UR Play – en doldis

Ibland sent på kvällarna när det jag valde att se tog slut kan jag zappa runt i broadcast-kanalerna kort innan jag stänger av, ifall att… För ett tag sedan fastnade jag, precis som jag hoppades på, i en fantastisk dokumentär. Den riktiga the Get Down. Historien om hur Bronx gängkrig slöt fred och började dansa tillsammans i funken som blev till politiskt kritiserande hip hop.

Nu kom jag på långt senare att jag vill se den igen, men jag minns inte vad den heter. Den gick på Kunskapskanalen. Jag går till kunskapskanalen.se. Ja visst ja, den kanalen är ett lustigt samarbete mellan SVT och UR. Jag går till SVTPlay, men där är det inte så lätt att hitta. Jag testar att skriva ‘musik’ i sökfältet, men hittar den inte bland de program som kommer upp.

Jag går till URPlay, klickar på ‘Hitta’, får upp några tydliga taggrupper, väljer den mest korrekta av dessa – ‘Dokumentärfilmer’ – och scrollar i en överskådlig vy, tills jag får syn på Rubble Kings – gängkring i New York! Redan här tänker jag att URPlay är en underskattad videotjänst. Sedan scrollar jag vidare.

Här finns allt jag vill se och prata med mina tonårsbarn om!  Vi kan se, lyssna på och prata om den australiska dragshowens moder, om 14-åringen Laura som seglade ensam runt jorden, om surfares kärlek till sin sport och om hur havet ger dem mening i livet, om musik som läkande kraft, om den stereotypa gay-rösten, könskorrigeringar, att vara queer i bibelbältet, att vara barn och född i fel kön, om lyckojakt, Anne Frank, barn i Gaza, kvinnovåld, slackers, graffitirevolution i Egypten, identitessökande, hbtq i moskva, voguing, autism, våldtäkter, trafficking och om ekonomisk demokrati. Och mycket annat.

ur.PNG

Publicerat i kul att göra, kultur, tonåring | Märkt , , | Lämna en kommentar

Betyg botar inte stökiga klassrum

Är det många fler bråkiga barn i låg- och mellanstadiet idag än när vi var små – en fråga som återkommer bland föräldrarna i barnens klasser. Måste inte lärarna vara mer stränga? Är det fler skilsmässor som är orsaken, eller plasten i nappflaskor som har orsakat fler diagnoser? Det finns säkert många riktiga och oriktiga anledningar.

När vi var små fanns det ofta ett stökigt barn som alla visste behövde lite extra stöd. För den som besöker en 2a idag framstår kaoset som totalt. Upplevelsen är att en fjärdedel av klassens elever ständigt är i rörelse mellan att dricka, kissa, hämta sina böcker i lådan och kolla ut genom fönstret om det är någon på fotbollsplanen. Och så skriker någon emellanåt åt de andra att sätta sig och vara tysta så att de kan göra det de ska. Och så sitter ett stort gäng på sina stolar och försöker jobba. Några med hörselkåpor.

Vi var 21 i varje klass. De är ofta 28. 25% fler barn på samma yta.

När vi var små kom fritids och hämtade oss på skolan. Hela eftermiddagen var vi 24 barn i två grupper i rymliga fritidslokaler. Vi åt mellis i ett rum med 11 andra barn. Vi hade pingisrum, läsrum, musikrum, kök, kapprum och lekrum.

Våra barn har fritids i klassrummet och korridoren där de hänger väskor och jackor utanför. 84 barn på en yta som hur mycket jag än räknar bara kan rymma 30. 200 barn ute på gården på eftermiddagen på samma yta. De äter mellis i matsalen tillsammans med hundra andra. Det är aldrig tyst. Det är alltid trångt.

25% av barnen klarar inte en ökning på 25%. Flera av barnen hade behövt stunder av lugn och ro på eftermiddagen för att orka koncentrera sig nästa och nästa och nästa dag igen.

Men politiker har lösningar på skolans problem. De ska ha nolltolerans mot dåliga skolor. Bonuspengar för att locka till lärarutbildningen och MER tid i skolan är receptet, och så en piska i form av betyg för att barnen ska hålla sig i skinnet.(Skola och jobb fokus för moderaterna)

Moderaterna vill att barn och ungdomar lägger mer tid i skolan och föreslår fler undervisningstimmar och fler skoldagar under året. Ordningsomdömen i grundskolan står också på moderaternas agenda.

