Om jag inte hade identifierat mig som kvinna

Vilket av oss är riktigt och vad är bara omgivningen som har rutat in oss i? En ung vän sa nyligen

Jag är en transperson, jag kan inte identifiera mig i den sociala normaliseringen av att vara kvinna.

Vem fan kan det tänker jag. Gör det mig till en transperson, eller till normbrytare? Att vara kvinna och att vara man är väl bara kultur – vad normen föreställer sig att vi ska vara, och en vana att uppfylla den för att passa in, göra rätt, vara begriplig och normal för andra?

De flesta skulle säga att män och kvinnor är olika – att det finns sätt att vara på, vissa drag och preferenser, som är typiska för var och en.  Åtminstone vill vi att det ska vara så, eftersom vi har organiserat hela samhället enligt två poler – en kvinnlig och en manlig. Det hjälper oss att spela dessa roller och det bidrar till trygghet, bekvämlighet och vägleder oss i hur vi ska interagera med varandra.

Jenny Norberg skriver i sin De förklädda flickorna från Kabul, om flickor i Afghanistan som av olika anledningar uppfostras och går förtäckta som pojkar. En pojke ger heder till familjen, kan göra ärenden utanför hemmet eller bringar tur inför nästa försök att få en pojke. Mer eller mindre accepterade, menar Norberg att flesta av flickorna passerar för att vara pojkar, några ändå upp i tonåren.

Zahra har en mycket tydlig bild av vad som skiljer pojkar och flickor år. Mest av allt handlar det om hur de lever sina liv, förklarar hon: ’Flickor klär upp sig. De använder smink. Pojkar är enklare. Jag gillar det. Jag hatar långt hår, som flickor har. Jag skulle inte ha tålamod att borsta det, att tvätta det… Och flickor pratar för mycket. De skvallrar, vet du? Män pratar, men inte lika mycket som kvinnor. Kvinnorna sitter alltid inomhus och pratar. Pratar, pratar. Det är vad de gör. För de har ingen frihet. De kan inte gå ut och göra saker. Så de bara fortsätter att prata. … Flickor tycker om att ha vackra hem, att måla dem invändigt och utvändigt’, fortsätter hon. ’Pojkar bryr sig inte om hemmen eller att diskutera hur de ska inredas. Männen lämnar ju ändå hemmen och går och arbetar. Det finns saker som kvinnor tycker om att göra: att laga mat, att städa, att göra sig själva vackra. Att gå på bröllop. Mode. Män är inte intresserade av sådant.’… Männen, å sin sida, tycker om att köra bil snabbt, vara med kompisar och slåss.

Att i tonåren sedan byta genus (men inte kön) innebär en omställning. Det ingår marilyn.jpgen mängd helt nya praktiska göromål och beteenden som flickorna inte har övat sig på och inte alltid uppskattar. Det är varken genetiskt, eller en könstillhörighet, att kunna laga mat och att vilja inreda, att skvallra eller vilja sminka sig. För många kvinnor, oavsett i vilket land man växer upp, är det snarare en problematisk roll som många inte alls känner sig hemma i och inte är intresserade av att iklä sig. Men som de måste om de ska få känna tillhörighet någonstans. Och tillhörighet går ofta före att vara ensam. Tillhörighet blir en stor del av ens identitet.

Marilyn Monroe har alltid varit en idol för många unga tjejer. Precis som Beyoncé, tricklurar hon samhället genom att använda den kvinnliga normen för att ta sig makt, för att bli en vinnare. Det känns naturligt att den som ska hitta sin identitet vill vara en vinnare. Någonstans i tonåren går det upp för de flesta tjejer att de inte sitter på ett vinnande genus utan att det krävs extra mycket jobb och vilja för att konkurrera med de manliga klasskamraterna. Tänk om jag hade vetat att jag kunde välja att inte identifiera mig med den sociala normaliseringen av att vara kvinna… vilket befriande samhälle vi skulle kunna få.

skarmklipp

Publicerat i genus, tonåring, uppfostran | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Är kultur en mental infektion?

Even more scholars see cultures as a kind of mental infection or parasite, with humans as its unwitting host. Organic parasites, such as viruses, live inside the body of their host. They multiply and spread from one host to the other, feeding off their hosts, weakening them, and sometimes even killing them. As long as the hosts live long enough to pass along the parasite, it cares little about the condition of the host. In just this fashion, cultural ideas live inside the minds of humans. They multiply and spread from one host to another, occasionally weakening the hosts and sometimes even killing them … The human dies, but the idea spreads.

Yuval Noah Harari skriver i Sapiens, A Brief History of Humankind, om vilka vi människor är och varför vi är det. En av många spännande tankar är denna som jag känner ger mig en teori om allt från IS till clownfenomen till Donald Trump. Jag har alltid älskat Internet pga alla positiva sidor med att kunna bygga nischade communitys, men lika bra som nördarnas revansch är, lika dålig är normaliseringen och medvetandegörandet av självskadebeteenden, rädslor och egocentrism.

