Ett par timmar i veckan med sina barn på Internet

De allra flesta föräldrar kör sina barn till tennis eller fotboll eller dans. Hela lördagar går åt till att hänga vid fotbollsplanen i långdragna matchupplägg. Ibland är det härligt att få komma ut redan vid åttatiden en helgmorgon, men när det är snöblandat regn är det mindre kul, men man gör det ändå. Men på nätet är det många som aldrig gör någonting med sina barn. Många föräldrar jag pratar med vill absolut inte spendera en minut online i onödan. Trots att deras barn är där flera timmar om dagen. Många frågar om det är ok att följa sina barn på Instagram.

Kanske att vi ska tänka oss att lägga lite tid på våra barns internetaktiviteter. Om det nu är ett av de största intressen de har – Instagram, Spotifylistor, MovieStarPlanet eller Minecraft. En grej jag alltid gillade med Stardoll var att mammor var välkomna. Ett community utan killar med virtuella karaktärer och kläder som lek gick att dela med sina föräldrar utan att tycka att det var pinsamt eller fel. Och det var en hel hög med föräldrar som uppskattade leken och själva tyckte det var roligt att möbler rum och styla sin docka. Det mesta är ju spännande om man bara ger sig in i leken.

Jag instagrammar och följer självklart mina döttrar och deras närmaste vänner. Vi får något gemensamt att prata om. De visar mig kontot @smokenboo, en amerikans bulldogkennel som bara postar de sötaste bulldogvalpar man kan föreställa sig, eller magiska animatörer som @rachelryle. Jag visar dem @cheeserland s bilder när hon är i en hot sprint spot i Japan varifrån Spirited Away har hämtat inspiration till sina miljöer.  Jag sätter mig bredvid tioåringen och kollar de fina dockorna hon gör i Stardoll - hon blir glad över att jag kollar på de vad hon gör. Jag kollar tolvåringens otroliga Sims- och Minecraftmiljöer och vi spelar hennes Spotifylistor i köket när vi vill ha hennes sällskap. Det funkar. Jag känner mig trygg med vad de gör på nätet än så länge. Jag hoppas att de känner att jag bryr mig om dem och ser dem. Det känns rimligt att jag ska lägga en timme här och där på det de gör och där de är flera timmar om dagen.

smokenboo

Tidigare post om Barn på Internet
Om hur jag tänkte när min 10-åring skulle öppna Instagramkonto

Publicerat i familj, föräldrar, kul att göra, online är real life, uppfostran | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Barnhack för att lära sig språket programmering

Till slut var jag och tiden mogen för att hålla ett barnhack. Det var flera år sedan vi i Geek Girl Meetup började prata om att lära unga tjejer att programmera. Sedan dess har jag ändrat fokus till att alla barn tidigt i livet behöver få inspireras till att tycka att kod är kul. Det finns en skrikande marknad för programmerare och att kunna programmera är en maktfaktor idag och i framtiden. Ändå finns det ingen programmering på skolans schema. När ungdomar är 19 år gamla ska de för första gången välja om programmering är något för dem. De flesta har aldrig fått chansen att fatta intresse för det. Programmering uppfattas av många som svårt, tråkigt, matematiskt och kanske till och med omöjligt.

Programmering är kreativt, engagerande, socialt och utmanande. Den bilden vill jag att barn ska få långt innan de har bestämt att det är något annat utan att testa.

Jag utvecklar inte själv längre och har inte riktigt vetat var jag skulle börja med en grupp tioåringar. Terese Raymond, Anders Ekbom och jag satte för ett par år sedan ihop en programmeringslek för yngre barn som kändes som ett allra första steg för att t ex lärare skulle kunna visa vad kod egentligen är.

När jag började prata om det här på jobbet visade det sig att flera av mina utvecklarkollegor har hållit grupper på eget initiativ – i Umeå och i Strängnäs. Och inte bara på jobbet, utan många andra jobbar högljutt eller tyst för samma sak. Ytterligare en nära kollega, Petter, ville också verkligen att vi skulle hålla ett barnhack tillsammans och med våra samlade erfarenheter och drivkrafter körde vi ett första testhack.

Vi bjöd in en barngrupp till SVT’s lokaler en lördagförmiddag. Barnen var 9-13 år och vi tyckte att en grupp på 12 barn lät rimligt. De som hade egna lap tops tog med dem och de övriga ordnade vi. Vi bad föräldrarna stanna kvar för att bistå med inloggningsstöd och annat som kan stöka och skapa väntefrustration. Allt detta fungerade utmärkt. Yngre barn vill gärna säga något viktigt varannan minut och då behöver man jobba på ett annat sätt. Nu kunde vår coach Dan istället leda gruppen igenom övningar som de antingen följde eller följde tills de hittade något spännande att själva fördjupa sig i.

Första uppgiften var att med lite stöd pröva sig igenom An Hour of Code – en rätt ny webbplats där man får en enkel uppgift att flytta en Angry Bird från en plats till en annan genom att dra in rätt instruktionsblock i rätt ordning. Uppgifterna blir förstås svårare och svårare och lär användaren hur kod är uppbyggt och vilka instruktioner datorn behöver för att utföra en specifik uppgift . Många lärare frågar ’Men vilket språk ska vi lära ut då?’. Jag ser det som irrelevant för en grupp nybörjare som ska inspireras. Det är förståelsen för att det är någon som ger en viss sorts instruktioner för att få något att hända som är det viktiga första steget.hourofcode

Vi hade preparerat med användarkonton för samtliga deltagare för att det skulle gå snabbt och smidigt att sätta igång. Vi hade kunnat låta barnen ta sig fram i levlarna lite längre stund än vad vi gjorde. Nästan en timme hade varit ok. Alla deltagare fastnade totalt i denna spelliknande upplevelse.

Sedan hade vi bullfika. Den byter vi nog ut nästa gång till ta med bulle och hälsa på Bolibompadraken i TV-gången. Flera barn var nyfikna på att gå runt och titta när de väl var i TV-huset. De övriga ville bara fortsätta med Hour of Code.

Efter att ha förstått idén med att drag n’ droppa färgblock med instruktioner för att flytta objekt med, var steget inte så stort till att flytta över dem till Scratch – en gratis programvara som sedan ett år finns tillgänglig direkt online utan plug ins eller nedladdningar. Dan började med att låta barnen öppna ett befintligt projekt och ändra i det. Det är svårt att förstå vad man ska göra om man börjar med en vit canvas och ska hitta på något. Det är lättare att lära sig om man ser att en viss kod är skriven för att utföra något specifikt, och sedan leta rätt på vart jag kan gå in och ändra.scratch

Dan gick igenom några av de olika script-klasserna – rörelse, utseende, händelser. Ljud hittade de allra flesta snabbt själva och la till innan de gjorde något annat. Slutligen fick de som hade hängt med hela vägen också se hur man byter klädslar – vilket behövs för att kunna skapa animationer med t ex ben som byter position. Några hade på vägen fastnat för något de tyckte var spännande att utforska och då ska de naturligtvis inte fortsätta att följa med i instruktionerna.

Jag tror att både Petter, Dan och jag fick den största kicken när en tjej i slutet ville att hennes upprättade poängräkning skulle resultera i en Game Over-skylt och själv lyckades tänka ut hur hon skulle titta på ett annat projekt, göra likadant och la till de ändringar hon behövde för att det skulle fungera på hennes projekt.

barnhack1 barnhack hack

Publicerat i kompetens, kul att göra, online är real life, skola, teknik, utbildning, verktyg | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hoppas den engagerade tonårstjejens mamma är stolt

Det satt två 16åriga tjejer bakom mig på bussen genom Bromma häromdagen. Det var lite sent och den ena tjejen förklarade att det var för att hon hade varit på ett SSU-möte för första gången.

- Vad fick ni göra då?, undrade kompisen.
- Vi målade plakat och pratade och så, det var något om samtycke…
- Var det kul då?
- Ja, det var jättekul, jag vill gå dit igen, men det kostar 20 kronor, jag tror inte mamma kommer vilja att jag är med. Inte för pengarna eller så, men jag tror inte hon gillar politik och så.

Det var väldigt nära att jag vände mig om och förklarade för henne att hennes mamma måste vara väldigt stolt om hon har en 16årig dotter som vill delta i en partiöverskridande protest för att kvinnor inte ska kunna tvingas till sex. Oavsett vad den här mamman har för politisk åsikt och oavsett om hon tror att samtycke till sex är den enda rätta vägen till kvinnors valfrihet eller inte, så skulle jag vara överlycklig om jag var hon, över att min dotter vill något och engagerar sig i sin egen sak. Å vad jag hoppas att hon är stolt.

Publicerat i bestämma, föräldrar, ställningstaganden, uppfostran, utbildning | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Barn på Internet

I veckan spenderade jag en heldag på Lilla Adolf Fredriks skola. Jag träffade alla 3or, 4or och 5or var för sig för att prata med dem om hur de är på Internet. Det är inte helt självklart att alla barn i alla klasser gör samma saker och kan lika mycket, så därför tyckte jag det var bäst att fråga dem vad de gör och prata kring det istället för att berätta något som de inte kan relatera till.

Jag började med att berätta att det bakom varje spel, tjänst eller plats på Internet finns en massa människor som jobbar och om hur det går till när vi bygger en plats – att vi lyssnar och testar och försöker göra något som ska vara roligt för en viss typ – t ex för barn under 13 år eller för sportintresserade eller för pensionärer.

Sedan frågade jag
- Var är ni när ni är på Internet?
Någon letade efter svar på frågor. De flesta kollade på YouTube eller SVTPlay. För mig störande många, laddade ner från swefilmer (jag låtsades som ingenting). Några spelade på spelo.se och spela.se. Ytterst få kom själva på att Kik, Instagram, Minecraft och MovieStarPlanet är på Internet, men 90% av barnen i varje klass ägnade den mesta av sin tid åt någon av dessa när jag till slut frågade.

- Hur gör ni när ni startar ett konto?
Åtminstone hälften av allas händer viftade i luften ivriga att svara på det. Det här visste de.

- Öppnar ni konto själva?
De allra flesta, utom en av femteklasserna, brukade ta med sig en förälder. De resonerade kring att mamma och pappa vill vara med för att se till att det inte tickar en massa kostnader, och någon enstaka menade även att föräldrarna ska vara med ‘ifall att det händer något‘.

- Vad är det som kan hända?
Inte alla klasser som fick den frågan, men när den ställdes märktes det att det är rätt otydligt. ‘Någon kan komma’. ‘Ifall någon vet var man är’.

- De flesta här får gå till Vasaparken när ni vill efter skolan, men om ni skulle vilja åka med en kompis till Skansen en eftermiddag – vad skulle ni göra då?
Alla var rätt överens om att de skulle ringa och fråga mamma eller pappa.

På samma sätt tänker jag att Internet är – en massa platser med mängder av olika människor och föräldrar vill bara veta var deras barn är på eftermiddagen. Vissa ställen vet barnen att de får vara på på eftermiddagen, andra är de inte lika säkra på – och då kan de säga till så att någon vet. Jag tycker att föräldrar ska vara med när barn startar nytt konto så att de har en chans att kolla att det är en plats för barn under 13 år att vara på.

- Hur ska ni undvika att ‘någon kan komma’?
Många visste att det fanns något som heter ‘Inte lämna ut personliga uppgifter‘. Jag vet från mitt arbete i communitys att det är högst otydligt vilka personliga uppgifter det handlar om så vi gick igenom att det går att säga att man bor i Stockholm, men man kanske inte ska säga i vilken skola och absolut inte vilken adress man bor på. Man vill heller inte att någon ska ringa eller mejla till en och hela ens riktiga namn är onödigt att ge ut. Hanna P eller Calle funkar fint däremot. Sedan kan man vara trygg, men det finns ju andra anledningar till att föräldrarna vill veta att man är på rätt ställe också.

- Har någon fått tråkiga kommentarer någon gång?
Svaren var väldigt trevande. Ja, någon sa Fuck You, eller Du är bög. Men så pratade vi vidare en stund och då visade sig i väldigt många klasser att det var någon som hade fått sitt konto stulet eller att bilder man hade lagt upp hade blivit kopierade och använts på andras konton. I några klasser hade de varit elaka mot varandra också – ‘Hon sa att han var, och då sa jag till hennes kompis, men hon ville inte att...’

- Hur kändes det när det hände?
Någon hade kanske tagit lättsamt på det, men de flesta tyckte inte att det hade känts så kul.

Det är ett problem med Internet. Det är väldigt lätt att skriva något elakt till någon, som man kanske inte skulle sagt  eller gjort till en främmande människa på gatan, men den som får kommentaren blir precis lika ledsen – för den personen är i verkligheten. Det är så oerhört viktigt att vi är lika snälla mot varandra på nätet som vi är i verkligheten. Precis samma regler för hur vi är bra kompisar mot varandra i klassrummet gäller på Internet också.
- Vad ska man göra för att slippa att få en massa trista kommentarer då från folk man inte känner?
Det var i alla fall några i varje klass som direkt visste att man kan låsa sitt konto, eller att ha det privat.

- Varför vill man inte ha låst konto?
Den här frågan fick inte 3orna för de flesta i den åldern har inte än på allvar börjat jakten på följare, men i de övriga klasserna var det någon enstaka som visste. Och sedan följde en stor diskussion om alla tricks som finns för att få många följare där vi behövde reda ut hur man kan få många följare utan att lägga ut bilder på och information om sig själv och sina vänner i sådant fall – konton där man bara lägger ut söta hundar eller citat från kändisar t ex. På sina låsta konton är det ju sedan viktigt också att bara godkänna vänner man känner så att man har koll på vem som kan säga saker till en.

- Vad gör ni om ni ändå får trista kommentarer – från någon ni inte känner eller från någon ni vet vem det är?
Blocka! Ja visst – blocka någon som ber om personliga uppgifter, eller som säger taskiga saker eller använder för fula ord. Det går också att anmäla någon genom ‘rapportera-knappen’.

- Vad händer om man anmäler någon?
Här började flera att skruva på sig. ‘Om man anmäler någon kan man själv bli bannad…’, ‘man kan få ett mejl som säger att man inte får anmäla‘. Det har ju med att göra att barnen är på sajter som är tänkta för den som har fyllt 13 år. Det är inte på MovieStarPlanet eller Minecraft som man inte får anmäla, utan på de plattformar där ‘Fuck You’ är tillåtet att säga och där man ska blocka någon om man inte uppskattar det. ‘Går anmälan till polisen’ undrade någon. Nops, det gör den inte. Den går till de som jobbar med sajten. De läser igenom alla anmälningar och ser om det är sådant de tycker får eller inte får finnas där och så skickar de ett mejl till den som har blivit anmäld och talar om att om det händer en gång till så stänger de ner deras konto. Den som blir anmäld får inte veta vem det var som anmälde.

Två saker till – Fråga alltid vänner innan du lägger ut bild på dem. Det gäller vuxna också. Flera barn berättade att deras föräldrar lägger ut bilder på dem fast de inte vill!!! Precis alla tyckte att jag kunde fota dem där på plats i klassrummet och lägga ut bilden på Instagram, men det kan jag inte alls. Innanför skolans väggar måste jag ha både barnens och alla deras föräldrars godkännande för att lägga ut bilder på barnen.Klassrum

Och – föräldrar tycker olika. Det som känns ok för någon är inte ok för en annan. Precis som med hur länge man får vara ute på kvällen, om man får åka till Skansen själv eller titta på Hungry Games.

Senare samma kväll träffade jag ett femtiotal föräldrar till barnen och berättade samma sak för dem.

Om hur jag tänkte när min 10-åring öppnade Instagramkonto

Publicerat i barn, föräldrar, online är real life, uppfostran, utbildning | Märkt , , , , | 1 kommentar

Hur intresserar man en åttondeklassare

Jag träffade en åttondeklass i Husby häromdagen. Läraren förvarnade med att de är lite röriga, inte otrevliga på något sätt, bara lite ofokuserade.

