Tusen klappar kanske i händerna och två håller sig stilla

Karin Boyes fantastiska bok Kallocain handlar om ett framtida kugghjulssamhälle där människan i Världsstaten är en resurs som optimeras, men där de egna tysta tankarna och känslorna som inte får finnas brottas med varje medborgare. En vacker mening påminner om rädslan hos en ung person. Rädslan för att någon enda ska misstycka och för att inte ha tillhörighet.

Tusen klappar kanske i händerna och två håller sig stilla – och då är det de två ändå viktigare än de tusen; självklart, eftersom de två kan betyda två angivare, medan inte en av de tusen lyfter ett finger för att försvara den som fick applåder när han väl är angiven – och hur skulle de för övrigt kunna göra det?

Annonser

Om malinstroman

Head of SVT Interactive Children, ex VP of Product at Stardoll, experience from programming chat bots and educational and poetic MOO's. Balancing life between online matters and my 3 kids, their development, school, lives and future. Consulting in concept and product strategy and development - creative solutions - girls’ gaming and social media behavior - gamification - virtual shopping - growing organizations - management - digital and creative education.
Det här inlägget postades i elever, kultur, läsning, ställningstaganden och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s