En treåring i en fjortonårings kropp

En helvetisk morgon för en småbarnsförälder består av att den treåriga dottern har bestämt sig för att ballerinakjol med trollspö är det enda rätta att ha på sig i snöstormen mitt i januari. Efter stök och strul och ovilja att borsta tänderna blir det till slut ballerinakjol över overallen och en trots de förlorade minutrarna, alldeles för långsam och trulig promenad i mörkret till dagis. Ens puls är uppe i hundranittio för att bemästra stressen och irritationen över att inte bara kunna sätta på sig kläder och gå ut genom dörren som vanligt vettigt folk. Det är oerhört påfrestande, särskilt som de flesta av oss har någon på jobbet som står och väntar på oss.

Tänk då att den där treåriga dottern går ut fast i en fjortonårings kropp och ballerinakjolen är utbytt mot ett miniministringlinne, trasiga nylonstrumpor, tighta shorts och tunn rock utan halsduk. Mentalt börjar hälften av fjortonåringens hjärna om från början. Hälften av alla synapser ska bytas ut under de kommande åren för att fungera i en vuxen värld. Hälften är inte användbart längre eftersom de utgår från det treåringen lärde sig om att vara barn.

Och dessutom utvecklas riskbedömningen sist…

Sara Jayne Blakemore om The Mysterious Workings of the Adolescent Brain.
https://embed-ssl.ted.com/talks/sarah_jayne_blakemore_the_mysterious_workings_of_the_adolescent_brain.html
 

Publicerat i föräldrar, tonåring | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Not There Yet, istället för Faila

Vi är rätt inmatade med att klara saker. Jag träffar både små och stora barn som är helt fast i att inte våga göra någonting alls av rädsla att bedömas av andra. Att öva sig duger inte i samhällets måttstock jämfört med att kunna.

Tokaido är ett brädspel som går ut på att få en så upplevelserik resa som mötokaidojligt. Det gäller att stanna på så många platser det går för att samla olika sorters kort och få poäng utifrån hur mycket du har hunnit göra. Det är alltid den som är sist tur att gå, utan tärning, man väljer själv hur många steg man vill gå. Sjuåringen har svårt för detta tack vare att han är helt inställd på att hinna först i mål och att ha så mycket pengar som möjligt. Hans mätbara mål, vad som är rätt att uppnå, har bekräftats om och om igen under hans sju levnadsår och är svåra att ändra i en handvändning. Det krävs en hel del tankeövning för att bryta det mönstret.

Tonåringen är ogärna med på gymnastiken tack vare obehaget av att det blir visuellt och synligt för alla andra i klassen som kan bedöma ens prestation. Man känner sig usel för att man inte redan kan hoppa högst, längst eller springa snabbast. För en del handlar det om många fler tillfällen än bara gymnastiken. Allt man inte kan undviks och eftersom ingen är fullärd någonsin blir det en ond cirkel för den osäkre som slutar göra precis allt – i rädslan för att bli bedömd, att inte vara bra nog.

Carol Dweck pratar i det här TEDTalket om hur vi bör använda oss av bedömningen ‘Not yet’ istället för ‘Fail/Correct’. Det är ointressant och kontraproduktivt att bedöma om lösningen är rätt eller fel, medan försöket, processen och övningen är det som tar oss framåt i alla ämnen, hela livet. Briljant ju!

https://embed-ssl.ted.com/talks/carol_dweck_the_power_of_believing_that_you_can_improve.html

Publicerat i barnappar och spel, lärande, pedagogik, uppfostran, utbildning | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mätning motiverar och omotiverar

Det vet vi ju. Att genom att sätta målbilder och mäta oss mot kan vi motiveras till att göra lite mer och lite bättre än om vi inte hade något uppsatt mål. Fitbit och Jawbone, armband man sätter på handleden som mäter bl a puls och steg, visade världen för ett par år sedan, hur regelbunden mätning kan ge fina förbättrade resultat på hälsan för den som behöver röra på sig lite mer än den egentligen vill. Målbilden är den rätta och vi får lite hjälp på traven att anstränga oss lite mer för att nå den.

Men så är det också så att uppsatta mål och mätning kan döda den motivation som fanns där innan. Om man börjar göra någonting enbart för att uppnå de kvantifierade målen, och inte för att man tycker att det är kul, skönt eller intressant, kan man tappa sugen helt. De riktiga målen har ersatts med meningslösa mål.

