Vi ligger 100 år efter vår tid

Elin Wägner var andra kvinna att väljas in i Svenska Akademin. Men mer inspirerande ändå, delaktig i Fogelstadsgruppen som drev Kvinnliga Medborgarskolan – en kursverksamhet för att motverka att kvinnor fortsatt stod utanför samhället. Kvinnor fick rösträtt 1921 men frustrerande nog var det långt från alla kvinnor som ville rösta eller som förstod att rösta för sin egen frihet och framtid. Vid den här tiden är Elin Wägner i fyrtioårsåldern och har redan hunnit leva en stor del av sitt liv som hon vill – som journalist och författare, som älskarinna till en gift man, som fru, som medgrundare till Rädda Barnen, och när hon med väninnorna drar igång Fogelstadsgruppen, som skild. Hon har kört motorcykel med nära vännen och journalisten Elsa Blenda Nordström, men istället för vännens omättliga äventyrslusta, tolkar jag Wägners utlandsresor som mer politiska och biståndshjälpinriktade, men också som källor till inspiration i hennes författarskap. Något de har gemensamt är också perioder av svår utbrändhet, ett tillstånd som liksom mycket annat från 1920-talet, verkar ha raderats från verkligheten fram tills 2000-talet.

Jag blir alltid lika både förbryllad och imponerad av historierna om de vilda tjugotalskvinnor som mot mångas tyckanden fick både stöd och möjlighet av andra, både män och kvinnor, i sina frisinnade liv. De kanske inte var så många, men de hann uträtta mycket och göra avtryck. Tack och lov att de tog allt det utrymme de kunde. Och tack och lov att författare som Ulrika Knutsson nu lägger upp den på bordet åt oss. Den besvärliga Elin Wägner är ingen nöjesläsning, men full av minnesluckor som måste fyllas i.

Det är så sorgligt att så mycket historia aldrig har berättats för oss i allmänhet. Att den historia vi lärde oss i skolan var så enfaldigt skriven, så obegripligt selektivt. Jag känner mig berövad på hundra år och flera epoker av progressivt arbete, inte bara för de arbetare i det industrialiserade Sverige vi fick veta så mycket om, utan också för kvinnor, familjer, homosexuella, svarta, miljön och den psykiska hälsan.

I min historiebok fanns Selma Lagerlöf och Karin Boye, två makalösa författarinnor vars ord inte går att glömma för eftervärlden, två namn som präntades in i historien genom deras stolar i Svenska Akademien. Men sista gången jag läste historia och samhällskunskap i skolan var 1991 och där fanns inte en rad om Anna Withlock (ordförare i LKPR) Ellen Key (pedagog och författare), Elisabeth Tamm (första kvinnan i riksdagen), Kerstin Hesselgren (första kvinnan i riksdagens första kammare och i svenska delegationen för Nationernas Förbund) eller Frigga Carlberg (en av de radikalaste rösträttsaktivisterna). Ordet suffragett blev känt för mig först för tio år sedan. Skolbokshistorien raderade hela den feministiska och breddade demokratirörelsen, likväl som miljöns historia, som om tankarna aldrig hade tänkts, som om de inte var av avgörande värde för var vi är idag. Där fanns Europeiska upptäkter av världen, ångmaskiner och tåg och effektiviseringar och krig. Där fanns indianer och samer och gruvor och Strindberg, och arbetarrätt och Hjalmar Branting.

Den ensidiga normaliserande berättelsen
Så vi börjar om och om och om igen. Och det hade redan hänt åtminstone en gång redan då, för hundra år sedan.

Elin Wägner visar att sexism och rasism är två grenar på samma träd, och att den vite mannen varit blind både i förhållande till kvinnorna och visavi den svarte mannen. När kvinnor och svarta väl släpps in i samhället sker det på nåder, som ’en retorisk rättvisa’, skriver hon. Att kvinnorna och de svarta folken skulle ha en egen rik historia, och kunna bidra till den gemensamma kulturella framtiden, faller inte de vita männen in.

Tekniken
Och inte nog med att vi börjar om medvetandetgörandet om hur historien ägs av den som skriver den. Elin Wägners påstående om utvecklingen av tekniken har fått ligga i träda den med i många år. Nu känns det högst aktuellt i de farhågor som utvecklingen av AI kringgärdas av. Världens största tänkare utmanas av hur vi ska lyckas begränsa AI till att tjäna en idé och…

[Lubbe Nordström] ser maskinen som Gud, därför att den ’frälser från isolering, svält, snusk, okunnighet’. Elin Wägner varnar för maskinsamhällets inneboende drift att producera vad som helst som är billigt och säljbart: ’Då får vi lika väl fulländade shrapnels, gasbomber, kokainpulver, lyxvaror och pornografi som vi får skördemaskiner, läkemedel och skor… En maskin kan icke göra moraliska val och kapitalet inte heller. Därför måste de tjäna en idé, icke vara den. ’

Miljön
1937 skrev hon den lila boken Fred med jorden. Hon talar om jorderosion, sjunkande vattennivåer, att tanklös avverkning av skog kan rubba vattenbalansen. Och trots att vetenskapen ännu inte kunde beskriva problemet med övergödning, visste de som odlade jord för hundra år sedan ändå att det inte var en bra idé i längden. Industrialiseringen möjliggjorde mer matproduktion snabbare, och därmed utvecklades även

’…kemiska jordbrukare som göda jorden med konstgjorda gödningsämnen efter matematiska beräkningar, men det har visat sig att jorden i längden kräks upp denna diet och vägrar bära skördar. Man har nämligen glömt ta något osynligt med oumbärligt med i beräkningen, den mikroskopiska faunan, bakterierna. Jag tror att Ludvig Nordström i sina beräkningar glömt något osynligt’.

Hon varnade

’Direktionen för Kaukasiens meteorologiska station har riktat Sovjetregeringens uppmärksamhet på den fara som hotar genom att Kaspiska havets vattenstånd sjunker, saltöknar hotar.’

Samhällsutvecklingen lutade på tilltro till att tekniken och experterna skulle bli människans frälsning, att tekniken skulle få de öknar Elin skriver om att grönska. Elin Wägner har ingen tillit till experter och specialister. Varför skulle hon? Hon visste ju hur allt som var tillskrevs en vetenskaplig sanning som inte var sann. Det tillät henne kanske att tänkta bortom det som var den allmänna uppfattningen i det mesta.

Våld
Elin Wägner lät sig inspireras av Ghandi och drev pacifismen starkare än någon annan. När ingen annan trodde att det var möjligt propagerade hon för att hitta en fredlig väg att övervinna Hitler. Först efter kriget insåg hon naiviteten i att ha försökt övervinna så mycket våld utan att lyfta en hand, och att hennes tidigare fredsväg byggde på att det fanns humana gränser som ingen skulle överträda. Även om vi kan hylla hennes förnuftiga ord, underskattade hon hans våldsamhet totalt.

’Om hans premisser är felaktiga (rasläran), hans metoder felaktiga (judeförföljelserna), hans mål suddiga och lätt att ombygga, hans inspiration hatet och lidandet, så förstår jag inte att enbart hans skicklighet i propaganda kan göra honom till geni’.

Livsuppoffringen
Elin är kär flera gånger, träffar män, gifter sig, älskar och verkar drömma om att kunna förändra dem. Många av de andra kvinnorna från tidigt sekelskifte som idag går att hitta historien om, lever med och älskar kvinnor. Det verkar väl inte vara något man pratar högt om, men heller ingenting som någon lägger sig i. Homosexuella förälskelser likväl som livslånga förhållanden verkar vara relativt välkända bland vänner. Och Elin summerar så många kvinnors utmaning med kärlek så bra – känslan av att vara utbytbar. Att vara en kropp utan själ eller hjärna. Det värsta av alla tänkbara livsöden.

’Det är ju alltid så lite de vill ha, bara det man har gemensamt med alla andra.’

Det var bara några få kvinnor som av olika orsaker kunde, ville och vågade försörja sig själva, ifrågasätta de vägar män drev framåt och drömma om och kämpa för ett eget jag. Utan utbildning och kapital blev man en Fallen kvinna om man försökte ta sig ur den roll man tilldelades och sattes på Landskronas anstalt.

’Men ingen av oss har ett lyckligt harmoniskt liv. Ingen av oss är på ett naturligt sätt förbunden med samhället. Det ger oss mera tid och ett visst humör av ’va banque’ som behövs. Vi är alla spelare var och en på sitt sätt. Ingen av oss håller på våra liv, därför ligger tanken att offra det nära till hands. Men därför är vi inte alls typiska för genomsnittskvinnorna. ’

Elin Wägner dog 1949 och 1954 stängdes Fogelstad och Kvinnliga Medorgarskolan.

 

Agnes von Krusenstjierna 1894-1940, en till som slogs under samma tid för sin identitet  https://malinstroman.wordpress.com/2017/01/11/att-slass-for-sin-identitet/

Om malinstroman

Head of SVT Interactive Children, ex VP of Product at Stardoll, experience from programming chat bots and educational and poetic MOO's. Balancing life between online matters and my 3 kids, their development, school, lives and future. concept and product strategy - agile development - creative solutions - girls’ gaming - gamification - growing organizations - management - digital and creative education.
Det här inlägget postades i läsning, ställningstaganden, utbildning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s