Jag fattar, sa jag. Jag var själv helt sjövild när jag gick i åttan. Det stämmer att jag var det. Helt oregerlig. Jag satt inte på en stol en sekund utan for omkring i klassrummet, skrattade, ropade och engagerade hela klassen i något helt annat än vad läraren ville. Jag var nog inte otrevlig egentligen, bara ofokuserad… och ointresserad.

Och det spelar ju ingen roll att jag själv var så när jag gick i åttan. När man träffar en klass så där en enda gång och ska berätta om något jag själv tycker är jättespännande, har jag ändå ingen aning om hur jag ska få dem att tycka det också på så kort tid. Flera av killarna kunde inte sitta på sin stol många minuter åt gången. ‘Han la upp min väska där’. ‘Jag måste dricka’. Men ändå tyckte de att samtalet var kul och på frågan om de ville göra projektet vi pratade om sträckte de flesta av killarna upp händerna och skrev ‘Upp med händerna då, vi ska ju göra det här’.

Tjejerna var i sådant fall mer svårflörtade. Det var inte många blickar jag fick på den halvtimmen från dem. Någon lyfte aldrig blicken från sin mobil och de andra ville absolut inte göra någonting alls i hela världen.

Efteråt tänkte jag att Nedrans ungar att inte ta vara på chansen de får. Just i klassrummet har de precis samma möjligheter som alla andra, och så sumpar dem den. Fast vänta nu, hur var det nu med mig själv i åttan… lärde jag mig någonting alls under hela åttonde klass? Inte tog jag vara på någon chans för framtiden i alla fall. Inte sumpade jag den heller uppenbarligen.

Jag minns mig själv som extremt understimulerad i skolan. Lektionerna var för långsamma. Precis all tid utanför lektionen erbjöd enormt mycket mer kunskapsbildning för framtiden just då. Kunskapen om vad som händer när man pratar bakom ryggen på en kompis, hur man blir tillsammans med någon och i princip hur man gör precis allt själv. Varje sekund utanför skolan var fylld av spänning. Klassrummet var ökentrist.

Jag hade två huvudlärare som fixade det. De lyckades intressera klassen med utmanande problemlösningar. Vem får högst straff – den som torktumlar en katt eller den som struntar i att betala skatt… och sådant som fick oss att fundera själva. Vår respekt för dem hängde helt på deras respekt för oss och att de lät oss lära känna dem. Den där personliga relationer var helt avgörande för mitt intresse för någon. Då gäller det att man som lärare vågar bjuda på sig själv.

Jag har skrivit tidigare om hur mina lärare lyckades Alla kan inte vara vuxna och professionella

Publicerat i elever, skola, utbildning | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Barnen visar vägen

barnDen här typen av inlägg dyker upp allt oftare tycker jag – föräldrar som noterar deras barns medvetenhet kring valfrihet. Detta har retweetats 743 och favoritats 932 – det är ett gäng svenskar på Twitter som uppskattar den här 7-åringens förhållande till mammans och H&M’s normalisera(n)de förhållande till kläder.

På jobbet berättade en kollega om hur hans femåriga dotter just nu allt som oftast hjälper honom att se en ny verklighet och numera kallar sig feminist. När han läste barnbibeln för henne i julas tog det inte lång stund innan hon sa åt honom ‘Pappa, du får faktiskt läsa HON istället’. För ett litet barn är det inte alls givet att Gud måste vara en han, vilket få i många generationer före henne har ifrågasatt.
Med lite hjälp från tv-program, spel, förskolor och bra sagor som alla visar en annan världsbild kan barnen bli de som visar vägen för sina föräldrar.

 

Publicerat i barn, föräldrar, genus, kategoriserande retorik | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Jag menar fleur-de-lis

Jag läser högt för 12åringen

I augusti 1561 lämnar hon (Maria Stuart) Calais ombord på en vit galeas som har både den kungliga franska och den skotska flaggan hissad. Både liljorna och andreaskorset.

- Vet du hur det franska vapnets lilja ser ut? frågor jag.
- Menar du fleur-de-lis? svarar 12åringen.
- Ja, hur vet du att den heter så?
- Det är jätteofta man ska hitta sådana i hidden objects spel.

fleur-de-lis

Publicerat i online är real life, verktyg | Märkt , , , | Lämna en kommentar