When I asked Etkin, the study’s author, how she’d come to examine the role of fitness trackers, she explained that after giving her father a Fitbit, ”he became much more stressed about how much he walked, focused on those quantitative outcomes, when previously he’d just walked for fun”.

The problem, she said, is this: ”Even though tracking output can encourage us to do more, it also sucks the fun out of activities we previously enjoyed, which makes us enjoy them less and be less likely to keep doing them in the future.”
The Sydney Morning Herald, Why I broke up with my Fitbit

Jag tänker på skolan.

 

Publicerat i pedagogik, skola, spelifiering, utbildning | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Att göra med sin tonåring

Tonårsdottern är som en mur. Tyst och ogenomtränglig. Och ändå vet man ju hur mycket som händer där bakom. Men jag som mamma är inte en del av det. Så jag försöker hitta saker som jag kan vara en del av. Att gå på bio tillsammans och kolla in förebilder var en god början.

Eftersom jag har saknat kulturupplevelser de senaste fjorton åren när varje stund för mig själv har fått gå till en stunds sömn under småbarnsåren, och till träning de senaste, känns det fantastiskt roligt att äntligen kunna gå på teater och museum tillsammans med tonåringen. Jag började med att leta reda på den pjäs som borde kännas absolut mest relevant för den hyperfeministiska, identitetssökande vegetarian som dottern nu är. Vi började med Pussy Riot – en punkbön, på Dramaten (ungdom betalar 100 kr för biljetten!!!). En hänförande och tungt politisk samtidsskildring. De medföljande tjejerna var lite medtagna och upprörda efteråt. Det känns som att man vill göra någonting själv, menade de.

DN:s recension:
När Emma Mehonic i rollen som Jekaterina Samutsevitj talar om en ”politisk fars” är det även en beskrivning av pjäsen som har urpremiär här. ”Pussy Riot – en punkbön” skildrar gruppens bildande och förberedelser, själva aktionen samt rättegången och fängelsevistelserna.

Det kändes nödvändigt att visa att teater inte alltid är fullt så tungt, varvid vi tog med samma sällskap till Stockholms improvisationsteater. Samma kväll som Melodifestivalen gick lyssnade vi istället på den improviserade varianten där de rimmade på det omöjliga djuret ‘Sengångare’, skapade briljanta texter till publikens insända titlar som ‘Miljövänlig flirt’ och ‘Det gör inget’. Det går inte att inte skratta så man tjuter.

I helgen var vi i New York och jag ville förstås hinna se en musikal. Utan rekommendation blev jag av en slump nyfiken på Avenue Q – Sesame Street om sex, samlevnad och meningen med livet ungefär. Med glada muppetdockor i handen går det att prata om vad som helst utan att bli det minsta pinsam.

Adults love AVENUE Q, but they seem a little, er, fuzzy on whether it’s appropriate for kids. We’ll try to clear that up. AVENUE Q is great for teenagers because it’s about real life. It may not be appropriate for young children because AVENUE Q addresses issues like sex, drinking, and surfing the web for porn. It’s hard to say what exact age is right to see AVENUE Q – parents should use their discretion based on the maturity level of their children. But we promise you this – if you DO bring your teenagers to AVENUE Q, they’ll think you’re really cool.

Jag tycker förstås att det var bästa möjliga musikal för oss. Hon kommer aldrig att tycka att jag är cool, men vi har någonting kul att prata om ändå.avenueq

På tur står nu Tao Dance på dansens hus om ett par veckor och Hedwig and the Angry Inch på Göta Lejon i Maj. Jag måste också tvinga henne att se filmen om Femtastic på SVTPlay. Den är tyvärr alldeles för lång (1 tim 15 min) för att det ska gå lätt att få en tonåring att slå sig ner… Jag vet att hon också skulle gilla Skavlan Jr om hon bara kom till TV’n men det händer inte heller. SVT har mycket att utforska för att nå tonåringen på rätt sätt.

Fler tips på ung kultur mottages tacksamt! 

 

 

Publicerat i genus, kul att göra, kultur, tonåring | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Åttondeklassare kräver superhjältelärare

Minns du när du var fjorton? Jag minns ett kladdigt, geggigt obehag av rädsla och ovisshet. Allt var obegripligt och oönskat. En ny kropp i ständig förändring, ny trötthet, ny ständig hunger, ny mens, ny frihet, nya vänner, nytt ansvar, nya önskningar, nytt tempo, nya tankar. Precis allt i hela livet var nytt och okontrollerat medan allt gammalt var frånstötande. I den plågan ska fjortonåringen samtidigt ta sig i kragen och motiverat jobba för bra betyg med sikte på framtiden. En framtid som hur målinriktad och fokuserad man än skulle vara aldrig någonsin kan vara mindre dimmig än tjockan ur vilken de underjordiska lockar Ronja i Mattisskogen. Det är och har alltid varit en riktigt tuff uppgift för skolan att prata med dessa nyfödda tonåringar så att de får med sig någonting ut ur åttan. Just det här året behöver vi superhjältelärare.

SVT har det senaste halvåret gjort två fantastiska program som rättmätigt kritiserar att lärarna inte kämpar, vänder, vrider och aldrig slutar utmana sig, samtidigt som de visar oss och ger ett direkt erkännande av hur fruktansvärt svårt det är för en lärare att lyckas – med alla. Varenda en ska de faktiskt lyckas motivera.

Morgan Alling visade i höstas hur det går att jobba med en klass för att den ska bli trygg nog för att låta alla vara sig själva utan att riskera att inte trivas med att gå till skolan varje dag. Nu är det Kalle Zackari Wahlström som vill att barnen ska få lära sig att röra på sig i skolan som ramlar i fälla efter fälla tack vare att det verkligen gäller att förstå vad oviljan, eller snarare rädslan, att vara med på gympan beror på och hur man ska få bort den.

Jag pratade med min fjortonåring om programmet Gympaläraren och frågade varför det är så många som inte gillar gympa på högstadiet och hon svarade direkt utan att tveka

Det är så obehagligt att behöva visa upp direkt på plats för alla andra att man inte kan eller klarar någonting. Alla andra ser en ju.

Precis samma sak lyckas Kalle få ur flera av eleverna i sina klasser efter att ha fått fråga ett par gånger extra. ‘Det är tråkigt’ är bara en blandad känsla, medan orsaken är en helt annan. Andra står och tittar på en i all sin osäkerhet, i den nya kroppen, med de okontrollerade känslorna. Logiken är enkel. Det gäller att göra gympa som inte låter alla titta på den som gör en övning, och att låta alla vara lika nya till övningar istället för att låta några få ha ett ständigt övertag. Det viktiga är ju inte att vara bäst på gymnastik i skolan utan att röra på sig. Betyg för aktiv närvaro hade varit nog. Som bevis på att läraren lyckas att inte plåga barnen utan motivera dem.

Publicerat i tonåring, utbildning | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mer än bara siffror som inte främjar inlärningen

Jag hittade en kommentar på betygssystemet från Helena Löfgren på Linkedin. Hon säger att

Det verkar finnas en utbredd missuppfattning om hur man ska jämföra det nya betygssystemet med de tidigare. Senast i dagens DN skrevs att betyget 3 ungefär motsvarar ett C, vilket är felaktigt. Betyget C motsvarar VG (väl godkänt) eller med det gamla siffersystemet betyget 4. C är alltså ett bra betyg. Betyget 3 motsvara ett E eller Godkänt.

Själv tror jag i och för sig att de flesta har ok koll på det, men att många förstås strävar efter att få högsta betyg, vilket med nutidens A därmed är högre och svårare än vi någonsin har krävt tidigare. Systemet lär högstadieeleverna att de för att vara bäst måste satsa ännu hårdare och mer än vad vi i tidigare generationer har behövt göra. Åttondeklassare som satsar på högsta betyg, och inte på mellanhögsta vilket man ju hör själv, inte är helt logiskt för alla, kämpar därmed sig fördärvade.

Vidare är det en sjuhelsikes massa checkboxar för denna betygsättning som ska fyllas i vid varje prov, test och lektionstillfälle vilket förstås bidrar till upplevelsen att man inte kan ha en dålig dag. Oavsett hur slutsummeringen ser ut, bedöms allt.

Och slutligen har ju inte det hårt formaliserade betygssystemet någonsin varit en höjdare för någon 14-åring genom tiderna eftersom de just då har extremt starka intressen i sin egen utveckling och identitet och inte på fragmentariska kunskapsenheter. När klassen efter rasten vilt diskuterar varför ordet ‘hen’ är bra eller dåligt, avbryts de för att lära sig vad boken lär om franska revolutionen. Det är mer än bara siffrorna i betygssystemet som inte främjar motivation och inlärning på högstadienivå.

Eller som Alstad skola skriver till sina elever

Dessa betyg visar inte hur bra och unik du är.
Dessa betyg visar inte att du är en god vän eller att du är bra på att passa dina syskon. De visar inte att du dansar med de coolaste rörelserna eller att du sprider glädje till din omgivning med ditt vackra leende.
Betygen visar inte att du är omsorgsfull, omtänksam eller att du varje dag gör ditt allra bästa. Dessa egenskaper testas aldrig i ett prov.

 

 

Publicerat i elever, eq, tonåring | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Lieberman vill ändra Maslows pyramid

Although the brain is built for focusing on the social world, classrooms are built for focusing on nearly everything but. We spend more than 20 000 hours in classrooms before graduating from high school. … we retain little more than half of the knowledge just three months after initially learning it and far less than half of that a few years later.

Det är enligt Matthew D. Lieberman som tur är inte de faktakunskaper som skolan testar av som ger ökad effekt på livskvalitet. I 1900-talssamhället kunde det nog leda till ett jobb och då ändå till någon sorts trivsam standard, men idag leder faktakunskaper sällan till en anställning. Det som skolan i viss utsträckning, om än inte alltid helt målstyrt, bidrar med, är istället övning på sociala kontexter som kan leda till kontakter, status, rättvisa och förmågan att göra något gott för andra – faktorer som Lebermans undersökningar visar på är helt avgörande för vårt välmående.

Matthew D. Lieberman argumenterar I sin bok Social – Why our brains are wired to connect, att människans hjärna är byggd för att säkra att vi får fördelar och värde av människor i vår omgivning, att vi är designade att bli influerade av andra. En babys hjärna är en fjärdedel av en vuxens och utvecklas ända fram till trettioårsåldern. Den konsumerar vid födseln 60% av barnets energi och slutligen 20% av våra vuxnas. Hjärnan utvecklas något alldeles enormt under influens av omgivningen under våra första trettio år menar han, och att det inte som vi så gärna vill tro är vår analytiska förmåga som gör oss till överlevare, utan de sociala.

När jag var liten fick vi inte lära oss någonting om svarta hål för ingen hade upptäckt dem än. Pluto var en av planeterna i vårt solsystem, Jugoslavien var ett stort och helt land på Europeiska kartan, vi kunde bada i Östersjön även heta sommardagar utan att riskera att bli förgiftade av algblomning och första gången någon påstod att fåglarna var nära släkt med dinosaurierna skrattade vi. Nu vill Lieberman ändra hela Maslows behovstrappa! Jag älskar när forskningen förändrar världen för oss och gillar att följa Libermans forskning på hur det sociala behovet går före t o m mat och sömn.

Han menar att de sociala behoven är våra mest grundläggande som vi måste lösa allra först, innan de fysiska behoven av mat och blöjbyte uppstår. Vi skulle inte överleva om inte någon brydde sig om oss. Barn är helt hjälplösa om de inte kopplar an till någon som kopplar an till dem. Kängurur går med nya ungar i sin pung nästan hela livet. Blir de jagade av rovdjur drar de upp ungen och kastar ut den till sitt öde för att själv slippa undan. De kopplar inte an till sina ungar utan räddar sig själva som bästa strategi för att kunna föda fler ungar. Geparder lämnar sin nyfödda unge om det inte blev fler än en. Det är en för kostsam investering att uppfostra en ensam unge. Människor föder ungar sällan och med långsiktighet. Vi behöver koppla an till våra barn som behöver koppla an till oss. Vi är socialt betingade från födseln, menar Liberman.

Att bli bortstötta är människans största rädsla. Vi dör om inte vår närmaste omgivning tycker om oss, varför det t ex är oroande för många att prata inför publik där rädslan för att bli avfärdad av många samtidigt är en mental utmaning. Lieberman menar att när han i sin forskning tittar på hjärnaktiviteten vid ett avfärdande, är den densamma som vid fysisk smärta. Psykiska nederlag uppfattas också i efterhand som jobbigare och mer permanenta än fysiska. Även elaka ord ger samma hjärnaktivitet som fysiska slag.

Tester där användarna får kasta en digital boll till två andra främmande medspelare som efter ett tag exkluderar testanvändaren, alltså fortsätter att kasta bollen endast sinsemellan, visar vid scanning av hjärnan att

Our sensitivity to social rejection is so central to our well-being that our brains treat it like a painful event, weather the instance of social rejection matters or not.

Att bli bortstött uppfattas av människan som direkt smärtsamt. Vi kommer att försöka hantera upplevelsen på bästa möjliga lindrande sätt – t ex genom att medvetet hålla oss borta från andra för att slippa, eller genom att försöka få respons hos nya människor.

Publicerat i lärande | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar