Om Hur barnen tog makten

Jag köpte ‘Hur barnen tog makten‘ av David Eberhard i hopp om att få några reflektioner om ett samhälle med dubbelarbetande föräldrar med för lite tid för sina barn för att våga sabba den tiden genom att säga ifrån, där barnens framgång har blivit den högsta statussymbolen på parmiddagar och där skola och förskola inte kan utföra sitt jobb för att föräldrar ohämmat ser att det egna barnet ska ställas framför alla andra.

Detta avhandlas lite försiktigt av Eberhard, lite här och var, men det finns andra saker som får mer utrymme, som att äldre föräldrar är nojigare kring sina barn, att vi nog inte behöver vara så oroliga för att barn inte ska knyta an som nyfödd och framför allt att skolan måste ta tillbaka makten över barnen. Inte över sin egen pedagogik, eller sin profession, utan över barnen. Han refererar ett par gånger till att våra föräldrar och farföräldrar minsann klarade sig fint utan att knyta an och i stökigare förhållanden än dagens, men hur bra har de mått enligt våra mått tänker jag. Det känns som att han glömmer den eviga kamp som har förts för att nå bättre jämlikhet i hemmet – mellan alla i familjen – och att det till stor del har handlat om att förskjuta makten från ett manligt överhuvud till att hitta en respektfull fördelning som ger alla familjemedlemmar sitt rättmätiga värde.

Mycket av det Eberhard lyfter är klockrena iakttagelser av svenska oroliga föräldrar och forskning av hur hjärnan fungerar. Jag känner hur rätt han har i att vi genom att inte sätta stopp för våra barns utövning av något farligt eller irriterande, istället låter oss bli nedbrutna tills vi står och skriker på dem, och att det säkert hade varit mer tydligt och behagligt för dem tvärtom – utan möjlighet att irritera och utan skrikande. Han kritiserar också, eller snarare sågar, Jesper Juul på grund av hans helt osäkert kopplade slutsatser. Ingen håller med mer än jag i detta, men Eberhard är verkligen lika illa kålsupare själv när det kommer till skolan och det är med den diskussionen han avslutar hela boken. Här blir det gång på gång galet.  Han börjar så bra

Det går i allmänhet inte bara att vädja till barnets känsla inför framtiden. Istället gäller det att utnyttja inbyggda system som gör att barn faktiskt ofta vill lära av äldre. Ett tips till pedagoger är att lägga ner mycket energi på är att försöka hitta bra och utvärderingsbara metoder för att få barn att relatera till den som lär ut.

men sedan fortsätter han i samma stycke att prata om tävling som om det vore den goda vägen att få ordning på intresse och ambition. Jag tror han tolkar det sociala sammanhanget man som ung håller på att placera sig i som en tävling om hierarki, medan jag skulle säga att det bara gäller för en mycket liten del av en klass medan de övriga bara vill förstå vem de är i förhållande till andra… som en plats i en cirkel. Tävlingen skulle då bara trigga en mycket liten del av en klass till att fokusera på skolan.

Om man inte kan tävla i grundläggande uppbyggliga saker som utbildning eller allmänbildning, är risken stor att man istället tävlar om vem som är ”coolast”, vem som kan dricka flest öl på tio minuter eller vem som är bäst på att reta småkillarna i ettan på rasterna.

Sedan en god reflektion

En självklar faktor kring om man kan lära sig eller inte handlar om ens intresse. Att man inte är intresserad kan till exempel bero på att man tycker att läraren är en gammal stofil eller en tönt som försöker fjäska för eleverna. Då slutar man lätt att lyssna.

och sedan tillbaka till hierarkierna igen. Viljan att lyssna ska plötsligt inte ske utifrån det tidigare sagda genuina intresset eller ett gott förhållande till sin lärare…

I det sammanhanget är det intressant att fundera över vilken roll hierarkier spelar för inlärning. I länder där det råder sträng hierarki i skolsalen är det otänkbart att inte lyssna. Detta är möjligen en delförklaring till varför den moderna skolan tycks producera allt sämre resultat trots att barnen i IQ-test är mer begåvade än tidigare.

Här har han dragit slutsatsen att det gamla skolsystemet som vi mäter utifrån är det enda rätta. Jag blir istället nyfiken på om de förbättrade IQ-testen visar på hur förlegad mätningen av skolan är – att de kvantifierbara kunskaperna där vi rabblar upp kunskapsenheter på prov, inte är det bästa sättet idag att mäta våra kunskaper för framtidsbehoven?

Eberhard refererar till en McKinsey-rapport om vad en bra lärare är.

Erfarenheten från dessa toppresterande skolsystem talar för att tre saker spelar störst roll: 1) få rätta personer att bli lärare, 2) utveckla dem till effektiva instruktörer och 3) se till att systemet kan förmedla bästa möjliga instruktioner till varje barn.

Jag håller med. Och jag håller med när han lägger till Mona Moursheds analys av vad svenska skolan måste göra för detta – höja lärarnas status. Men sedan…

Samtidigt måste man ge lärare mer befogenheter – makt. För att göra det måste man ta makten från föräldern. Och framförallt. Ta makten från barnen! Det är tyvärr ingen som idag vågar göra det. Med samma argument som alltid. Vi tror vi skadar dem för livet.

Jag kanske övertolkar både honom och Björklund som i valkampanjen sa samma sak ‘Läraren ska ha makten’, men det är inte det samhälle och den skola jag tror på. Jag tror på samarbete, iterativt och löpande lärande av varandra, att hitta relevans för var och en utifrån vad man kan och intresserar sig för sedan tidigare – att det verkligen kan vara roligt på riktigt för alla att lära sig – att det är roligt om man gör det rätt. Lärare behöver mycket högre status i förhållande till föräldrar, men att uttrycka makten över barnen har bara risk att sluta galet. När lärarna vacklar eller är oengagerade vet ju föräldern bäst vad dennes barn behöver, men när läraren är tydlig och stark kan vi lugnt lämna våra barn i skolans händer… ja vi måste det. Så ja, läraren behöver ha makt – över sin pedagogiska yrkesroll och status i samhället så att alla, inte bara de som kan rabbla årtal i ett förlegat skolsystem, kan få chansen att se sig själva som intelligenta lärande värdefulla individer. Det är så vi har mest värde av dem i ett framtida innovativt, flexibelt arbetsliv.

skola

Lika ojämställd sedan 1972
Barnen går alltid först
Ambition eller bara vara
De rabblar fortfarande meningslösa fakta i skolan
Vem bestämmer vad?

Annonser

Om malinstroman

Head of SVT Interactive Children, ex VP of Product at Stardoll, experience from programming chat bots and educational and poetic MOO's. Balancing life between online matters and my 3 kids, their development, school, lives and future. Consulting in concept and product strategy and development - creative solutions - girls’ gaming and social media behavior - gamification - virtual shopping - growing organizations - management - digital and creative education.
Det här inlägget postades i elever, familj, kompetens, lärande, pedagogik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s