklärare på skolan. Varje lektion var en lek. De var möss som skulle bli tagna av katterna och slimebollar som skulle hålla fast vid varandra när någon kom och ville dra isär dem. Mätning av något slag var långt borta och alla kunde vara med efter egen förmåga och vara lika mycket del av leken.

Det tog inte mer än ett par månader på högstadiet förrän gymnastiken blev det för dem mest oroande ämnet. Springa 7 varv runt IP:n. De snabbaste får sätta sig på läktaren och titta på kompisarna som tar sig runt. Vem främjar det – den som redan kan springa fort eller den som behöver röra mer på sig? Orientering – på vilken tid kom du in? Längdhopp – hur långt hoppade du? Klättra upp för repet – med klassen på kö bakom. Framför allt löpningen får ta stor plats i gymnastikundervisningen då det är svårt att samsas 50 barn i gymnastiksalen. Två klasser måste dela salen i brist på lokaler. Ibland känns det som att pedagogiken på högstadienivå inte riktigt har fått följa samma utveckling som i de lägre stadierna.

Redan i dag finns skrivningar i läroplanen om daglig fysisk aktivitet, men så ser det inte ut i verkligheten. 

– Det är ojämlikt. Skrivningarna är inte tillräckligt för att säkerställa dagliga aktiviteter på alla skolor, säger Gustav Fridolin.

Det Fridolin säger angående den föreslagna utökningen av gymnastiktimmar är att han vill se att alla får chansen till pulshöjande aktivitet t ex innan teoretiska timmar. Om skolan kan tänka på det på det sättet istället för att det ska vara en prestation, vore det toppen. Varje tonåring borde så tidigt som möjligt få uppleva att fart i blodomloppet gör en pigg och gladare och att det blir så mycket lättare att tänka. Att en lång promenad är det bästa sättet att må och tänka bättre. Nu lär gymnastiken många att en joggingrunda är det vidrigaste och mest utsättande man kan göra.

Publicerat i 12åring, lärande, lek, pedagogik, skola, utbildning | Märkt , | Lämna en kommentar

För stark självmordsscen i 13 reasons why?

När jag kommer in i rummet och TV:n visar någon av all den Netflixskräck och romantik som tonårstjejerna plöjer försöker jag ibland titta en stund. Oftast tröttnar jag efter några minuter av stora ögon och snurriga intriger. Men nyligen dök det upp en serie som jag fastnade i varje gång och till slut ville jag se hela serien.

13 reasons why, producerad av Selena Gomez, är en inte så osannolik dramatisering av en tonårstjejs dåcopertina-Only-You-Selena-Gomezliga spiral som leder till självmord. En oerhört illa medtagen och nästan desperat Clay försöker förstå varför hans klasskamrat och crush Hannah har tagit sitt liv. Han finns själv med på ett av de tretton band Hannah spelade in innan sitt självmord. Varje band berättar vilka oförätter i omgivningen som har lett henne till sitt slut.

Det är en stark serie, med en specifik scen som kanske är för stark – själva självmordet. Jag blev själv nästan chockad och visste inte vad jag skulle tänka. Hur  många i skolan är det som har sett den här serien, frågade jag döttrarna. Jättemånga. När jag pratade med en kollega hade han reagerat lika starkt och förklarade att han hade känt sig tvungen att prata med sina tonåringar efter att de sett scenen. Den är fruktansvärd.

Efter att ha scannat av #triggerwarning, en tråkig vana jag har för att förstå hur Internet kan användas både som rop på hjälp, men också som normalisering för de som inte vet hur de ska komma ur sin ångest, och som ett sätt att överträffa andra, är det tydligt att serien rör sig just i det rummet. Balansen mellan att bryta tabun och prata om saker, och att trigga beteenden ytterligare är inte självklar.

triggerwarning

För den som inte är där i tankarna är 13 reasons why en fiktiv berättelse. Någon jag pratade med sa att hon hade sett läskigare saker, folk i skräckfilmer som hänger sig och så, och att när Selena Gomez poserar på röda mattan med skådespelarna blir det ju så tydligt att det inte är på riktigt. För den som är på ett annat ställe i sina känslor är Hannahs självmord en scen som förses med #triggerwarning.

selena gomez

SVTNyheter: TV-serie om ungt självmord väcker hård debatt

Publicerat i online är real life, tonåring | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Faser på väg mot sig själv

Det skulle bli mitt tredje barn och ändå tyckte jag att jag aldrig förrän då hade vetat vad det var att föda. Det föll mig inte in mer att jag var en för påkostad produktionsmaskin. Inte var jag en girig ägare heller. Vad var jag då? Jag vet inte. En som inte själv rådde över vad som skedde – och ändå nästan upplyft till extas för att det måste ske genom mig. Inne i  mig levdes ett väsen fram – och det hade redan drag – det hade redan egenart – och jag kunde inte förändra den. Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup…
Karin Boye, Kallocain

Just så här kände jag mig när jag fick mina tre barn. Vid första barnet förvandlades jag till en mjölkkossa som vid rätt ålder gjorde det jag skulle för att föda och göda ett barn på rät sätt enligt BVC. Med det andra barnet hade jag insett hur stor påverkan jag hade på mina barn och jag gav allt av mig själv för att forma den nya bebisen till en enligt mig så bra person som möjligt, och först med tredje barnet slappnade jag av och lätt honom bara bli vad sjutton han än skulle komma atbrita-6t bli.

Hur kunde Karin Boye veta allt detta undrar jag. Hon hade inga barn själv och detta skrevs för nästan 80 år sedan. Så läste jag stycket ovan som jag fastnade så för, som med rösten från en tonårig flicka istället. Som en ung kvinna som först insiktslöst hade rättat sig efter vad samhället hade strukturerat för henne, och som sedan rebellisk insåg att hon kunde skapa sig själv, för att till slut släppa sig själv fri att bara vara den hon är.

Publicerat i genus, läsning, tonåring | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Tusen klappar kanske i händerna och två håller sig stilla

Karin Boyes fantastiska bok Kallocain handlar om ett framtida kugghjulssamhälle där människan i Världsstaten är en resurs som optimeras, men där de egna tysta tankarna och känslorna som inte får finnas brottas med varje medborgare. En vacker mening påminner om rädslan hos en ung person. Rädslan för att någon enda ska misstycka och för att inte ha tillhörighet.

Tusen klappar kanske i händerna och två håller sig stilla – och då är det de två ändå viktigare än de tusen; självklart, eftersom de två kan betyda två angivare, medan inte en av de tusen lyfter ett finger för att försvara den som fick applåder när han väl är angiven – och hur skulle de för övrigt kunna göra det?

Publicerat i elever, kultur, läsning, ställningstaganden | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Att få se andra hjälper (lite, ibland)

‘Det gäller bara att ta sig igenom det‘, säger många vuxna till åttondeklassaren. Vad minns vi då? Om vi gräver lite så handlar det mest om den ständiga bedömningen av ens person. När alla testar sig själva och alla ser och bedömer en och de flesta (känns det i alla fall som) väljer att kommentera en. Föräldrar, skola, vänner, icke vänner. Den eviga balansen mellan att vara en unik person och att tillhöra en grupp, att passa in, är i total obalans. Många känner sig missanpassade.

Var sjätte svensk 15-åring säger sig ha blivit mobbad minst ett par gånger i månaden, enligt en enkät gjord av OECD. Omkring var femte 15-åring känner sig också ensam. Rapporten visar att elevernas hälsa påverkar deras skolresultat.

SVT Nyheter lyfter ur rapporten att de som har blivit mobbade inte helt överraskande skolkar oftare och är mer nervösa inför prov. De litar inte på sig själva. De tror inte att de kan. Den sämsta möjliga start i ett försök att lära sig något. De presterar också sämre i naturkunskap, läsförståelse och matematik. Och tror ännu mindre att de kan.

41 procent av de tillfrågade svenska eleverna svara ja på frågan: ”Jag blir väldigt spänd när jag studerar”. 61 procent upplever att de oroar sig inför ett prov även om de har förberett sig väl.

Neurologiprofessorn Frances E.Jensen menar att just tonåringars hjärnor är riktigt illa rustade för stress. Det ämne som normalt sett utsöndras för att dämpa oro, höjer orosnivån hos tonåringen istället. Hos vuxna fungerar stresshormonerna som lugnande medel i hjärnan och skapar en dämpande effekt straxt efter händelsen. När vi väl har lugnat ner oss kan vi tänka igenom saker och strukturera oss. När en ung person upplever stress försvinner den inte, utan fortsätter att finnas kvar och den blir svår att hantera eftersom man är under stress. Konstant stress leder snabbt till ångest.

SVTProjektZ började med att två kollegor gjorde research på målgruppen 13-18 år. Precis som NRK som gjorde liknande research inför SKAM, insåg de hur utbredd ungas ohälsa var. Istället för att göra ett program pratar de dagligen med unga om hur de mår på sitt instagramkonto. De publicerar anonyma citat från de historier de får in, citaten leder till igenkänning och nya citat kommer in. Och ur kontakten och kännedomen kommer program som svarar på de ungas frågor och behov. Många säger att det första de behöver få veta när de mår dåligt är att de inte är ensamma, att det finns fler som dem. Det är det första lilla steget till att våga prata mer med någon annan.

z

Hjälp våra tonåringar att tagga ner!

Mätning motiverar och omotiverar

Publicerat i elever, lärande, skola, tonåring | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar