Hjälp våra tonåringar tagga ner!

Mina tonårsdöttrars fullkomligt ohälsosamma inställning till skola, betyg och till sin omgivning gjorde mig bestört i början av det skolår som just gått. Under året har det visat sig att de är långt från ensamma. Många föräldrar berättar samma historier om ångest, depressioner och kroppskomplex av olika slag. För jösse nammen, hur många föräldrar med barn på högstadiet får samtal från skolsyster undrade jag till slut. Det visar sig åtminstone dubbelt så många som för bara några år sedan enligt Folkhälsomyndigheten. Och SVD skrev nyligen att Folkhälsomyndighetens senaste rapport beskriver att 57% av svenska tonårsflickor nu har psykosomatiska besvär, att jämföra med 5% på åttiotalet.

En jämförelse med resultaten för andra länder 2013/14 visar att skolbarn i Sverige har goda levnadsvanor jämfört med barn i många andra länder. Exempelvis är alkohol- och tobakskonsumtionen låg. Däremot har den psykiska ohälsan, mätt med hjälp av självrapporterade psykiska och somatiska besvär, ökat mer bland 15-åringar i Sverige än i andra länder mellan 2009/10 och 2013/14. Från att ha legat nära genomsnittet (plats 19 av 39), placerar sig Sverige nu på plats 8 av 42 i listan över störst förekomst av psykisk ohälsa. Liknande utveckling ses bland 13-åringar i Sverige.

Det känns ju orimligt. Det kan väl inte få fortgå??? Vad har vi gjort fel? Varför mår de unga så dåligt? Jag har ju sedan länge kritiserat betygsystemet för att det ger fel signaler till högstadieeleverna, att det motiverar fel inställning till sitt eget lärande och till vad kunskap är, men det kan omöjligt vara den enda faktorn.

Problemet med att vara driftig och kreativ  är att en förutsättning är att du vågar misslyckas. Samtidigt ska du tenta av ämnen hela tiden och betygsättas oavbrutet – det blir kontraproduktivt, eleverna vågar inte göra fel, säger Gunnel Thydell. (lärare  som intervjuas i Ana Udovics Generation Ego)

Jag införskaffade en mängd litteratur av olika slag för att se om det fanns några insikter att hämta. Jag blir förskräckt över hur verklighetsfrånvända råd jag kan få. Välj dina bråk, våga släppa tyglarna, men om ditt barn visar på självdestruktivt beteenden ska du söka vård. Ja det är där 57% av alla tonårsflickors föräldrar är. Den gamla ’Hur du talar med din tonåring’ känns förlegad.

Jag kände mig skeptisk till Ana Udovic’s boktitel Generation EGO – det är ju inte ungdomarna det är fel på. Men det verkar Ana hålla med mig om. Det var kanske mest en säljande titel, eller så ser hon det ändå som ett samlingsnamn på den individualism som vi har jobbat oss till under de sista hundra åren. En individualism som steg för steg har gett oss makten över våra egna liv, rösträtt, frihet att inte stanna kvar i olidliga förhållanden, möjligheten att vara ekonomiskt oberoende. Den individualism som nu möjligtvis har dragits så långt att den sargar oss och söndrar vårt samhälle istället för att bygga upp oss.

Det entreprenöriella lärandet
Något som dök upp i läroplanen för några år sedan är det entreprenöriella lärandet. För en osäker och rörlig arbetsmarknad utan fasta yrken och bostadsförhållanden behövs en arbetskraft som är flexibel och som själv skapar sina jobb, och som även när landet innovationskraft. Det är din egen driftighet som ska ta dig någonstans. Alla problem ska behandlas individuellt fast det är systemet som inte fungerar, säger sociologen Zygmunt Bauman. Kreativitet, vältalighet och driftighet ska premieras, men det är inte omöjligt att det som flera lärare menar, är svårt för unga människor att vara flexibla och självgående innan de har fått en grundplatta att utgå ifrån.