– Vi vill utreda hur vi kan införa ordningsomdömen. Bara en fjärdedel av femteklassarna i Nyköpings kommun anser att det oftast råder arbetsro i skolan. Det är inte acceptabelt, säger Petter Söderblom, 2:e vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden.

Vem vill jobba i en sådan miljö? Vilken vuxen vill i utbyte mot 50 000 kr för genomförd utbildning, varje dag trängas i två led med 50 stressade åttaåringar i vardera på väg in till matsalen? Vem vill stå på en skolgård med klump i magen av att veta att det inte går att stötta ens en liten andel av barnen i deras sociala utveckling för att man måste hålla vakt bara så att ingen försvinner? Vem vill behöva räkna ner från tio till ett varje undervisningstimme för att barnen ska lugna sig och det ska bli ordning, eller ännu värre betygsätta de som inte kan fokusera i trängseln? Det är den miljö barnen är i varje dag, och den miljö som ska locka fler lärare.

Publicerat i eq, skola, ställningstaganden | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Modets egen sagovärd

I arbetet med Stardoll lärde jag mig att varje säsong bläddra igenom säsongens runways på Vogue.com för att spana lekfulla teman låta användarna skapa fantasivärldar med. I år är det höstens filmer som har inspirerat mest tror jag.

Om unga i skolan kämpar för att inte sticka ut och vara fel, så kämpar modevärlden precis med det motsatta. Ju barnsligare och mer skruvade proportioner desto mer lyckat är det. Marc Jacobs har till hösten skapat sin egen mäktiga Alice i Underlandet-värld, Prada vill låta oss gå utan brallor i bara strumpbyxorna – så där som femåringarna på dagis mitt i vintern, och Marni letar nya former i Harlequin-estetiken.

Igår kväll såg min äldsta ut så här. Känns som att modeskaparna insåg vilken höstens förebild skulle bli.

landscape-movies-suicide-squad-harley-quinn-margot-robbie

Alice-in-Wonderland-2-New-Banner.jpg

Publicerat i lek, tonåring | Märkt , , | Lämna en kommentar

Tråkigt på landet

Livet på landet är verkligen precis så tråkigt som de gör det. En har halsfluss efter att ha dansat halvnaken i ösregn på Pride-festivalen och den andra får ångest så fort hon inte är med sina kompisar. När de var små var det lätt att plocka fram fingerfärg att gegga med hela kroppen med eller att göra en sagostig på tomten med målade stenar och skyltar eller att dra igång ett gemensamt pussel. Nu kan ingenting vara roligt i sommarstugan eftersom kompisarna inte är där. 

Tyvärr förgiftar de stämningen även för oss. Och ja, vi har förstås bett dem ta med vänner ut men IIINGEN vill hänga med ut till en öde klippa. Och givetvis får de hänga med vänner dit de är, men det verkar som att de har utnyttjat den gästfrihet som finns nu. De verkar också ha gett böcker sin ranson av fokus den här sommaren. Och lego-mini-Coopern har monterats ner och satts ihop för tredje gången. Nej nu har vi riktigt riktigt tråkigt.

Publicerat i familj, föräldrar, tonåring | Lämna en kommentar

Spel i sommar

Förurom Pokemon Go som bättre än något annat spel för ihop barn i olika åldrar på varenda klippa i skärgården, på gatan i stan och på semesterorten i Spanien, spelar vi ett gäng roliga sällskapsspel till i sommar. Som vanligt införskaffade på Dragon’s Lair på Kungsholmstorg.

Bästa strandspelet: Hive. Plastbrickor utan spelplan. Som ett luffarschack fast lite svårare då de olika insekterna/brickorna rör sig på olika sätt – som i schack. Fast lättare än schack med färre alternativ och regler. Den som har ringat in den andres bidrottning har vunnit.

