När jag kommer in i rummet och TV:n visar någon av all den Netflixskräck och romantik som tonårstjejerna plöjer försöker jag ibland titta en stund. Oftast tröttnar jag efter några minuter av stora ögon och snurriga intriger. Men nyligen dök det upp en serie som jag fastnade i varje gång och till slut ville jag se hela serien.
13 reasons why, producerad av Selena Gomez, är en inte så osannolik dramatisering av en tonårstjejs då
liga spiral som leder till självmord. En oerhört illa medtagen och nästan desperat Clay försöker förstå varför hans klasskamrat och crush Hannah har tagit sitt liv. Han finns själv med på ett av de tretton band Hannah spelade in innan sitt självmord. Varje band berättar vilka oförätter i omgivningen som har lett henne till sitt slut.
Det är en stark serie, med en specifik scen som kanske är för stark – själva självmordet. Jag blev själv nästan chockad och visste inte vad jag skulle tänka. Hur många i skolan är det som har sett den här serien, frågade jag döttrarna. Jättemånga. När jag pratade med en kollega hade han reagerat lika starkt och förklarade att han hade känt sig tvungen att prata med sina tonåringar efter att de sett scenen. Den är fruktansvärd.
Efter att ha scannat av #triggerwarning, en tråkig vana jag har för att förstå hur Internet kan användas både som rop på hjälp, men också som normalisering för de som inte vet hur de ska komma ur sin ångest, och som ett sätt att överträffa andra, är det tydligt att serien rör sig just i det rummet. Balansen mellan att bryta tabun och prata om saker, och att trigga beteenden ytterligare är inte självklar.
För den som inte är där i tankarna är 13 reasons why en fiktiv berättelse. Någon jag pratade med sa att hon hade sett läskigare saker, folk i skräckfilmer som hänger sig och så, och att när Selena Gomez poserar på röda mattan med skådespelarna blir det ju så tydligt att det inte är på riktigt. För den som är på ett annat ställe i sina känslor är Hannahs självmord en scen som förses med #triggerwarning.
Pip 