Så gick han till jobbet som vanligt. Och där stod jag med en bebis på armen. Vad skulle jag göra med henne? Det var minus tio ute, en meter snö och det var den där vintern när en kille dog på Drottinggatan av en istapp som föll ned från taket. Den där vintern för elva år sedan när stockholmarna för första gången på mycket länge drabbades av en otrolig massa snö och när vi ännu var helt oförberedda på att snön måste plogas bort, taken måste skyfflas och trottoarerna måste sandas. Det hade precis plågsamt gått upp för mig att med mjölkstinna bröst, stora och hårda som vattenmeloner går man inte ut i minus tio grader. Tjugo dagar gamla bebisar ska inte heller vara ute i minus tio. Vi fick stanna inne i flera veckor. Det var början på ett oändligt år.
Jag upplevde att det är fruktansvärt tråkigt att vara hemma själv med en bebis som inte sover 20 timmar om dygnet, som har ont i magen och som äter konstant. Det går inte att träna som vanligt. Det går inte att måla. Det går inte att göra någonting som man tidigare har fyllt tom tid med. Man går omkring själv med ett knyte som inte är nöjd mer än några minuter åt gången. Tänk om man hade haft fler med små barn omkring sig på ett naturligt sätt. Tänk om man hade kunnat lära sig lite i förväg av någon i sin omgivning som hade haft små barn innan en själv eller snarare, tänk om jag hade gett mer av min tid till de släktingar i min omgivning som hade barn – och till deras barn. Tack och lov för mammagruppen.
Efter ett år var mammaledigheten slut (mammaledighet är verkligen ett helt galet ord för föräldratjänsten). Under graviditeten lät det som en självklarhet. Jag föder ett barn, är borta ett år, sedan börjar barnet på dagis och jag börjar jobba igen som vanligt. Varför sa ingen något??? Varför berättade ingen att många barn är för små för att lämnas bort 10 timmar om dagen vid ett års ålder? Varför sa ingen att det inte är lag på att mammor måste börja jobba efter ett år – att de kan välja själva? Jo för att det är lag på att mammor måste börja jobba efter lite mer än ett år för att få behålla sitt jobb förstås.
Här var det något som kändes alldeles galet. Varför hade min mamma uppfostrat mig till den mest egoistiska varelse som aldrig tidigare hade brytt sig det minsta om barn? Och varför hade jag aldrig haft barn omkring mig på ett naturligt sätt – var var gamla vänner och familj som fick barn, vart hade de tagit vägen? Och varför var det så normaliserat att mammor inte är hemma mer än ett år med sina barn? För att den individuella friheten går före allt annat för svensken, berättar Henrik Berggren och Lars Trägårdh i Är svensken människa?
Jag är väl insatt i Alva Myrdals arbete, vikten av rösträtt, p-pillrets betydelse för kvinnlig sexuell frihet och kommunala dagishems likvärdiga betydelse för kvinnans möjligheter till ekonomiskt oberoende, men Berggren och Trägårdh tar mig genom historien bit för bit för att förstå hur dessa beslut har kommit till och med vilken motivation. De lutar sig hela vägen tillbaka till Platon och beskriver vidare hur Sverige historia unikt enade bönder och kung mot adeln som sin gemensamma fiende, vidare till hur var man måste reda sig själv för att garantera överlevnad i det fattiga Sverige.
Barnen hamnade till slut i fokus för statens fortlevnad och man insåg under 30-talet att de olärda, fattiga föräldrarna inte skulle duga som uppfostrare. Men att ta emot gåvor och välgörenhet från vare sig staten eller överklass gick emot den protestantiska filosofin om att reda sig själv. Skolor, vård och mat måste bli garanti. Kvinnorna behövdes vidare i arbetskraften och dessutom var familjens beroende av varandra inte optimalt.
En medborgare som sätter hustru, man, föräldrar, syskon eller barn främst är inte att lita på ur nationens och statens synvinkel. Ur den demokratiska statens perspektiv finns det även andra skäl att vara misstänksam mot gemenskapen mellan barn, föräldrar och syskon. Familjen är traditionellt en icke-demokratisk institution, med ojämlika maktförhållanden och ojämlika beslutsformer. Och även ur marknadssynkpunkt är familjen en femtekolonn. I arbetslivet och i ekonomiska transaktioner förvandlas kärlek och beroende mellan familjemedlemmar till obehagliga fenomen som nepotism och korruption.
Men hur skulle man rädda kvinnans jämlikhet och individuella frihet utan att skada familjen och barnen? Eva Moberg menade att kvinnans frigörelse är beroende av att vi slutar se på kvinnan som bäst lämpad att ta hand om familjen. Men ’Att hävda kvinnans rätt som individ i förhållande till barnens rätt, är detsamma som att bli ansedd asocial, onaturlig, okvinnlig, omänsklig, rabiat mm.’ Att välja individuell suveränitet går än idag emot just kvinnligheten. Kvinnans främsta uppgift är, i motsats till mannens, just att vårda hemmet. Hon ska rädda mannen från det begär efter frihet och oberoende som går ut över barns, kvinnors och samhällets väl. Det individuella oberoendet ses som en manlig företeelse. Att män söker sin frihet tycks vara något som samhället får leva med, en naturlig del av vad det innebär att vara man. Men om kvinnor börja vilja vara individuella, då är samhällets fortbestånd i fara. Moberg såg 6 timmars arbetsdag som den enda möjliga ekvationen för att låta båda föräldrarna uppnå ekonomiskt oberoende och få tid med familj och barn.
Både Ellen Key och Alva Myrdal förespråkade att upphöja de kvinnliga uppgifterna i hemmet till överordnade mannens. Senare försökte Tage Erlander och Olof Palme förklara den kvinnliga frigörelsen som lika mycket mannens frigörelse från sitt betungande och stressande ansvar, vilket de delvis fick rätt i. Lika mycket som kvinnorna kämpade för sina rättigheter, lika lite tycktes männen vilja erövra rätten till jämställdhet på kvinnliga arenor. Daghemmen var en kompromiss. Männen behövde inte ge upp sin ställning på arbetsmarknaden och kvinnorna kunde försiktigt börja jobba på de tjänster som fanns att ta och de tjänster som de ansågs lämpade för. Kvinnan blev ekonomiskt oberoende. Mannen berövades sin maktställning i familjen men blev också befriad från det ansvar som denna överordning medförde. Han kunde sticka när han ville.
Egentligen hade man redan uppnått det politiska syftet med den kvinnliga frigörelsen.
Individen kan utbilda sig, byta jobb, flytta, skilja sig, skaffa barn utan att hamna i en beroendeställning till familj, vänner eller arbetsgivare, trygg i vissheten om att det enda han behöver underordna sig är statens opersonliga makt. Vi har fått större makt över våra liv, blivit mer självständiga – men också blivit mer anpassade som arbetstagare och konsumenter på en ständigt föränderlig kapitalistisk marknad.
Men skjutit snett på det mänskliga, det filosofiska planet.
Många kvinnor var missnöjda. De som hellre ville vara hemmafruar upplevde en känsla av förlust när de tvingades in och ut på arbetsmarknaden mellan födslarna för att kunna behålla sin ersättningsnivå. För andra, som ville ha halva makten på arbetsplatserna, var den fortsatta segregeringen i hemmet och på jobbet en källa till besvikelse
.
1972 förklarar Moberg att 6 timmar på dagis kan vara bra för ett barn som får utvecklas i grupp av professionella pedagoger, men 10 timmar på samma plats kan vara direkt skadligt. Inte heller föräldraförsäkringsreformen som infördes innebar inte de jämställdhetseffekter man förväntade sig tack vare männens tvekan att ta på sig en traditionell kvinnoroll, kvinnornas ovilja att ge upp för dem värdefull tid med sina barn och inte minst de negativa ekonomiska konsekvenser för familjen om mannen, som oftast tjänade mer pengar.
1972!!! Nittonhundrasjuttiotvå! Ingenting har hänt på 40 år!!! Här saknas ett kapitel i vår genushistoria på 40 år när ingenting förändrades. Vi väcks upp år 2013, på samma sätt som kvinnor har gjort i sedan 40 år tillbaka, med våra barn på armen och undrar hur det kunde bli så här och om det inte går att lösa på ett bättre sätt? Kvinnor jobbar fortfarande främst i vårdande undervärderade och lågbetalda yrken. Kvinnor väljer fortfarande att jobba deltid till förmån för sina mäns karriärer och för att inte deras barn ska vara tio timmar om dagen i enorma dagisgrupper. Kvinnor anses fortfarande vara bättre lämpade än män att ta hand om en nyfödd bebis trots att alla källor till denna kunskap är eliminerade. Föräldrar som väljer att vara hemma med sina barn anses fortfarande vara helt meningslösa för samhälle och bekantskap.
Är det så att staten nöjde sig när den individuella friheten var uppnådd – att det inte finns någon drivkraft till att förändra, förbättra, fila på resultatet?
vi kommer dit. Han stannar och säger bekymrat ‘Nu blir det svårt, det finns så många att välja mellan‘. Pinnar. Det är så roligt varje gång man inser att alla de där barnböckerna som handlar om något specifikt faktiskt handlar om det för att det är något många barn pysslar med. Pinnar t ex.