Valfriheten gör att många elever är väldigt stressade i skolan, det kan både Gunnel Thydell och Elisabet Börjesson Therstam intyga. Uppmuntran att vara en driftig entreprenör känns inte som en lättnad och frihet, snarare tvärtom. De allra flesta av Gunnels och Elisabets elever drömmer inte om att strata eget. Men det gäller inte bara dem. Enligt forskarna är 90-talisterna också den generation som har kallats Generation Ordning: de längtar efter fast jobb och vill bilda familj tidigt.

Protestantismen sitter hårt i oss svenskar. Att arbeta är moraliskt viktigt. Oavsett partitillhörighet ses att arbeta som det viktigaste för oss som människor och som samhälle. Svenskens mål är att klara sig själv utan beroende. Det är arbete som belönas oavsett om man är vänster- eller högeranhängare. Att vara arbetslös är det största hotet mot identiteten. Om det hade varit för att man inte bidrar till gruppen hade det varit en fin sak, men nu är arbetslöshet mer motsatsen till himlen. Det största misslyckandet. Det skamligaste och största straffet. Hotet som alla högstadieelever jobbar för att inte fastna i. Helvetet.

Samtidigt vet vi att vissa grupper har svårare att få arbete, att kvinnor har svårt att nå toppen och bli vd:ar – så finns det verkligen ett bevis för att prestationen skapar ’the self made man’, entreprenören eller den duktige arbetare, är det verkligen så att vi kan använda bara hårt slit och prestation för att komma någon vart, undrar Roland Paulsen. (doktor i sociologi)

Han menar att det inte är de unga som är bortskämda när de anklagar lärare som de anser ska ge dem högre betyg, utan att det är 40-talisterna som ännu har makten som kränker dagens unga.

-Skulle studentrevoltörena själva ha klätt sig i uniform och jagat folk på gatan för att sälja telefonabonnemang, på provision? Unga är inte bortskämda – snarare är det förvånande att de kan svälja så mycket förnedring, säger Roland Paulsen.
– Lärarna har ofta goda intentioner, men i systemet är de barnens domare. De bestämmer vilka som ska hamna i ’innanförskapets’ varma famn och vilka som är ’medelmåttor’, vilka som inte passar in.

I högstadieålder får unga förstå att det är dags att bygga sitt varumärke. Veta vad man ska bli. Välja väg. De måste börja bygga sitt CV för att ha en chans till ett jobb.

Det flexibla samhällets svajighet och osäkerhet blir helt ologisk i kombination med kravet på unga att de genom sina val ska mejsla ut en spikrak framtidslinje. Linn Bodlund (BUP) får säga till dem att livet inte går i ett rakt spår framåt, det tar oss på avstickare och steg tillbaka, och det är ofta där vi lär oss som mest. Alla behöver inte följa samma väg, alla ska inte följa samma väg. Det finns en plats för alla. Hon tycker att vi vuxna misslyckats med att lära unga människor att livet är långt, att det är bra att prova många olika saker för att hitta det man trivs med.

På varje föräldraråd, föräldramöte, utvecklingssamtal och avslutningen i aulan har dock alla mina barns lärare mässat en enda sak – Tagga ned!. De ser hur orimligt stressade eleverna i detta priviligerade område är. De förklarar om och om igen att barnen kan ta det lugnt, att det finns så många chanser att ta på vägen och att den inte behöver sättas redan nu. Det är en rätt underlig situation. Det vanliga har tidigare varit att lärarna säger att det är läge att jobba hårt, satsa på skolan, inte spilla bort sin tid. Nu kämpar de med motsatsen för att barnen inte ska köra slut på sig själva.

Förväntningar
Det var på 1980-talet som föräldrar började med att försöka uppfostra barn till att ha höga tankar om sig själva. Men, menar kulturhistorikern Christopher Lasch, det förekommer en olycklig sammanblandning av att ge barn hög självkänsla och att ge barn allt de vill ha, att kalla dem speciella och unika. Att sätta barnens behov i första rummet utan att lära sig att ta hänsyn till en omgivning skapar narcissister med krav på konstant respons. Och att låta dem göra val de inte är mogna för likaså.

Det är som att föräldrarna försöker göra sina barn starka genom att stärka självkänslan och skapa en ledartyp av sina barn, kan de missa att stärka de andra egenskaperna, som att vara snäll, hjälpsam, omhändertagande och empatisk, säger Linn Bodlund.

Barnen har fått en rätt orimlig idé om livet. De förväntar sig konstant uppmuntran för allt de gör, bara för att de gör den. De måste ha en anledning att göra allt och gör ingenting bara för att någon ber om det, och är inte intresserade av att jobba främst för någon annan, utan gör det för att kunna få så mycket fritid och familjeliv som möjligt. De som arbetar med unga i åldrarna 20-30 år beskriver den som otåliga, självsäkra och självcentrerade. Men när de själva beskriver sina egenskaper är det ingen som tar upp att de är självsäkra, säger omvärldsanalytiker Sofia Rasmussen.

Många unga som kommer till dem på BUP pratar om lycka. Inte för egen del – men de tänker att andra känner det. De som är deprimerade tänker att lycklig är detsamma som att vara icke-deprimerad. För dem som tror att de ska bli lyckliga så fort depressionen är över blir det ett tungt uppvaknande, berättar Paula Richter.

Egot växer med historien
Många historiker tror att idén om ett ’jag’, ett ’själv’ eller en ’person’ är något som utvecklats långsamt, genom seklerna. I alla post-industriella samhällen är det en vanlig utveckling – när vi inte längre behöver fokusera på vår fysiska säkerhet och överlevnad, kan vi börja ägna oss åt vårt individuella välmående, åt att uttrycka vår särart och utveckla vår livskvalitet. Vi vill förbättra våra liv ytterligare genom att att fokusera på vår psykiska utveckling, få kontakt med vårt inre, bli starkare fysiskt, äta ekologiskt och lära oss att ha relationer. Bara sista årtiondena har vår inställning till jaget förändrats avsevärt. På 50-talet ville unga helst bli som sina föräldrar. På 70-talet var ett vanligt svar på vem de ville vara som ’ingen’, och på 90-talet svarade de flesta ’mig själv’.

Samtidigt växer också medvetenhet om vad ett liv är värt och om varenda spillt liv i världen. Krig, svält, flyktingkatastrofer, självmordsbombare, miljöförstöring, utrotning av djur och alla andra olyckor blir oöverkomliga för individen. Många av de unga tjejer som är deprimerade ser världen som att allt är deras fel.

– De ser det som att de är i vägen, det är deras fel att föräldrarna måste komma hit, för att de inte kan gå i skolan, de är insnärjda i skuld och skam. Vissa av dem som är känsligast upplever att de måste bära hela världens skuld på sina axlar. De är deprimerade för hur samhället är, för miljön, för fattigdomen, för allt, säger Paula Richter. När ingen annan tar på sig skulden, gör de deprimerade unga tjejerna det.

Efter allt detta resonemang och mycket mer bli till slut Ana Udovic lika upprörd som jag känner mig. Det är inte så här vi vill oroa en fjortonåring. Vi vill att fjortonåringar ska känna hopp och nyfikenhet och spänning inför livet som precis ska börja. Sönderpressade som de är behöver de någon som talar för dem, som står upp och kräver en förändring. Av läroplan, betygsystem, av för tidiga egna val och av förväntningar. En fjortonring idag kan så otroligt mycket mer än vad jag kunde i samma ålder. De läser böcker på engelska, förstår hur ljusvågor skapar en bild i en kamera och kan argumenterar för kvinnors rätt till att vara lika värda människor som män, saker jag gjorde efter 20. Tagga ner!
 

Annonser

Om malinstroman

Head of SVT Interactive Children, ex VP of Product at Stardoll, experience from programming chat bots and educational and poetic MOO's. Balancing life between online matters and my 3 kids, their development, school, lives and future. Consulting in concept and product strategy and development - creative solutions - girls’ gaming and social media behavior - gamification - virtual shopping - growing organizations - management - digital and creative education.
Det här inlägget postades i elever, eq, föräldrar, kultur, skola, tonåring, uppfostran, utbildning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hjälp våra tonåringar tagga ner!

  1. Ping: Att få se andra hjälper (lite, ibland) | Pip

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s