Bästa storyn: Takenoko. Kineserna ger Japanerna en panda I fredsgåva och trädgårdsmästaren måste odla mycket bambu för att hålla den hungriga björnen vid liv. Alla spelare bygger upp trädgården tillsammans men var och en har olika hemliga uppdrag (lite som i ticket to ride som vi alltid spelar ett par gånger per lov).

Bästa zen: Tokaido. Istället för att ta sig i mål så fort som möjligt ska man tvärtom försöka stanna och se så mycket sevärdheter som möjligt, samla många souvenirer och donera pengar i templet. Det finns ingen tärning. Man väljer själv hur många steg man vill ta.

Bästa kortis: Mondo. Plocka upp en bricka i taget och lägg på 7 minuter en karta med så många landområden och djur som möjligt, men med få vulkaner och framför allt måste rätt landsort matchas med samma sort. Låter lätt, är superknepigt.

Bästa utbildningen: Timeline. En enklare variant av När då då?. Kort med historiska uppfinningar, upptäckter eller musik som ska placeras ut före eller efter tidigare lagda kort på en tidslinje. Kvalar också in som bästa resespel och kortis.

Bästa samarbete: Pandemic.  Det är vi mot epedemierna som sprider sig över jorden.

Bästa samarbetet 2: Castle Panic. Vi mot trollen, orcherna och goblins som försöker inta borgen. Passar åttaåringen bäst av alla spelen. Ja förutom Pokemon Go då… Enkla regler och ganska korta omgångar.

Publicerat i barnappar och spel, kul att göra | Märkt | Lämna en kommentar

På ett nytt ställe i svensk kvinnohistoria

Jag växte upp i ett feminismlöst åttiotal. Varför dog den, feminismen, efter sjuttiotalet? De tyckte väl att de hade fixat allt det där på 60-talet, att allt var iordningställt. En hel del hade ju hänt på arbetsmarknaden. Först blev förvärvsarbetande husmödrar tillåtet, och sedan förvärsvarbetande kvinnor med barn på dagis. Och allt fler kvinnor blev chefer och satt i riksdagen. Och det räckte tyckte de kanske.

Med min helt nya maxat kurviga tonårskropp fick jag som trettonåring abrupt inse att den från och med nu tydligen var allmän egendom. Det var uppenbarligen fritt fram för vem som helst att kommentera och framför allt äldre män kände sig ibland fria att även ta på den. Jag hade gärna varit utan de där enorma brösten ett tag till, men istället var jag tvungen att göra dem till en del av mig, förhålla mig till dem på ett eller annat sätt. Blotta dem eller lönlöst försöka dölja dem.

Den perfekta kroppen och det bästa sättet att få en kille fyllde i princip all media riktad till tjejer. För några år sedan, när feminismen började vakna till liv igen för första gången på många år, återgav Karin Grisejente Jansson ett par av de tips som VeckoRevyn försåg oss med och fick ett enormt gensvar från de som fortfarande duschar kallt för att inte få hängbröst eller tränar för att kunna hålla en penna mellan låren.

Det var förstås ingenting nytt, utan som det alltid har varit. Men utan feminism och kvinnohistoria i skola och media kunde vi inte reflektera över det. Yvonne Hirdman började sin feministiska resa från samma plats men fyrtio år tidigare. Från hennes Medan jag var ung, ego-historia från 1900-talet 

Vår makt bestod i att vara så åtråvärda att de bara föll som käglor för en. Så att man fick dansa varenda dans. Att man fick dansa med den man ville dansa med. Det var vi som bevakade telefonen besvärjde telefonen, inte vågade gå hemifrån om den skulle ringa, om han, som bestämde, skulle ringa. Inte undra på då att allt, precis allt, hängde på hyn, håret, näsan, ögonen, brösten, midjan, benen, munnen.

[Damtidningarna] blev vår zon, vår värld, Damernas värld, flickvärlden, Fickjournalsvärlden, en egen arena, där det ändå fanns ett erkännande av att ens starka känsla av var livets mening låg var den rätta. … Uppmuntrad av tidskrifternas bordellmamor. Råden haglade.

