Jag har en 6 snart 7 åring som precis håller på att lära sig att läsa. Det är en spännande och krävande process för henne och både underbart och jobbigt för mig. Man vill så gärna att det ska lossna för det är så tungt för henne att lära sig för det är så klart frustrerande när det inte flyter. Men läsningen är intressant på så sätt. Det är så grymt plågsamt tydligt att det bara är hon som kan lära sig att läsa. Ingen annan kan lära henne. Hon måste vilja själv. Hon är orolig – alla andra i klassen kan (det är en galet försigkommen klass så det är så). Men det är också det som gör att hon nu vill.
Och nu när hon vill kan jag försöka hitta böcker som inte tröttar ut henne, 
som inte gör henne nedslagen, med roliga bilder längre fram som hon vill läsa sig fram till, med intressant titel som hon blir nyfiken på. Och så kan jag hålla henne sällskap så att hon inte är ensam, utan får det lilla stöd hon behöver när hon behöver det, så att hon inte fastnar, så att hon inte är ensam.
Jag kan tryggt berätta för henne att hennes fröken inte har den minsta tanke på att hon inte klarar det här, utan att hon upplever att hon kan allt hon ska kunna och mer därtill.
Hon var så glad idag när hon gick och la sig. Hon hade själv läst ut boken med det spännande spöket och fått veta vad som hände vid de roliga bilderna mitt i boken. Hon fnissade när hon berättade om hur han smög med huvudet under armen. Såg så nöjd ut. Det är ju så roligt att lära sig saker.
Den här tanken kom när jag läste Körlings Ord: Lär barn att de kan – låt oss utgå från
Ping: Kul att kunna kärleksord | Pip – Pedagogisk idé o produktion