Publicerat i kultur, online är real life | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

UR Play – en doldis

Ibland sent på kvällarna när det jag valde att se tog slut kan jag zappa runt i broadcast-kanalerna kort innan jag stänger av, ifall att… För ett tag sedan fastnade jag, precis som jag hoppades på, i en fantastisk dokumentär. Den riktiga the Get Down. Historien om hur Bronx gängkrig slöt fred och började dansa tillsammans i funken som blev till politiskt kritiserande hip hop.

Nu kom jag på långt senare att jag vill se den igen, men jag minns inte vad den heter. Den gick på Kunskapskanalen. Jag går till kunskapskanalen.se. Ja visst ja, den kanalen är ett lustigt samarbete mellan SVT och UR. Jag går till SVTPlay, men där är det inte så lätt att hitta. Jag testar att skriva ‘musik’ i sökfältet, men hittar den inte bland de program som kommer upp.

Jag går till URPlay, klickar på ‘Hitta’, får upp några tydliga taggrupper, väljer den mest korrekta av dessa – ‘Dokumentärfilmer’ – och scrollar i en överskådlig vy, tills jag får syn på Rubble Kings – gängkring i New York! Redan här tänker jag att URPlay är en underskattad videotjänst. Sedan scrollar jag vidare.

Här finns allt jag vill se och prata med mina tonårsbarn om!  Vi kan se, lyssna på och prata om den australiska dragshowens moder, om 14-åringen Laura som seglade ensam runt jorden, om surfares kärlek till sin sport och om hur havet ger dem mening i livet, om musik som läkande kraft, om den stereotypa gay-rösten, könskorrigeringar, att vara queer i bibelbältet, att vara barn och född i fel kön, om lyckojakt, Anne Frank, barn i Gaza, kvinnovåld, slackers, graffitirevolution i Egypten, identitessökande, hbtq i moskva, voguing, autism, våldtäkter, trafficking och om ekonomisk demokrati. Och mycket annat.

ur.PNG

Publicerat i kul att göra, kultur, tonåring | Märkt , , | Lämna en kommentar

Betyg botar inte stökiga klassrum

Är det många fler bråkiga barn i låg- och mellanstadiet idag än när vi var små – en fråga som återkommer bland föräldrarna i barnens klasser. Måste inte lärarna vara mer stränga? Är det fler skilsmässor som är orsaken, eller plasten i nappflaskor som har orsakat fler diagnoser? Det finns säkert många riktiga och oriktiga anledningar.

När vi var små fanns det ofta ett stökigt barn som alla visste behövde lite extra stöd. För den som besöker en 2a idag framstår kaoset som totalt. Upplevelsen är att en fjärdedel av klassens elever ständigt är i rörelse mellan att dricka, kissa, hämta sina böcker i lådan och kolla ut genom fönstret om det är någon på fotbollsplanen. Och så skriker någon emellanåt åt de andra att sätta sig och vara tysta så att de kan göra det de ska. Och så sitter ett stort gäng på sina stolar och försöker jobba. Några med hörselkåpor.

Vi var 21 i varje klass. De är ofta 28. 25% fler barn på samma yta.

När vi var små kom fritids och hämtade oss på skolan. Hela eftermiddagen var vi 24 barn i två grupper i rymliga fritidslokaler. Vi åt mellis i ett rum med 11 andra barn. Vi hade pingisrum, läsrum, musikrum, kök, kapprum och lekrum.

Våra barn har fritids i klassrummet och korridoren där de hänger väskor och jackor utanför. 84 barn på en yta som hur mycket jag än räknar bara kan rymma 30. 200 barn ute på gården på eftermiddagen på samma yta. De äter mellis i matsalen tillsammans med hundra andra. Det är aldrig tyst. Det är alltid trångt.

25% av barnen klarar inte en ökning på 25%. Flera av barnen hade behövt stunder av lugn och ro på eftermiddagen för att orka koncentrera sig nästa och nästa och nästa dag igen.

Men politiker har lösningar på skolans problem. De ska ha nolltolerans mot dåliga skolor. Bonuspengar för att locka till lärarutbildningen och MER tid i skolan är receptet, och så en piska i form av betyg för att barnen ska hålla sig i skinnet.(Skola och jobb fokus för moderaterna)

Moderaterna vill att barn och ungdomar lägger mer tid i skolan och föreslår fler undervisningstimmar och fler skoldagar under året. Ordningsomdömen i grundskolan står också på moderaternas agenda.

– Vi vill utreda hur vi kan införa ordningsomdömen. Bara en fjärdedel av femteklassarna i Nyköpings kommun anser att det oftast råder arbetsro i skolan. Det är inte acceptabelt, säger Petter Söderblom, 2:e vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden.

Vem vill jobba i en sådan miljö? Vilken vuxen vill i utbyte mot 50 000 kr för genomförd utbildning, varje dag trängas i två led med 50 stressade åttaåringar i vardera på väg in till matsalen? Vem vill stå på en skolgård med klump i magen av att veta att det inte går att stötta ens en liten andel av barnen i deras sociala utveckling för att man måste hålla vakt bara så att ingen försvinner? Vem vill behöva räkna ner från tio till ett varje undervisningstimme för att barnen ska lugna sig och det ska bli ordning, eller ännu värre betygsätta de som inte kan fokusera i trängseln? Det är den miljö barnen är i varje dag, och den miljö som ska locka fler lärare.

Publicerat i eq, skola, ställningstaganden | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Modets egen sagovärd

I arbetet med Stardoll lärde jag mig att varje säsong bläddra igenom säsongens runways på Vogue.com för att spana lekfulla teman låta användarna skapa fantasivärldar med. I år är det höstens filmer som har inspirerat mest tror jag.

Om unga i skolan kämpar för att inte sticka ut och vara fel, så kämpar modevärlden precis med det motsatta. Ju barnsligare och mer skruvade proportioner desto mer lyckat är det. Marc Jacobs har till hösten skapat sin egen mäktiga Alice i Underlandet-värld, Prada vill låta oss gå utan brallor i bara strumpbyxorna – så där som femåringarna på dagis mitt i vintern, och Marni letar nya former i Harlequin-estetiken.

Igår kväll såg min äldsta ut så här. Känns som att modeskaparna insåg vilken höstens förebild skulle bli.

landscape-movies-suicide-squad-harley-quinn-margot-robbie

Alice-in-Wonderland-2-New-Banner.jpg

Publicerat i lek, tonåring | Märkt , , | Lämna en kommentar

Tråkigt på landet

Livet på landet är verkligen precis så tråkigt som de gör det. En har halsfluss efter att ha dansat halvnaken i ösregn på Pride-festivalen och den andra får ångest så fort hon inte är med sina kompisar. När de var små var det lätt att plocka fram fingerfärg att gegga med hela kroppen med eller att göra en sagostig på tomten med målade stenar och skyltar eller att dra igång ett gemensamt pussel. Nu kan ingenting vara roligt i sommarstugan eftersom kompisarna inte är där. 

Tyvärr förgiftar de stämningen även för oss. Och ja, vi har förstås bett dem ta med vänner ut men IIINGEN vill hänga med ut till en öde klippa. Och givetvis får de hänga med vänner dit de är, men det verkar som att de har utnyttjat den gästfrihet som finns nu. De verkar också ha gett böcker sin ranson av fokus den här sommaren. Och lego-mini-Coopern har monterats ner och satts ihop för tredje gången. Nej nu har vi riktigt riktigt tråkigt.

Publicerat i familj, föräldrar, tonåring | Lämna en kommentar

Spel i sommar

Förurom Pokemon Go som bättre än något annat spel för ihop barn i olika åldrar på varenda klippa i skärgården, på gatan i stan och på semesterorten i Spanien, spelar vi ett gäng roliga sällskapsspel till i sommar. Som vanligt införskaffade på Dragon’s Lair på Kungsholmstorg.

Bästa strandspelet: Hive. Plastbrickor utan spelplan. Som ett luffarschack fast lite svårare då de olika insekterna/brickorna rör sig på olika sätt – som i schack. Fast lättare än schack med färre alternativ och regler. Den som har ringat in den andres bidrottning har vunnit.

Bästa storyn: Takenoko. Kineserna ger Japanerna en panda I fredsgåva och trädgårdsmästaren måste odla mycket bambu för att hålla den hungriga björnen vid liv. Alla spelare bygger upp trädgården tillsammans men var och en har olika hemliga uppdrag (lite som i ticket to ride som vi alltid spelar ett par gånger per lov).

Bästa zen: Tokaido. Istället för att ta sig i mål så fort som möjligt ska man tvärtom försöka stanna och se så mycket sevärdheter som möjligt, samla många souvenirer och donera pengar i templet. Det finns ingen tärning. Man väljer själv hur många steg man vill ta.

Bästa kortis: Mondo. Plocka upp en bricka i taget och lägg på 7 minuter en karta med så många landområden och djur som möjligt, men med få vulkaner och framför allt måste rätt landsort matchas med samma sort. Låter lätt, är superknepigt.

Bästa utbildningen: Timeline. En enklare variant av När då då?. Kort med historiska uppfinningar, upptäckter eller musik som ska placeras ut före eller efter tidigare lagda kort på en tidslinje. Kvalar också in som bästa resespel och kortis.

Bästa samarbete: Pandemic.  Det är vi mot epedemierna som sprider sig över jorden.

Bästa samarbetet 2: Castle Panic. Vi mot trollen, orcherna och goblins som försöker inta borgen. Passar åttaåringen bäst av alla spelen. Ja förutom Pokemon Go då… Enkla regler och ganska korta omgångar.

Publicerat i barnappar och spel, kul att göra | Märkt | Lämna en kommentar