Precis innan mitt högstadium, efter att ha fastnat i, slukats av och formulerat genusordningen, kunde Hirdman med flera sätta ord och fakta på världen så som jag till slut mer eller mindre på egen hand fick se den. Det var självklart att alla skulle läsa på universitetet, att barn gick på dagis och att kvinnor var en lika stor del som män på arbetsmarknaden. Tack alla tidigare feminister för den totala förändringen! Men genusordningen var densamma som tidigare.

1985 skrev jag för fösta gången att det var den ordning – eller det regelsystem – som ’ordnar kön´ och den var strukturerad av två lagar eller logiker: mannen-norm-logiken och isärhållandets logik. Och mannen-norm-logiken formulerade jag där genant enkelt, utan akademiska krusiduller: ´Den logiken lyder nämligen: vad män gör är alltid bäst. Vad män tycker, tänker och gör är det som är överlägset det kvinnor gör, tycker och tänker. Manligt beteende är normerande, med andra ord – och jag citerar från de synonymer till norm som Thesaurus (ordbok) ger, de är måttstock, förebild, regel, rättesnöre, lag, föreskrift, riktlinje, princip.’

Och idag då? Ack kära Therese Lindgren… vår största svenska bloggerska med 11-12-åringen som sitt största fan. Snart trettioåriga Therese med sina eviga våndor över hur hon ska få till den perfekta looken som kräver värmespolar, de rätta make-up-penslarna och den rätta maten förstås. Det finns ingen ände på hår- och makeup-produkter som vill betala för att Therese ska testa dem inför sin publik. På samma sätt som tidningarna tidigare har anammat och sålt det som finns på marknaden. Hon håller sig från att prata kropp för mycket, men med sina förstorade läppar visar hon med eget exempel att man måste fixa till det om man inte duger.therese

Duger för vem? Ja som ung svarar många ovetandes  ’för mig själv, jag dög inte för mig själv, jag var inte nöjd’. Och de som inte duger finns det många av på YouTube. Hårt kategoriserat spelar tonårskillar spel eller fotboll på YouTube medan tjejer inte är nöjda med sig själva. Missnöjda enligt normen. Missnöjda med den roll och den kropp som har tilldelats dem. Missnöjda med den kroppen i förhållande till den roll som de förväntas uppfylla.

Men nu är den feministiska diskursen ständigt aktiv. Åsikter hörs. Kunskaper och erfarenheter sprids. Även de män som inte vet, som inte spelar med i spelet, eller som gör det omedvetet (de allra flesta alltså) får också se det, får se den verklighet som tonårstjejer lever med. Rädsla för att gå på festivaler, fråga, gilla musikaler, ha celluliter, gråta, tycka någonting, veta någonting som ingen annan har hört talas om tidigare, ha roligt, fnissa, vara tjej, inte vara tjej (här ingår förstås även hins och hens och några hans också). Det finns riktigt unga kvinnor som inte behöver likt Yvonne Hirdman ta sig igenom många års grubblerier, utan som vid fjorton års ålder medvetet kan säga nej till att ge bort sin kropp och sin röst. Det har faktiskt inte hänt tidigare.

Publicerat i 12åring, genus, online är real life, tonåring | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

När vi är i ofas med alla andra

Jag undrar hur Heléne Aastrups dokumentation av två elvaåriga bästa vänner började. Den kan väl inte ha börjat med tanken om att berätta om två unga bästisar som faller isär när de kommer i tonåren. Om hur de växer helt i ofas, skapar sig helt olika uttryck och vill olika saker fast de är så fantastiskt musikaliskt begåvade båda två. Hittade hon två små stjärnor som hon bara ville följa, eller tänkte hon göra en film om bästa vänskap? Eller visste hon att tonåren som snart skulle komma alltid sätter oss på prov när vi ska skapa oss våra riktiga identiteter? Hur som helst är det en fantastiskt fin dokumentation som både är skrämmande och härligt och fascinerande att se och som tar mina tankar tillbaka till vad som hände med en själv och alla runt omkring under högstadiet. Som tur är visar också slutet hur vi alla sedan växer ikapp varandra och så blir vi lite samma lika allihop till slut ändå. Man är aldrig så olik alla andra som under högstadiet i alla fall.

Du var min bästa vän på SVTPlay till den 22a november.

duvarminbästavän

 

Publicerat i tonåring | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar