En tonårsmammas klagan

Topp tre klagomål på våra totalt nio tonåringar i huset under sommaren har varit i ordningen

1. Fast i mobiltelefonerna 

Största bekymret vi föräldrar har haft med en stor spretig grupp tonåringar har utan tvekan varit den konstanta flykten till mobiltelefonerna. Själva närvaron av mobiler stör egentligen inte, men beteendet att de så fort de sätter sig på en restaurang, efter maten, hela eftermiddagen själv på sitt eget rum, vid frukosten och efter maten, i sluten tysthet låta sig sugas in i mobilen – till någon annanstans än där vi är – det tycker vi vuxna inte är ok. De hade lika gärna kunnat vara hemma i sitt rum i stan. Efter oändligt tjat satte vi till slut upp regler. Inga mobiler vid matbordet. Det resulterade i korta sittningar. 

2. Vuxna måste aktivera tonåringarna för att de inte ska försjunka i sina mobiler

Det visade sig efter ett par veckors försök, att det inte hjälper att försöka tråka ut en osalig grupp tonåringar. De väntar bara ut en tysta tills de åter kan ta till sin mobil. 

Till slut aktiverade vi dem. Hur-många-ord-i-ordet-leken funkade för några, rita en stund, baka och lagas tacos till middag funkade för andra, men det gäng som ändå känner varandra väl och som gillar att träffas har haft väldigt svårt att vilja göra samma sak samtidigt. När någon är på är de andra av. När ett par är vakna, sover andra. 

3. Tonåringarnas egna förslag på aktiviteter går bort

Ett par tidiga morgnar ville halva gänget få skjuts till höga klippor att hoppa ifrån. Kul förslag och någon kunde ändå uttrycka att det var en härlig upplevelse. Men Jetbåt, soffa efter båt, aqualand och shoppa i stan… 1000 kr per barn per dag om de själva får välja. Spela strandtennis, gå ner till stranden och snorkla eller strosa i byn var inte intressant. 

I mindre grupp finns inte de här utmaningarna på samma sätt, men med en större grupp hade vi behövt tänka som på kollo – fasta rutiner, team buildingövningar och förbestämda aktiviteter halva dagarna, för att de inte skulle ägna ett par varma sommarveckor åt Youtube, netflix-serier och sina snapchat- och instagramflöden. 

Det är nog som det alltid har varit – att tonåringar bara vill chilla. Och att chillandet blir optimalt med mobilen i handen. Och vi vuxna önskar alltid att de skulle röra på sig mer, le lite, se oss i ögonen och berätta något de gillar eller ogillar, vara närvarande där vi är. Det gäller att fånga små glimtar, ett sällsynt skratt, en stunds lek i poolen tillsammans. 

Och ja visst – plocka undan sina saker och hänga ut fuktiga handdukar är givetvis nr 4 och 5 på listan.

Annonser
Publicerat i familj, föräldrar, tonåring | Märkt , , , | Lämna en kommentar

När slutet är för sorgligt för högläsning

”Men så kan det inte vara”, sa hon. ”Hennes stjärna har inte slocknat.” ”Vad menar du?” Sa Andy. ”Titta mot himlen så ser du fyra stjärnor lysa. Eller hur?” sa mamma. Andy nickade när han såg de fyra stjärnorna i skymningen. ”Så är det här hos oss, att de vi älskar i livet lyser för oss som stjärnor. Den dag en stjärna slocknar vet vi att den personen kommer för att stanna.” 

Sedan var jag tvungen att säga till nioåringen att jag måste sluta läsa, trots att det vara var fem sidor kvar på Kampen mot Samaael. Det vara bara för sorgligt. Jag klarar inte av att läsa om barn som dör, som får träffa sina döda föräldrar för att inte få stanna, utan som återgår till livet och den alldeles nyss förväntat döda vännen Isabel. 

Nästa dag tyckte jag det var dags att läsa ut boken ändå och försökte igen med klar röst – ”Men jag vill vara med er” snyftade Andy. ”Och det kommer du alltid att vara. Du är stjärnan på vår himmel och vi är vinden mot din kind.”

Ja nej det var kört igen. Vi fick turas om att läsa det sista kapitlet för att jag inte klarade mer än två meningar i taget utan att börja gråta. 

Kampen mot Samaael är en fin saga om barns framdrömda djur som göms undan på en ö och om kampen mot mardrömsdjuren, men slutet funkar inte för högläsning med den här blödiga mamman. 

Publicerat i läsning | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Nioåringar pratar spel och normalisering

– Jag får inte spela det för min mamma, får min nioåring ibland svara sina kompisar. Och responsen blir ofta – varför inte? Vi hamnade i den här diskussionen på väg hem i bilen häromdagen. – För att hon inte gillar när krig och slåss och sådant är för verkligt, vet min nioåring.

Jag förklarade att jag är rätt säker på att barn förstår det overkliga när det är sagofigurer och fiktion, även om det är krig och fighter. Skylanders t ex skjuter på allt de kommer i närheten av men jag tror inte att något barn tror att det har med vår verklighet att göra. Det en skjuter på säger poff och försvinner direkt när de blir träffade. Jo det förstod kompisen, han kände igen diskussionen. Men Overwatch, som nu var ämnet, är ju robotar och sådant, menade han. Och just i fallet Overwatch har jag inte helt bestämt mig för vad jag tror på.

Många andra spel bygger så mycket på att vara så verkligt det någonsin går att vara. I Counter strike åker vi in i arabiska byar, skjuter ner allt som rör sig och de som blir träffade faller ihop på precis det sätt som en människa gör när hen blir träffad av en kula. I GTA måste en skjuta prostituerade, släpa deras livlösa tunga kroppar och gömma dem i en passlig container för att ta sig in i ett hus. Den typen av spel/upplevelser som är för verklighetstrogna tror jag kan vara AVTRUBBANDE, förklarar jag för nioåringarna i bilen. – Det betyder att vi när vi ser någonting många gånger, allt eftersom vänjer oss vi det och tror att det är normalt.

-En helt annan sak som jag bara kom att tänka på, säger ett av barnen. Barbies som ser helt perfekta ut med superlånga ben och smala midjor och långt hår – de ska byta ut dem nu så att de ska se mer ut som vanliga människor.

Förundrande. Nioåringen vet vad normalisering är. Han drog en direkt parallell till annan normalisering han har hört talas om. – Du har helt rätt, säger jag till honom. Det är precis det som är normalisering av någonting. När vi ser det tillräckligt mycket tror vi att det är så det ska vara. Och med Overwatch är jag inte helt säker på om det är tillräckligt overkligt för att ni inte ska se det som verklighet till slut. De fantastiska robotkaraktärerna agerar med vapen och i rörelsemönster som är så lika verkligheten som det bara går.

Inget konstigt för någon i sällskapet. Alla verkade förstå precis allting.

overwatch

 

Publicerat i barnappar och spel, online är real life | Märkt , | Lämna en kommentar

Skånetips: Se inspelningen av Sommarlov 

För några veckor sedan var jag i Malmö och promenerade ut till Scaniabadet, typ en kvart från centralstationen, för att se inspelningen av Sommarlov. Mest nyfiken var jag på hur de underhåller hela publiken, vid det tillfället främst bestående av åttaåringar efter handuppräckning, emellan själva sändningarna – då när den som ser på tv får se någon tecknad serie eller så. Vad gör de med den unga publiken i pauserna?

Jag är förstås partisk i och med att jag jobbar på Barnkanalen och så var vädret helt magiskt denna morgon, men för mig var varenda minut en toppenupplevelse, allra mest tack vare en ung kille som likt Mora Träsk, på egen hand engagerar och aktiverar dessa hundratals barn emellan de totalt 20 minuterna sändning. Vilken mästarpedagog!!! 

Ett besök på Sommarlovsinspelningen (kolla upp plats, tid och artister här) innebär charader med hela publiken, ramsor, lekar och så förstås det viktigaste – kunskap i att bli en planetskötare. Om jag vore i Skåne under sommaren skulle alla barnen få hänga med dit, oavsett ålder. 

De vuxna struntar i klimatfrågan 

Publicerat i kul att göra, lek | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Övar att skriva med nioåringen

Vår konstant spelande nioåring kämpar på med att skriva och läsa. Precis som sina syskon tidigare håller han pennan helt galet och jobbar fortfarande, efter flera års övning, på att ha ett rimligt grepp för att kunna forma läsbara bokstäver. Vi har äntligen kommit till en punkt då jag inte längre behöver påminna om ‘uppifrån och ner’ och ‘tydliga mellanrum mellan varje ord’, men ännu flyger bokstäverna omkring utan att fästa vid linjerna och stor bokstav och punkt verkar nästan omöjligt att få till, vilket gör det rätt svårt både att läsa och för honom att skriva en längre text. Så vi övar kortare texter.

Han gillar fakta och djur. Vi läser korta fakta och frågor i Mixat-appen, barnkanalen.se:s startsida som app. Den är främst tänkt att ge barn koll på läget, men eftersom han är intresserad av det mesta som står i appen, använder vi den nu för att skriva korta meningar utifrån. – Var det någonting som var extra intressant, frågar jag honom. Och han skriver ner en mening eller två om någonting han gillade. Igår blev det

Positiv laddning högst upp och negativ

åska

 laddning längst ner. När det åskar är det så. Om du står bredvid ett åskmoln har det formen a

v ett städ.’ (ok, inte helt rätt stavat då, men med bokstäver på linjen) och ‘I Australien finns det en rosa sjö.’. 

Publicerat i läsning, verktyg | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Pröva att rida hos Ojans

Det är nästan omöjligt att som trettonåring börja rida verkar det som. Det finns inga nybörjargrupper på tider utanför skolans schema, om en inte vill rida med åttaåringar, något som antagligen skulle döda motivationen på en gång. 

Jag har letat både grupper och privatlektioner och har på tips från hästvänner kommit längst med ap-ridning norr om Stockholm. Det är den enda positiva respons jag har fått hittills även om jag på ett halvår inte har lyckats få till en bokad tid än. 

Men en underbar förmiddagsridning med diverse familjemedlemmar på Ojans Islandshästar gick att få till i alla fall. Jag och min tonårige systerson och dottern hade aldrig suttit på en häst, mina två syrror och en tonårig systerdotter är mycket ridkunniga. En tidig lördagmorgon körde vi av strax efter Bro. Långt ute på fälten står ett tjugotal vackra Islandshästar med vind i manen. 

Vi fick hämta var sin häst, rykta dem och sadla på innan en timmes skogstur på led. Och det är klart att de här hästarna är näst intill radiostyrda, de vet exakt på vilken sträcka de ska trava och tölta, men på så sätt kunde vi både känna oss trygga och få testa hur det känns att rida på riktigt. En superfin upplevelse! 

Publicerat i ställningstaganden | Lämna en kommentar

Kärleksboken igen och igen

Inte snacka skit om varandra. Hålla ihop vad som än händer. Inte ta varandras killar. Aldrig ljuga för varandra. Aldrig tvinga någon att vara med på grejer. Det är reglerna som Auriel och tjejgänget har. Men redan första kvällen hos Cissis farmor på landet bryter de mot reglerna och allt håller på att gå riktigt illa.

Första boken vår romantiska megasociala trettonåring läser på semestern är Kärleksboken av Lin Hellberg, för tredje eller fjärde gången. Hon minns vad hon tänkte och kände när hon läste den första gången när hon var tio. Då minns jag att jag tänkte att hon var lite lite för ung.  Nu är hon ett år äldre än karaktärerna i boken och vill läsa den igen för att se vad hon tänker när hon läser den nu. Jag är så enormt nyfiken på vad hon tänker, men det är nu näst intill omöjligt att få veta någonting som rör sig inne i det huvudet.

 

 

 

Publicerat i 12åring, läsning, tonåring | Märkt , , , | Lämna en kommentar