Roligt med bisarra proportioner på Moderna Museet

Som småbarnsförälder saknar man möjligheten att på söndagseftermiddagen långsamt maka sig igenom härliga utställningar, att stå stilla och betrakta… att ens se hälften av alla objekten på utställningen faktiskt. Det blir mest museishoppar och fika av alltihop.

Det är klart att man tänker att barnen nog ändå skulle tycka att det är ok att hänga med tillkoons Moderna och se de färgsprakande och ofta skrattretande skulpturerna av Jeff Koons, Charles Ray och Katharina Fritsch och det begriper ju Moderna Museet också. Så de har satt ihop en fantasifylld skattjakt i utställningen. De låter Ray’s Pojke med ny Bubbla öppna dörren till det alldeles magiska utställningsrummet, där allt har blivit annorlunda. Smyg fram till den stora elefanten uppmanar han oss. Vilken sorts elefant är det? Hur många snäckor är det i Fritsch’s kjol? Vad håller Michael Jacksons apa i och vilken färg har traktorn? Med varje fråga blandas en liten tankeväckare in vilket gör att jag som medföljande förälder också får stå en stund och reflektera över hur det känns att vara liten bredvid en jättestor skyltdocka.

Svaren bildar ett lösenord som barnen får trycka in på en iPad i kassan där en enkel men återigen tankeväckande visualisering visar hur de bizarra objekten skulle te sig i en verklighet. Och så fick de välja var sin ballong. Som de båda (6 och 11 år) var mäkta nöjda över.

raycharles

Min favorit var inte med i skattjakten. Det var Fritsch’s Ghost and Pool of Blood. Många åskådare fastnade vid pölen och såg inte vålnaden bakom ryggen. Den blev ännu mer vålnad nästan på riktigt i sin osynlighet och själva avståndet mellan den och pölen blev konstverket.

Tack snälla Moderna Museet för en riktigt rolig konstupplevelse tillsammans.

Publicerat i familj, interaktivitet, konst, kul att göra, kultur, museum, spelifiering, utställning | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Upplys barn som är på Internet

I våras zappade jag mig in på ett gripande avsnitt av Uppdrag Granskning som handlade om en härva där någon under stulen identitet trakasserade mycket unga flickor. Den unga kille vars identitet var stulen hotades dagligen av arga vänner till de trakasserade flickorna och hans egna vänner som kontaktats av förövaren hade förstås först undrat över sin kompis beteende, men polisen hade under ett helt års tid inte kunnat hjälpa honom. De unga flickor som hade trott att de hade en pojkvän online eller som av andra skäl hade hamnat i förövarens grepp mådde fruktansvärt dåligt, men polisen kunde inte hjälpa dem heller. Programmet slutade med att de grep den 23-åring som var skyldig.

Jag visste direkt att jag var tvungen att se programmet tillsammans med min 12-åriga dotter. Hon måste få en chans att förstå hur svårt och trassligt det kan bli (i livet). Programmet visade att trots att en ung tjej gör det enda rätta och går till polisen med sitt ärende, är det ingen garanti för att det ska lösa sig. Hon måste berätta för mig eller hennes pappa om någonting verkar konstigt eller helt fel. Det är oss hon ska kunna lita på. Vi kommer alltid att finnas där för henne oavsett vad som har hänt. Det var viktigt för mig att vi var överens om att det inte var den unga killens fel eller de trakasserade flickornas fel.

Innan vi såg programmet mejlade jag till hennes lärare och berättade att vi skulle se det hemma, bara för att hon skulle veta vad det handlade om ifall hon hörde barnen prata om det. Hon valde att låta klassen titta på det gemensamt.

Nu i veckan fälldes återigen en man, den här gången för att ha trakasserat 68 barn. Jag valde återigen att låta båda mina döttrar läsa en artikel i SvD om händelsen. Den var inte fullt så beskrivande som denna i Aftonbladet. Jag mår själv dåligt av att läsa den och det är inte meningen att någon ska få mardrömmar av grova visualiseringar, utan att vi ska kunna reflektera tillsammans över när sådana här saker kan hända och vems felet inte är. Jag hoppas att det inte kommer fram som skrämselpropaganda mot att vara online, utan som en diskussion om att sådant här händer och att det är relevant för just dem att fundera över.

Publicerat i 12åring, föräldrar, online är real life | Märkt , , | Lämna en kommentar

Följ @humansofny älskade

Min 12-åring sitter fast i sitt Instagram- och Vineflöde. Hon tittar sällan upp från det ens när hon går i trafiken. Jag försöker be henne visa grejor hon gillar men jag skulle ju ändå inte fatta, det fattar jag ju. Nu har jag istället bett henne följa ett konto. ‘Min feed är rätt full nu’, svarade hon först, men då ber jag henne ännu en gång – snälla, gör det för mig, ber jag. Följ @humansofny. Det är väldigt fint att få se andra människor ibland, hur de har det, vilka de är, vilken historia de har, hur vackra de är. För att få perspektiv på vår ofattbart trygga tillvaro är det av högsta värde att få se och höra hemlösa människor från New Yorks gator, familjer från Syrien, barn från Kenya och nu för tillfället unga och gamla från New Dehli. Inte anonyma, kategoriserade eller grupperade utan var och en med sin egen personliga berättelse. Jag kan inte nog uttrycka hur mycket det betyder för mig. Och vi kommer att få mycket att prata om förr eller senare med hjälp av den här feeden.

humansofny2

humansofny

Publicerat i 12åring, eq, online är real life, uppfostran | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

PewDiePie FTW

Jag gissar att min dotter står för 1 miljon av PewDiePies 350 miljoner tittningar på YouTube under juli som var. Hon satt med hörlurar på i någon hörna inomhus i timmar och fnittrade ihärdigt. Och även om jag har spanat in vilken sorts innehåll PewDiePie lägger upp så är det ju omöjligt att prioritera att titta på alla klippen, ca två om dagen, och därmed går det heller inte att till fullo förstå vad det är som är så kul.

PewDiePie tackar inte ja till så många events. Eller, jag har inte sett att han har deltagit på några konferenser eller jippon alls. Så när han gjorde ett sommarprat på SR i slutet av sommaren var det nog fler än jag som var nyfikna. Och vilken lycka för mig och alla andra som inte följer varje klipp att få höra honom själv förklara vad det är som är så bra med honom. På det mest ödmjuka och insiktsfulla sätt. Jag blir av någon underlig anledning nästan stolt över honom när han visar sig vara helt briljant både till hjärta och hjärna. Det är klart att han inte kan delta på en massa events – hur skulle han kunna spela in sina dagliga klipp då? Och klippen måste ut, för utan sina 30 miljoner följare är han ingenting utom en vanlig trevlig kille som spelar in videos. Det här visar på en youtube-närvaro som kräver av sina stjärnor att inte få hybris och vilja bli ännu mer kända, få stå på stora scener inför nya publiker med högre credd. 30 miljoner följare är en creddig publik. Och 40 miljoner följare och 2-3 miljoner tittningar per klipp, är större än störst. Det är ett trevligt, ja till och med intelligent, drag hos vilken människa som helst att förstå det.

Och så var det det där med att använda sin kanal till så många unga människor till något vettigt – ja förutom att vara deras trygga kompis och spela spel tillsammans. På ett okonstlat och ärligt sätt berättar Felix Kjellberg om hur han på YouTube-sfärens egna sätt deltar i och startar insamlingskampanjer för olika goda syften. Det är inte ett så dumt sätt att bidra med något långsiktigt positivt ur flera aspekter utan att varken han själv eller hans följare behöver skifta forum. Han utnyttjar helt enkelt sin kanal på bästa sätt. Nu går jag och hoppas på att min dotter ska komma och be om att få donera pengar till nästa kampanj. 

Publicerat i 12åring, online är real life | Märkt | Lämna en kommentar

Roligt i skolan

Utvecklingssamtal i skolan är inte så dumt. Det visar sig att i alla fall mina barn berättar väldigt lite av allt spännande de gör i skolan för mig. Den som säger att skolan inte har förändrats sedan vi var små kanske missade utvecklingssamtalet och tar för givet att det är så. Inte kan mina barns skola vara den enda som jobbar med nya kreativa verktyg och metoder? Trots flera år nu av stökiga rektorsbyten i skolan har jag under sex år med två barn i skolan gång på gång blivit överraskad av den ena läraren efter den andra.

Vi hade tur tror jag ändå med det första lärarparet vi mötte som på våren innan 6årsklassen började, åkte från Bromma till Vasastan för att besöka vår tjej på dagis. De ville få en bild av varifrån varje barn kom och ge barnen en kontaktyta innan de började i skolan. Dessa två lärares högsta ambition under det kommande året var inte att något barn skulle ha en endaste mätbar kunskapsenhet med sig till första klass, utan att varje barn skulle trivas och känna sig trygg i skolan och med varandra – den viktigaste grunden för en fortsatt glädje att gå till skolan. Det krävs mycket vaksamma ögon och jobb för det, och de lyckades storartat. Vår tjej som dittills hade sparkat bakut vid varje förändring antingen genom att tyst klippa pappershörnor i tre månader eller genom att blankt vägra förflytta sig… ut genom dörren, in i hissen, ut ur hissen, ut ur porten, till parken, från parken, in genom porten… hon fick den struktur, det regelverk och den trygghet hon behövde för att fungera precis lika bra som alla andra i skolmiljön. Speciellt viktigt tror jag det var för henne när läraren stöttade henne när klasskompisar menade att hon inte fick vara med, inte för att läraren tvingade de andra att ta med henne (vilket de inte gjorde, de pratade om hur man är en bra kompis) utan för att hon fick känna att de inte uppförde sig rätt, och att hon var ok. Det räckte.

Nästa överraskning har varit gymnastiken. Under de första nio åren var gymnastiken en konstant tävling. Det var inte direkt otrevligt, men tävlingsandan, mätandet av löpartider, längd- och höjdhopp och antal mål gjorde att det inte var direkt trevligt heller. Mina tjejer är inte det minsta tävlingsinriktade och borde rimligen känt likadant, men har istället alltid älskat gymnastiken eftersom det är timmar då alla i klassen får leka och tävla mer… konceptuellt, i form av gladiatorerna eller andra karaktärer och berättelser. Gymnastikläraren är inte bara sportig, han har grym talang för storytelling!

Matematiklektionerna överraskade också tidigt med att ha utomhusmatematik i skogen de första åren. De kanske räknade träd och meter och uppskattade, det är mindre viktigt, men att slippa sitta stilla och försöka förstå abstrakta siffror i en bok är en bra början och matematik har alltid varit ett favoritämne sedan dess för båda mina barn. Förra året på utvecklingssamtalet berättade läraren om hur de nu i lite högre ålder jobbar för att kunna möta alla barn (29 barn i en av klasserna) där de är. En timme har de genomgång tillsammans, en räknar de och den sista mattetimmen i veckan slår de ihop sig med en parallellklass. Alla får lägga ned huvudena på bänken så att de inte kan se varandra och räcker upp handen om de vill vara med i gruppen som behöver lite extra stöd, gruppen som bara vill räkna ikapp själva eller gruppen som vill ha kluriga utmaningar. På så vis tar en lärare en grupp var och jobbar med dem på deras egen nivå. Äldsta dottern har nu A i matematik. Båda döttrarna tycker matte bara är kul.

Musikläraren överraskade stort i höstas. Hon har längre varit en grå lite nästan sur mus som har suttit vid pianot medan barnen sjunger i maffiga sommaravslutningskonserter. Så efter sommaren när alla lärarna presenterade sig berättade hon att hon hädanefter kommer att lägga upp dagens lektion i en videofilm på hennes blogg. Där ska barnen titta innan de kommer till lektionen så att de kan öva tillsammans. Full av energi har hon gått över till att jobba med flipped classroom!!! Först ut var en video på YouTube med rappande elever som en amerikansk skola hade gjort och som nu eleverna på skolan skulle utmanas att göra en likadan fast på svenska…

På förra veckans utvecklingssamtal blev jag återigen härligt överraskad, av 1.0.3svenskaläraren och av NO-läraren den här gången. Dottern visade glatt hur de har gjort egna quizz med treben. De har kopplat ihop ett batteri med ledningar och en liten lampa och lampan lyser när man lägger ledningarna på rätt svar. Helt i Makers anda!

För att lära sig att skriva beskrivande berättelser har klassen varit nere i skolans källare där de har fått lukta, känna och titta sig omkring för att sedan kapitel för kapitel fylla i detaljerna i boken Monstret. Varje kapitel har själva plotten upplagd och barnen ska lägga fokus på vad det är för sorts monster, hur det ser ut, låter och känns i de olika situationerna i boken.

Så i veckan berättade tioåringen till sist själv om ett projekt de gör i engelskan. De skriver dialoger som de spelar in med roliga Sock Puppets-appen och som de ska spela upp på skolavslutning. Rolig skola!

app-sock-puppets-screen

Publicerat i elever, kul att göra, lärande, pedagogik, skola, utbildning, verktyg | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mytologi som Science Fiction för en sexåring #lässugen

När äldsta tjejen läste nordiska mytologin i skolan för några år sedan letade jag efter asasagorna att läsa högt för barnen. Tor och Freja är ju ändå en del av vårt svenska arv som syns och hörs i vårt språk och i vår kultur lite här och var, men det är konstigt nog inte alls så lätt att hitta barnböcker i ämnet. Jag fick i alla fall tag i två böcker som går att läsa, och de fungerar för alla åldrar.

Nu när yngsta brorsan är så totalt engagerad i allt vad mystiska karaktärer, främmande världar, monster och sagor heter har jag plockat fram dem igen. Jag hittade en om de grekiska gudarna också som han nästan tycker ännu bättre om. Som bonus kom tioåringen hem och förklarade att hon regerar på historielektionerna just nu när hon kan berätta för läraren hur Oden plockade ut sitt öga för att få veta var hans bröder hade tagit vägen och hur han sedan dess vet allt som händer i hela världen.

Sagorna är galna, grymma, magiska och utan tvekan tusen år gammal science fiction. Här är ur NORDISKA GUDAR av Camilla Gripe och Måd Olsson-Wannefors om Lokes barn som asarna har fångat.

Den andra ungen liknade en varg. 
Den kallades Fenrisulven.
Den var söt som en hundvalp.
Gudarna tänkte att de kunde tämja den
och ha kvar den som hund.
Men ulven blev inte tam
fastän alla var snälla mot den.
De gav den en skön korg att sova i.
Den fick en hundkoja och god mat.
Men ulven blev vildare och vildar.
Och större och större.

Och Lena Stiessel ur OM TORS HAMMARE och andra nordiska gudasagor, om rators hammaregnarök…

Två människor har också överlevt. Kvinnan heter Liv och mannen Livtraser. De har hållit sig gömda och livnärt sig av daggen. Från de två stammar ett nytt människosläkte som uppfyller en frisk och lycklig jord där den gode Balder kommer att styra från tid till tid.

Och slutligen de vansinniga historierna om GREKISKA GUDAR, de tre bröderna av Andreas Palmaer och Peter Bergting…

Kronos svalde barnen hela.
De levde i Kronos mage medan åren gick.
Det var mörkt, klibbigt och trångt.
Kronos fru Rhea var förtvivlad.
Alla hennes barn var borta. Fångade i Kronos mage.
Rheas mage var också stor, där låg en ny bebis.
Hon hade bestämt att barnet skulle heta Zeus.

böcker

Publicerat i läsning, sexåring | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

#lässugen

Jag, och alla andra föräldrar till sexåringar, fick en fin folder i brevlådan i veckan. UR uppmanar oss att läsa med våra barn och bifogar en fin hashtag för att tipslasa om bra läsböcker med – #lässugen. På ur’s hemsida finns mer för både föräldrar och barn som vill bli säkrare på läsningen.

Och det är fler som vill få barnen att inte tappa bort läsningen i floden av spel och digital närvaro. Kanske att PISA-rapporten också ökar tempot på insatserna. Den 25-26 maj är det Läshackaton på LUii i Landskrona i samband med README-konfernsen i Lund. Anmäl dig om du vill vara med att skapa ett nytt roligt sätt att öka läsandet.

Målet är att hackathonet ska utmynna i projekt som på något vis bidrar till ökat läsande: Hur kan läsningen utvecklas i Sverige? Hur kan biblioteken utvecklas och förnyas, vad betyder den digitala läsningen? Hur och vad läser man? tidning/papper/webb/app? Vad finns det för möjligheter?

Jag kan inte nog understryka hur svårt det har varit hittills för utvecklare och pedagoger att mötas i digitalt utbildningsmaterial. Ett spel eller interaktivitet måste vara lika roligt som alla andra spel, samtidigt som det måste möta och fånga användaren på den nivå som den kan lära sig något på. Det finns så många dåliga ABC-appar som alla uppmanar barnet att sätta in rätt bokstav på rätt plats. Dags att hitta på något nytt. WattPad känns som sagt spännande för de äldre barnen och de väljer att vara där självmant, men för de yngsta har jag ännu inte hittat en enda lek som min sexåring hellre väljer att göra framför de appar han helst pysslar med varje dag. Både jag och då femårinen gillar verkligen Seasame Streets ABC-lek men jag är inte helt säker på hur mycket han faktiskt lär sig och blir inspirerad. Kanske att UR är på rätt spår åtminstone för nybörjarna – att det faktiskt är jag själv som är bäst på att öva med honom och guida och inspirera mitt barn…

Tidigare om läskunnighet i digitala
medier

Fördummar vi barnen och kommer de att lära sig att läsa?

Läskunnighet, lärande och spel 

Tips på böcker att läsa

Om rollspel i sociala medier, ett annat sätt att inspirera till läsning

Publicerat i barnappar och spel, lärande, läsning, online är real life, pedagogik, sexåring, utbildning, verktyg | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar