Hur gay är Disney’s LeFou egentligen?

Vacker scenografi och magiska miljöer lurade mig att tro att Disneys Skönheten och Odjuret skulle vara en bra film, men bara några minuter in i remaken från i våras frågar barnen om de ska sjunga precis hela tiden. Och jag inser att jag alltid har tyckt att det är den tråkigaste musikalen någonsin och att allt det där prinsesseriet av den missanpassade Belle är helt fruktansvärt enformigt och fånigt.

Jag vaknar till ordentligt först när jag för en sekund tror att någon har bytt film och att Emma Watson även deltar i en remake av the Sound of Music i en identisk scen när Maria springer upp för kullarna och helst ska brista ut i ‘The hills are alive…’, men nu fortsätter tralla vidare på ytterligare en sång utan refräng.

LeFou sjunger en superkonstig sång om hans bästis Gaston som de båda finner oöverträfflig. Avslutningsfrasen får mig att haja till igen… Gaston frågar LeFou –Jag förstår inte varför ingen ung dam tagit tillfället att fånga dig än? Det är ju helt uppenbart att LeFou inte vill ha en dam, tänker jag, och höjer ordentligt på ögonbrynen. Disney???!!!

Ja men visst! Fransmän från 1700-talet lyckades bli de första att få vara homosexuella i en Disneyfilm. För senare i en stor sammandrabbning klär klädskåpet in tre soldater i maxade hovdamsoutfits, sminkade och allt, varvid två av männen blir förskräckta medan den tredje i en sekunds bild blir glad och nöjd med sig själv.

Och i slutscenen när alla damer i vitt och herrar i svart dansar en vacker romantisk slutvals, ja då syns för en sekund LeFou med den tidigare nöjda mannen, dansa i ömt helsvart par.

Så vad sa USA då? Och världen? Ja men Alabama, Ryssland, Malaysia och Kuwait la förstås in lite olika restriktioner tydligen och det skrevs en hel del om huruvida LeFrous sångscen var särskilt gay eller inte och det kan man väl förstå om en inte lägger till de följande två korta moment som så tydligt syr ihop den lilla sidostoryn. Det finns även en del historik kring homosexualitet i relation till musiken och filmen sedan tidigare, men det hade kunnat bli hur illa som helst om LeFous sexuella läggning hade fått ta mer plats i historien och jag är helt nöjd med en karaktär som för det barn som känner igen sig inte kan misstolkas. Det är ett första steg.

beautyandthebeast

 

Beauty and the Beast’s Openly gay Character is a poor tribute 

Publicerat i genus, ställningstaganden | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

En normfri AI:s gångstil

Den här videon visar hur en 3D-figur har fått tillräckligt och rätt instruktioner för att lära sig själv att gå. Den har ingen information från början om hur den ska röra sig, utan om hur den behöver pröva sig fram för att ta sig framåt och inte fastna vid hinder.

Jag borde antagligen bli nyfiken på tekniken, men istället slår det mig att den lilla pinngubben rör sig precis som en berusad person, som en mänsklig varelse som har kopplat bort all medvetenhet om att någon tittar på den. Den behöver inte uppföra sig kontrollerat eller vettigt, den behöver bara ta sig framåt på ett givande sätt, utan sociala normer eller värderingar inräknat.

Publicerat i lärande, online är real life, uppfostran | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Lärarförbundets utredning – Lyssna på oss!

Lärarförbundets utredning är tydlig. För att lärare och elever ska må bättre behöver lärare mer tid till att tänka, utveckla sin pedagogik och vara kreativa och den tiden finns främst att ta från administrativa uppgifter, dokumentation och luft mellan lektionerna. Med den tiden kan de svara på fler elevers olika behov där de är för tillfället. Det går att anpassa och justera nästa klasstillfälle för att just en specifik klass ska förstå och lära sig så mycket som möjligt, istället för att kräva samma lika av alla oavsett tidigare kunskaper och förutsättningar.

Istället matar lärarna på samma upplägg för alla, så snabbt som möjligt med sikte på att checka av allas kunskapsnivåer i en specifik matris vid exakt samma tillfälle. Det känns som att vi har superlärare som skapar superelever utan själ. Utan äkta mål och mening. Trötta, omotiverade, ibland så långt som utmattade och deprimerade.

Utredningens förslag, sammanfattat nedan, låter för mig som det man tar till när man befinner sig i botten av beslutskedjan, hela tiden har vetat vad man behöver, men absolut ingen lyssnar på en. Till de yrkesutövandes förvåning hittar istället makthavare på åtgärder i fel riktning gång på gång – ännu hårdare betygssystem och fler lektioner. För att få tyngd till det som specialisterna/pedagogerna säger måste de till slut göra en utredning med hundratals medverkande för att statistik kanske ändå kan bevisa att det inte bara är något som de som arbetar bara säger. Det hjälper inte att diskutera betyg ett år mer eller mindre, eller fler eller färre gympalektioner. Förslaget utesluter alla politiska käpphästar och praktiska åtgärder och skriker istället ‘Lyssna på oss!!!’.

  • Lyssna på elever, lärare och rektorer när de framför synpunkter på arbetsmiljön

  • Bygg en välfungerande organisation för samtal om arbetsmiljö

  • Organisera arbetet så att arbetsbelastningen blir jämn och rimlig

  • Låt elevers, lärares och skolledares hälsa väga tungt i allt beslutsfattande

  • Bedriv ett aktivt hälsoarbete där både individen och kollektivet sätts ifokus

  • Se till att elevskyddsombud finns i den utsträckning som de ska finnas

hoodie

Publicerat i pedagogik, skola | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Tips för att komma igång med programmering 

En förälder i fb-gruppen Geek Parents frågade nyligen commutityt efter förslag på ‘någon rolig pryl att programmera’ till sin 9 åring –  gärna ett märke med brett utbud så att det går att komplettera med julklappar och födelsedagspresenter allt eftersom. 

Jag sparar förslagen nedan så att jag hittar dem lätt sedan.

”Inte direkt någon pryl eller något program men jag kan rekommendera den här boken som lär ut Scratch och Python. Min 10-åriga son är snart klar med boken och har lärt sig massor. Den är t.o.m. bra för vuxna som vill lära sig.

Hjälp ditt barn med programmering – en imlustrerad guide som lär ut programmering steg för steg  ”
”Kolla Sagittas utbud. Jag köpte Robokit 1 till min son och tyckte det var bra kvalitet på både komponenter och instruktioner.”

Kanos saker är kul. Fysiska komponenter som programmeras med Scratch, eller andra språk. Högtalare, kamera och display med olika sensorer. Har precis fått Pixel Kit till vår Kano/Raspberry Pi.”
”jag kutade på en rea hos webhallen med små robotar, som kodades via scratch ( om man vill ) eller hämta hem från communityn…från nått gäng som heter ” UBTECH ” ”
Ytterligare förslag var Microbit och Lego Mindstorms.

Kano har jag testat med min då elvaåriga tjej. Jag konstaterade att hon inte fortsatte på egen hand utan att jag var tvungen att göra det med henne om hon inte skulle helt gå in i att bara spela spelen. Och så är det nog med rätt många barn. Det behövs någon som guidar en hel del. 

Det får mig att tänka på en fjortonårig kille vi hade på praktik ett par veckor på jobbet i våras. Han satt själv och byggde ett ganska avancerat spel i Unity som han demade två fredagar för oss. Jag frågade honom hur han lärde sig hur han skulle göra. – Jag kollar på Youtube, svarade han. 

Men hur kom du igång med allt? Med själva programvaran och hur du ska tänka? 

Vi hade en veckas ‘elevens val’ i skolan då de hade tagit in en unityutvecklare som visade oss. 

En veckas introduktion kan behövas för att barn ska komma in i vilken övning som helst så långt att de kan och vill fortsätta på egen hand, oavsett om det handlar om en sport, att läsa nyheter online eller att lära sig att programmera.

Nästa vecka testar vi Hello Worlds programmeringsläger och ser om det sätter igång nioåringen fantasi.

Publicerat i kul att göra, lärande, pedagogik, utbildning | Märkt | Lämna en kommentar

En tonårsmammas klagan

Topp tre klagomål på våra totalt nio tonåringar i huset under sommaren har varit i ordningen

1. Fast i mobiltelefonerna 

Största bekymret vi föräldrar har haft med en stor spretig grupp tonåringar har utan tvekan varit den konstanta flykten till mobiltelefonerna. Själva närvaron av mobiler stör egentligen inte, men beteendet att de så fort de sätter sig på en restaurang, efter maten, hela eftermiddagen själv på sitt eget rum, vid frukosten och efter maten, i sluten tysthet låta sig sugas in i mobilen – till någon annanstans än där vi är – det tycker vi vuxna inte är ok. De hade lika gärna kunnat vara hemma i sitt rum i stan. Efter oändligt tjat satte vi till slut upp regler. Inga mobiler vid matbordet. Det resulterade i korta sittningar. 

2. Vuxna måste aktivera tonåringarna för att de inte ska försjunka i sina mobiler

Det visade sig efter ett par veckors försök, att det inte hjälper att försöka tråka ut en osalig grupp tonåringar. De väntar bara ut en tysta tills de åter kan ta till sin mobil. 

Till slut aktiverade vi dem. Hur-många-ord-i-ordet-leken funkade för några, rita en stund, baka och lagas tacos till middag funkade för andra, men det gäng som ändå känner varandra väl och som gillar att träffas har haft väldigt svårt att vilja göra samma sak samtidigt. När någon är på är de andra av. När ett par är vakna, sover andra. 

3. Tonåringarnas egna förslag på aktiviteter går bort

Ett par tidiga morgnar ville halva gänget få skjuts till höga klippor att hoppa ifrån. Kul förslag och någon kunde ändå uttrycka att det var en härlig upplevelse. Men Jetbåt, soffa efter båt, aqualand och shoppa i stan… 1000 kr per barn per dag om de själva får välja. Spela strandtennis, gå ner till stranden och snorkla eller strosa i byn var inte intressant. 

I mindre grupp finns inte de här utmaningarna på samma sätt, men med en större grupp hade vi behövt tänka som på kollo – fasta rutiner, team buildingövningar och förbestämda aktiviteter halva dagarna, för att de inte skulle ägna ett par varma sommarveckor åt Youtube, netflix-serier och sina snapchat- och instagramflöden. 

Det är nog som det alltid har varit – att tonåringar bara vill chilla. Och att chillandet blir optimalt med mobilen i handen. Och vi vuxna önskar alltid att de skulle röra på sig mer, le lite, se oss i ögonen och berätta något de gillar eller ogillar, vara närvarande där vi är. Det gäller att fånga små glimtar, ett sällsynt skratt, en stunds lek i poolen tillsammans. 

Och ja visst – plocka undan sina saker och hänga ut fuktiga handdukar är givetvis nr 4 och 5 på listan.

Publicerat i familj, föräldrar, tonåring | Märkt , , , | Lämna en kommentar

När slutet är för sorgligt för högläsning

”Men så kan det inte vara”, sa hon. ”Hennes stjärna har inte slocknat.” ”Vad menar du?” Sa Andy. ”Titta mot himlen så ser du fyra stjärnor lysa. Eller hur?” sa mamma. Andy nickade när han såg de fyra stjärnorna i skymningen. ”Så är det här hos oss, att de vi älskar i livet lyser för oss som stjärnor. Den dag en stjärna slocknar vet vi att den personen kommer för att stanna.” 

Sedan var jag tvungen att säga till nioåringen att jag måste sluta läsa, trots att det vara var fem sidor kvar på Kampen mot Samaael. Det vara bara för sorgligt. Jag klarar inte av att läsa om barn som dör, som får träffa sina döda föräldrar för att inte få stanna, utan som återgår till livet och den alldeles nyss förväntat döda vännen Isabel. 

Nästa dag tyckte jag det var dags att läsa ut boken ändå och försökte igen med klar röst – ”Men jag vill vara med er” snyftade Andy. ”Och det kommer du alltid att vara. Du är stjärnan på vår himmel och vi är vinden mot din kind.”

Ja nej det var kört igen. Vi fick turas om att läsa det sista kapitlet för att jag inte klarade mer än två meningar i taget utan att börja gråta. 

Kampen mot Samaael är en fin saga om barns framdrömda djur som göms undan på en ö och om kampen mot mardrömsdjuren, men slutet funkar inte för högläsning med den här blödiga mamman. 

Publicerat i läsning | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Nioåringar pratar spel och normalisering

– Jag får inte spela det för min mamma, får min nioåring ibland svara sina kompisar. Och responsen blir ofta – varför inte? Vi hamnade i den här diskussionen på väg hem i bilen häromdagen. – För att hon inte gillar när krig och slåss och sådant är för verkligt, vet min nioåring.

Jag förklarade att jag är rätt säker på att barn förstår det overkliga när det är sagofigurer och fiktion, även om det är krig och fighter. Skylanders t ex skjuter på allt de kommer i närheten av men jag tror inte att något barn tror att det har med vår verklighet att göra. Det en skjuter på säger poff och försvinner direkt när de blir träffade. Jo det förstod kompisen, han kände igen diskussionen. Men Overwatch, som nu var ämnet, är ju robotar och sådant, menade han. Och just i fallet Overwatch har jag inte helt bestämt mig för vad jag tror på.

Många andra spel bygger så mycket på att vara så verkligt det någonsin går att vara. I Counter strike åker vi in i arabiska byar, skjuter ner allt som rör sig och de som blir träffade faller ihop på precis det sätt som en människa gör när hen blir träffad av en kula. I GTA måste en skjuta prostituerade, släpa deras livlösa tunga kroppar och gömma dem i en passlig container för att ta sig in i ett hus. Den typen av spel/upplevelser som är för verklighetstrogna tror jag kan vara AVTRUBBANDE, förklarar jag för nioåringarna i bilen. – Det betyder att vi när vi ser någonting många gånger, allt eftersom vänjer oss vi det och tror att det är normalt.

-En helt annan sak som jag bara kom att tänka på, säger ett av barnen. Barbies som ser helt perfekta ut med superlånga ben och smala midjor och långt hår – de ska byta ut dem nu så att de ska se mer ut som vanliga människor.

Förundrande. Nioåringen vet vad normalisering är. Han drog en direkt parallell till annan normalisering han har hört talas om. – Du har helt rätt, säger jag till honom. Det är precis det som är normalisering av någonting. När vi ser det tillräckligt mycket tror vi att det är så det ska vara. Och med Overwatch är jag inte helt säker på om det är tillräckligt overkligt för att ni inte ska se det som verklighet till slut. De fantastiska robotkaraktärerna agerar med vapen och i rörelsemönster som är så lika verkligheten som det bara går.

Inget konstigt för någon i sällskapet. Alla verkade förstå precis allting.

overwatch

 

Publicerat i barnappar och spel, online är real life | Märkt , | Lämna en kommentar