Godkända fack att placera sig i

En hypermedvetenhet om att jag avvek från normen. Att vara fysiskt medveten om att man fysiskt sticker ut. Minns hur det löpte som en konstant tanketråd igenom mitt huvud, mina dagar, i flera års tid. Det var dränerande. Fast, hör det inte tonåren till? Att vara överdrivet självmedveten, att groteskifiera sitt eget utseenden, sin egen existens, att sakna känsla för proportioner. Att gå runt och grubbla på vem man är, varför man är. På hur man uppfattas. Jo, så är det. Precis så är det. Var slutar min emigranterfarenhet och var tar alla andra erfarenheter vid?

Maya Abdullah i Sverige en (o)besvarad kärlekshistoria

Man mäter sig mot alla möjliga måttstockar. Storleksmässiga, kulturella, värderingsmässiga, sexuella. Normen som tjej är vit. Lite spansk eller så är ok. Normalsmal, fast egentligen ganska smal. Smart och aldrig puckad. Eller inte så högljutt smart, utan mest tyst. Eller säger i alla fall bara rätt saker vid rätt tillfälle. Tycker om popmusik. Fast det är en norm bland flera som nedvärderas krasst av de som står högre i värde. Tjejer gillar killar. Inte för mycket, utan lite lagom. Inte helt ointresserade heller, det är inte normalt. De värnar om djur och mänskliga rättigheter och miljö och spelar inte skjutaspel eller trummor.

Enkelt men svårt att matcha för många olika. Onödigt plågsamt men i viss mån kanske oundvikligt. Den första tiden i det ‘vuxna’ identitetsbygget är kanske att jämföra sig med andra för att placera in sig själv i vilket fack man hör hemma? Ju fler godkända fack desto mindre plåga kan man föreställa sig dock.

Publicerat i kategoriserande retorik, kultur, läsning, tonåring | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Att slåss för sin identitet

Det dekadenta 20-talet. Kvinnor har fått jobba under första världskriget och de utbildade har insett sedan ett tag tillbaka att det inte finns någon vettig anledning till att deras röst inte räknas. De får rösträtt och en ny kvinnoroll ska utformas. Från att ha varit bestämt och tydligt att flickors liv handlar om att foga sig och inte ta något utrymme, finns det nu en flora av olika kvinnoroller att välja mellan. Här finns den lättsamma modiga flappern i sin korta fladdriga klänning, den högmodiga divan som ställer sig över alla andra och prioriterar det dramatiska framför det behagfulla, flanören som promenerar stadens gator dag eller natt för att titta på folk och garconen – en könsnormsöverskridande kvinna i herrkläder ledda av Marlene Dietrich. Det handlar inte om egen röst dock, utan allt andas sexuell frigörelse, men egentligen inte kvinnans. Konflikten blir total.

20s

Hon ska vara glad och flirtig och frigjord för att vara rätt, modern och få uppmärksamhet från männen. Men hon är ett objekt, en yta att se på, att drömma om. Om hon fullföljer friheten i sin nya roll riskerar hon att som alltid tidigare att sjukförklaras som neurotisk, hysterisk, paranoid, exalterad, excentrisk, pervers, bisarr eller slampig. Som onormal. De nya rollerna är manliga fantasier medan kvinnlig sexualitet alltjämt måste kuvas. Med lagens och läkares hjälp förvandlas den till medicinska eller socialpatologiska problem. Hon anses sjuk eller kriminell.

Karin Johannisson berättar i Den sårade divan om tre konstnärshjärtan som på olika sätt förhåller sig dessa roller och till var sin mental sjukdomsbild. Från början vanliga kvinnor med tråkiga upplevelser av att vara flicka. Vem skulle inte bli galen?

[Det är ] svårt att dra en skarp gräns mellan tillstånd av förvirring och raseri, extatiska syner och visioner, och kliniskt definierad psykos; i princip kan de drabba alla i extrema lägen av existentiell utsatthet.

Agnes von Krusenstiernas historia känns inte på något sätt förlegad utan tvärtom högst aktuell. Med tiden dras hennes agerande till sin spets och hon börjar kanske t o m använda sin sjukdomsbild till sin egen favör, förvrida den och utmana den, men som ung är hon som flickor är som mest. När hon ska börja utforska sin identitet måste det ske i så stor tysthet som möjligt. Det finns inget utrymme för att testa eller leva ut någonting någon annanstans. Eller leva.

Revolt måste gömmas under flickrummets rosa täcke. Agnes von K och många med henne kommer att förvandla detta flickrum till dagdrömmarplats, ångestscen och boudoir för utforskning av den egna kroppens njutning.

De tankar som lever i ett flickrum… det mesta handlar om kroppen och om att vara normal. Normal förväntas vara älskad. Kroppen är för tjock, för tunn, för ful, för annorlunda. Onormal. Risk för att inte duga. Allt i tillblivelsen av kvinnlig habitus, säger sociologen Pierre Bourdieu, handlar om erfarenheten av kroppen-för-andra, alltså en kropp som blir till genom andras blickar och bedömningar. Kroppen är inte hennes.

Den tillhör ett helt samhälle: föräldrar, skola, polis, läkare, konventioner och institutioner. När den unga kvinnan tar till sig dessa sätt att betraktas -och vänder dem mot sig själv – kommer hon att uppleva sig själv just så. Hon placeras i ett permanent tillstånd av kroppslig osäkerhet. Hon förväntas bete sig kvinnligt men det är förutbestämt vilka egenskaper denna kvinnlighet skall ha. Hon kommer alltid att självkritiskt bedöma glappet mellan den kropp hon har och den hon önskar sig.

Blickarna på en flickas kropp kommer långt innan hon själv önskar dem. Blickarna börjar, de kommer först och skapar upplevelsen av att duga eller att inte duga. Att kunna bli älskad eller inte. Normal kan bli älskad. Ingen är perfekt blir ett falskt och orättvist mantra eftersom alla egentligen är perfekta.

Lika fel är flickor i sitt sätt att vara. När hon gråter är det för neurotiskt, när hon skriker eller skrattar är det för hysteriskt, när hon visar sexualitet är hon en hora, när hon använder makt är hon en bitch. Den musik hon lyssnar på är fånig, böckerna hon läser triviala, hennes hobbies är meningslösa.

Agnes von Krusenstierna skrev: Jag… skall vara tyst och smila upp mig som en docka. Jag är ingen docka… kan inte andas i denna atmosfär av hycklande feghet och jag kommer att göra något stort!

10s

Agnes och så många, kanske de flesta, faller inte innanför ramen för vad som anses vara normal. Det finns alternativa roller att ta idag, men variationen för de yngre flickorna är ännu vansinnigt begränsad. De måste ta sig upp i tonåren för att via subkulturer hitta sitt eget sammanhang, men mediebilden och de betraktande männens och kvinnornas ögon på den riktigt unga flickkroppen är det de har att förhålla sig till i sin tidiga identitetsutveckling.

 

Idag ser tvånget till anpassning annorlunda ut, skriver Ulrika Milles i en skarpsynt kommentar till Tony-serien. Men den unga flickans utbrytningsförsök tar samma former då som nu: gråtattacker, ätstörningar, självskadebeteende, sexuell gränslöshet. Protesten ut ur kroppen får henne att känna att hon lever. Allt handlar om att slåss för sin identitet.

DN: Dags att ge ut Krustenstjernas Tonyböcker på nytt

SVD Agnes von Krusenstjerna förblir en svårplacerad pusselbit

 

Publicerat i föräldrar, genus, kategoriserande retorik, läsning, tonåring | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Om jag inte hade identifierat mig som kvinna

Vilket av oss är riktigt och vad är bara omgivningen som har rutat in oss i? En ung vän sa nyligen

Jag är en transperson, jag kan inte identifiera mig i den sociala normaliseringen av att vara kvinna.

Vem fan kan det tänker jag. Gör det mig till en transperson, eller till normbrytare? Att vara kvinna och att vara man är väl bara kultur – vad normen föreställer sig att vi ska vara, och en vana att uppfylla den för att passa in, göra rätt, vara begriplig och normal för andra?

De flesta skulle säga att män och kvinnor är olika – att det finns sätt att vara på, vissa drag och preferenser, som är typiska för var och en.  Åtminstone vill vi att det ska vara så, eftersom vi har organiserat hela samhället enligt två poler – en kvinnlig och en manlig. Det hjälper oss att spela dessa roller och det bidrar till trygghet, bekvämlighet och vägleder oss i hur vi ska interagera med varandra.

Jenny Norberg skriver i sin De förklädda flickorna från Kabul, om flickor i Afghanistan som av olika anledningar uppfostras och går förtäckta som pojkar. En pojke ger heder till familjen, kan göra ärenden utanför hemmet eller bringar tur inför nästa försök att få en pojke. Mer eller mindre accepterade, menar Norberg att flesta av flickorna passerar för att vara pojkar, några ändå upp i tonåren.

Zahra har en mycket tydlig bild av vad som skiljer pojkar och flickor år. Mest av allt handlar det om hur de lever sina liv, förklarar hon: ’Flickor klär upp sig. De använder smink. Pojkar är enklare. Jag gillar det. Jag hatar långt hår, som flickor har. Jag skulle inte ha tålamod att borsta det, att tvätta det… Och flickor pratar för mycket. De skvallrar, vet du? Män pratar, men inte lika mycket som kvinnor. Kvinnorna sitter alltid inomhus och pratar. Pratar, pratar. Det är vad de gör. För de har ingen frihet. De kan inte gå ut och göra saker. Så de bara fortsätter att prata. … Flickor tycker om att ha vackra hem, att måla dem invändigt och utvändigt’, fortsätter hon. ’Pojkar bryr sig inte om hemmen eller att diskutera hur de ska inredas. Männen lämnar ju ändå hemmen och går och arbetar. Det finns saker som kvinnor tycker om att göra: att laga mat, att städa, att göra sig själva vackra. Att gå på bröllop. Mode. Män är inte intresserade av sådant.’… Männen, å sin sida, tycker om att köra bil snabbt, vara med kompisar och slåss.

Att i tonåren sedan byta genus (men inte kön) innebär en omställning. Det ingår marilyn.jpgen mängd helt nya praktiska göromål och beteenden som flickorna inte har övat sig på och inte alltid uppskattar. Det är varken genetiskt, eller en könstillhörighet, att kunna laga mat och att vilja inreda, att skvallra eller vilja sminka sig. För många kvinnor, oavsett i vilket land man växer upp, är det snarare en problematisk roll som många inte alls känner sig hemma i och inte är intresserade av att iklä sig. Men som de måste om de ska få känna tillhörighet någonstans. Och tillhörighet går ofta före att vara ensam. Tillhörighet blir en stor del av ens identitet.

Marilyn Monroe har alltid varit en idol för många unga tjejer. Precis som Beyoncé, tricklurar hon samhället genom att använda den kvinnliga normen för att ta sig makt, för att bli en vinnare. Det känns naturligt att den som ska hitta sin identitet vill vara en vinnare. Någonstans i tonåren går det upp för de flesta tjejer att de inte sitter på ett vinnande genus utan att det krävs extra mycket jobb och vilja för att konkurrera med de manliga klasskamraterna. Tänk om jag hade vetat att jag kunde välja att inte identifiera mig med den sociala normaliseringen av att vara kvinna… vilket befriande samhälle vi skulle kunna få.

skarmklipp

Publicerat i genus, tonåring, uppfostran | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Är kultur en mental infektion?

Even more scholars see cultures as a kind of mental infection or parasite, with humans as its unwitting host. Organic parasites, such as viruses, live inside the body of their host. They multiply and spread from one host to the other, feeding off their hosts, weakening them, and sometimes even killing them. As long as the hosts live long enough to pass along the parasite, it cares little about the condition of the host. In just this fashion, cultural ideas live inside the minds of humans. They multiply and spread from one host to another, occasionally weakening the hosts and sometimes even killing them … The human dies, but the idea spreads.

Yuval Noah Harari skriver i Sapiens, A Brief History of Humankind, om vilka vi människor är och varför vi är det. En av många spännande tankar är denna som jag känner ger mig en teori om allt från IS till clownfenomen till Donald Trump. Jag har alltid älskat Internet pga alla positiva sidor med att kunna bygga nischade communitys, men lika bra som nördarnas revansch är, lika dålig är normaliseringen och medvetandegörandet av självskadebeteenden, rädslor och egocentrism.

Publicerat i kultur, online är real life | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

UR Play – en doldis

Ibland sent på kvällarna när det jag valde att se tog slut kan jag zappa runt i broadcast-kanalerna kort innan jag stänger av, ifall att… För ett tag sedan fastnade jag, precis som jag hoppades på, i en fantastisk dokumentär. Den riktiga the Get Down. Historien om hur Bronx gängkrig slöt fred och började dansa tillsammans i funken som blev till politiskt kritiserande hip hop.

Nu kom jag på långt senare att jag vill se den igen, men jag minns inte vad den heter. Den gick på Kunskapskanalen. Jag går till kunskapskanalen.se. Ja visst ja, den kanalen är ett lustigt samarbete mellan SVT och UR. Jag går till SVTPlay, men där är det inte så lätt att hitta. Jag testar att skriva ‘musik’ i sökfältet, men hittar den inte bland de program som kommer upp.

Jag går till URPlay, klickar på ‘Hitta’, får upp några tydliga taggrupper, väljer den mest korrekta av dessa – ‘Dokumentärfilmer’ – och scrollar i en överskådlig vy, tills jag får syn på Rubble Kings – gängkring i New York! Redan här tänker jag att URPlay är en underskattad videotjänst. Sedan scrollar jag vidare.

Här finns allt jag vill se och prata med mina tonårsbarn om!  Vi kan se, lyssna på och prata om den australiska dragshowens moder, om 14-åringen Laura som seglade ensam runt jorden, om surfares kärlek till sin sport och om hur havet ger dem mening i livet, om musik som läkande kraft, om den stereotypa gay-rösten, könskorrigeringar, att vara queer i bibelbältet, att vara barn och född i fel kön, om lyckojakt, Anne Frank, barn i Gaza, kvinnovåld, slackers, graffitirevolution i Egypten, identitessökande, hbtq i moskva, voguing, autism, våldtäkter, trafficking och om ekonomisk demokrati. Och mycket annat.

ur.PNG

Publicerat i kul att göra, kultur, tonåring | Märkt , , | Lämna en kommentar

Betyg botar inte stökiga klassrum

Är det många fler bråkiga barn i låg- och mellanstadiet idag än när vi var små – en fråga som återkommer bland föräldrarna i barnens klasser. Måste inte lärarna vara mer stränga? Är det fler skilsmässor som är orsaken, eller plasten i nappflaskor som har orsakat fler diagnoser? Det finns säkert många riktiga och oriktiga anledningar.

När vi var små fanns det ofta ett stökigt barn som alla visste behövde lite extra stöd. För den som besöker en 2a idag framstår kaoset som totalt. Upplevelsen är att en fjärdedel av klassens elever ständigt är i rörelse mellan att dricka, kissa, hämta sina böcker i lådan och kolla ut genom fönstret om det är någon på fotbollsplanen. Och så skriker någon emellanåt åt de andra att sätta sig och vara tysta så att de kan göra det de ska. Och så sitter ett stort gäng på sina stolar och försöker jobba. Några med hörselkåpor.

Vi var 21 i varje klass. De är ofta 28. 25% fler barn på samma yta.

När vi var små kom fritids och hämtade oss på skolan. Hela eftermiddagen var vi 24 barn i två grupper i rymliga fritidslokaler. Vi åt mellis i ett rum med 11 andra barn. Vi hade pingisrum, läsrum, musikrum, kök, kapprum och lekrum.

Våra barn har fritids i klassrummet och korridoren där de hänger väskor och jackor utanför. 84 barn på en yta som hur mycket jag än räknar bara kan rymma 30. 200 barn ute på gården på eftermiddagen på samma yta. De äter mellis i matsalen tillsammans med hundra andra. Det är aldrig tyst. Det är alltid trångt.

25% av barnen klarar inte en ökning på 25%. Flera av barnen hade behövt stunder av lugn och ro på eftermiddagen för att orka koncentrera sig nästa och nästa och nästa dag igen.

Men politiker har lösningar på skolans problem. De ska ha nolltolerans mot dåliga skolor. Bonuspengar för att locka till lärarutbildningen och MER tid i skolan är receptet, och så en piska i form av betyg för att barnen ska hålla sig i skinnet.(Skola och jobb fokus för moderaterna)

Moderaterna vill att barn och ungdomar lägger mer tid i skolan och föreslår fler undervisningstimmar och fler skoldagar under året. Ordningsomdömen i grundskolan står också på moderaternas agenda.

– Vi vill utreda hur vi kan införa ordningsomdömen. Bara en fjärdedel av femteklassarna i Nyköpings kommun anser att det oftast råder arbetsro i skolan. Det är inte acceptabelt, säger Petter Söderblom, 2:e vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden.

Vem vill jobba i en sådan miljö? Vilken vuxen vill i utbyte mot 50 000 kr för genomförd utbildning, varje dag trängas i två led med 50 stressade åttaåringar i vardera på väg in till matsalen? Vem vill stå på en skolgård med klump i magen av att veta att det inte går att stötta ens en liten andel av barnen i deras sociala utveckling för att man måste hålla vakt bara så att ingen försvinner? Vem vill behöva räkna ner från tio till ett varje undervisningstimme för att barnen ska lugna sig och det ska bli ordning, eller ännu värre betygsätta de som inte kan fokusera i trängseln? Det är den miljö barnen är i varje dag, och den miljö som ska locka fler lärare.

Publicerat i eq, skola, ställningstaganden | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Modets egen sagovärd

I arbetet med Stardoll lärde jag mig att varje säsong bläddra igenom säsongens runways på Vogue.com för att spana lekfulla teman låta användarna skapa fantasivärldar med. I år är det höstens filmer som har inspirerat mest tror jag.

Om unga i skolan kämpar för att inte sticka ut och vara fel, så kämpar modevärlden precis med det motsatta. Ju barnsligare och mer skruvade proportioner desto mer lyckat är det. Marc Jacobs har till hösten skapat sin egen mäktiga Alice i Underlandet-värld, Prada vill låta oss gå utan brallor i bara strumpbyxorna – så där som femåringarna på dagis mitt i vintern, och Marni letar nya former i Harlequin-estetiken.

Igår kväll såg min äldsta ut så här. Känns som att modeskaparna insåg vilken höstens förebild skulle bli.

landscape-movies-suicide-squad-harley-quinn-margot-robbie

Alice-in-Wonderland-2-New-Banner.jpg

Publicerat i lek, tonåring | Märkt , , | Lämna en kommentar