Monster för minisar

Vi har en monstertokig sexåring hemma och lagom till Halloween laddade vi ner ett gäng monsterappar. De finaste är som oftast, de enklaste. Det är när interaktionen är anpassad för att en treåring ska förstå som de blir som roligast för alla – inga trösklar, bara kreativ och rolig lek. Här är de finaste vi hittade.

Neeko – leta loppor på olika monster, spela lätt ‘dra-linje-mellan-samma-färgade-loppor-tetris-spel’ för att öppna upp fler monster

Sago Mini Monsters – det egenritade monstret får liv, vill ha mat och kläder och kan fotograferas

Duckie Deck Monsters – tänd lampan så ser du hur skuggan är ett sött monster som du kan leka med

Pudding Monster – inte för de minsta, mer för mig kanske… kluriga logiska pussel för att få puddingarna att kladda ihop sig och fastna över så många stjärnor som möjligt.

Publicerat i barnappar och spel | Märkt , , | Lämna en kommentar

Om Hur barnen tog makten

Jag köpte ‘Hur barnen tog makten‘ av David Eberhard i hopp om att få några reflektioner om ett samhälle med dubbelarbetande föräldrar med för lite tid för sina barn för att våga sabba den tiden genom att säga ifrån, där barnens framgång har blivit den högsta statussymbolen på parmiddagar och där skola och förskola inte kan utföra sitt jobb för att föräldrar ohämmat ser att det egna barnet ska ställas framför alla andra.

Detta avhandlas lite försiktigt av Eberhard, lite här och var, men det finns andra saker som får mer utrymme, som att äldre föräldrar är nojigare kring sina barn, att vi nog inte behöver vara så oroliga för att barn inte ska knyta an som nyfödd och framför allt att skolan måste ta tillbaka makten över barnen. Inte över sin egen pedagogik, eller sin profession, utan över barnen. Han refererar ett par gånger till att våra föräldrar och farföräldrar minsann klarade sig fint utan att knyta an och i stökigare förhållanden än dagens, men hur bra har de mått enligt våra mått tänker jag. Det känns som att han glömmer den eviga kamp som har förts för att nå bättre jämlikhet i hemmet – mellan alla i familjen – och att det till stor del har handlat om att förskjuta makten från ett manligt överhuvud till att hitta en respektfull fördelning som ger alla familjemedlemmar sitt rättmätiga värde.

Mycket av det Eberhard lyfter är klockrena iakttagelser av svenska oroliga föräldrar och forskning av hur hjärnan fungerar. Jag känner hur rätt han har i att vi genom att inte sätta stopp för våra barns utövning av något farligt eller irriterande, istället låter oss bli nedbrutna tills vi står och skriker på dem, och att det säkert hade varit mer tydligt och behagligt för dem tvärtom – utan möjlighet att irritera och utan skrikande. Han kritiserar också, eller snarare sågar, Jesper Juul på grund av hans helt osäkert kopplade slutsatser. Ingen håller med mer än jag i detta, men Eberhard är verkligen lika illa kålsupare själv när det kommer till skolan och det är med den diskussionen han avslutar hela boken. Här blir det gång på gång galet.  Han börjar så bra

Det går i allmänhet inte bara att vädja till barnets känsla inför framtiden. Istället gäller det att utnyttja inbyggda system som gör att barn faktiskt ofta vill lära av äldre. Ett tips till pedagoger är att lägga ner mycket energi på är att försöka hitta bra och utvärderingsbara metoder för att få barn att relatera till den som lär ut.

men sedan fortsätter han i samma stycke att prata om tävling som om det vore den goda vägen att få ordning på intresse och ambition. Jag tror han tolkar det sociala sammanhanget man som ung håller på att placera sig i som en tävling om hierarki, medan jag skulle säga att det bara gäller för en mycket liten del av en klass medan de övriga bara vill förstå vem de är i förhållande till andra… som en plats i en cirkel. Tävlingen skulle då bara trigga en mycket liten del av en klass till att fokusera på skolan.

Om man inte kan tävla i grundläggande uppbyggliga saker som utbildning eller allmänbildning, är risken stor att man istället tävlar om vem som är ”coolast”, vem som kan dricka flest öl på tio minuter eller vem som är bäst på att reta småkillarna i ettan på rasterna.

Sedan en god reflektion

En självklar faktor kring om man kan lära sig eller inte handlar om ens intresse. Att man inte är intresserad kan till exempel bero på att man tycker att läraren är en gammal stofil eller en tönt som försöker fjäska för eleverna. Då slutar man lätt att lyssna.

och sedan tillbaka till hierarkierna igen. Viljan att lyssna ska plötsligt inte ske utifrån det tidigare sagda genuina intresset eller ett gott förhållande till sin lärare…

I det sammanhanget är det intressant att fundera över vilken roll hierarkier spelar för inlärning. I länder där det råder sträng hierarki i skolsalen är det otänkbart att inte lyssna. Detta är möjligen en delförklaring till varför den moderna skolan tycks producera allt sämre resultat trots att barnen i IQ-test är mer begåvade än tidigare.

Här har han dragit slutsatsen att det gamla skolsystemet som vi mäter utifrån är det enda rätta. Jag blir istället nyfiken på om de förbättrade IQ-testen visar på hur förlegad mätningen av skolan är – att de kvantifierbara kunskaperna där vi rabblar upp kunskapsenheter på prov, inte är det bästa sättet idag att mäta våra kunskaper för framtidsbehoven?

Eberhard refererar till en McKinsey-rapport om vad en bra lärare är.

Erfarenheten från dessa toppresterande skolsystem talar för att tre saker spelar störst roll: 1) få rätta personer att bli lärare, 2) utveckla dem till effektiva instruktörer och 3) se till att systemet kan förmedla bästa möjliga instruktioner till varje barn.

Jag håller med. Och jag håller med när han lägger till Mona Moursheds analys av vad svenska skolan måste göra för detta – höja lärarnas status. Men sedan…

Samtidigt måste man ge lärare mer befogenheter – makt. För att göra det måste man ta makten från föräldern. Och framförallt. Ta makten från barnen! Det är tyvärr ingen som idag vågar göra det. Med samma argument som alltid. Vi tror vi skadar dem för livet.

Jag kanske övertolkar både honom och Björklund som i valkampanjen sa samma sak ‘Läraren ska ha makten’, men det är inte det samhälle och den skola jag tror på. Jag tror på samarbete, iterativt och löpande lärande av varandra, att hitta relevans för var och en utifrån vad man kan och intresserar sig för sedan tidigare – att det verkligen kan vara roligt på riktigt för alla att lära sig – att det är roligt om man gör det rätt. Lärare behöver mycket högre status i förhållande till föräldrar, men att uttrycka makten över barnen har bara risk att sluta galet. När lärarna vacklar eller är oengagerade vet ju föräldern bäst vad dennes barn behöver, men när läraren är tydlig och stark kan vi lugnt lämna våra barn i skolans händer… ja vi måste det. Så ja, läraren behöver ha makt – över sin pedagogiska yrkesroll och status i samhället så att alla, inte bara de som kan rabbla årtal i ett förlegat skolsystem, kan få chansen att se sig själva som intelligenta lärande värdefulla individer. Det är så vi har mest värde av dem i ett framtida innovativt, flexibelt arbetsliv.

skola

Lika ojämställd sedan 1972
Barnen går alltid först
Ambition eller bara vara
De rabblar fortfarande meningslösa fakta i skolan
Vem bestämmer vad?

Publicerat i elever, familj, kompetens, lärande, pedagogik | Märkt | Lämna en kommentar

Roligt med bisarra proportioner på Moderna Museet

Som småbarnsförälder saknar man möjligheten att på söndagseftermiddagen långsamt maka sig igenom härliga utställningar, att stå stilla och betrakta… att ens se hälften av alla objekten på utställningen faktiskt. Det blir mest museishoppar och fika av alltihop.

Det är klart att man tänker att barnen nog ändå skulle tycka att det är ok att hänga med tillkoons Moderna och se de färgsprakande och ofta skrattretande skulpturerna av Jeff Koons, Charles Ray och Katharina Fritsch och det begriper ju Moderna Museet också. Så de har satt ihop en fantasifylld skattjakt i utställningen. De låter Ray’s Pojke med ny Bubbla öppna dörren till det alldeles magiska utställningsrummet, där allt har blivit annorlunda. Smyg fram till den stora elefanten uppmanar han oss. Vilken sorts elefant är det? Hur många snäckor är det i Fritsch’s kjol? Vad håller Michael Jacksons apa i och vilken färg har traktorn? Med varje fråga blandas en liten tankeväckare in vilket gör att jag som medföljande förälder också får stå en stund och reflektera över hur det känns att vara liten bredvid en jättestor skyltdocka.

Svaren bildar ett lösenord som barnen får trycka in på en iPad i kassan där en enkel men återigen tankeväckande visualisering visar hur de bizarra objekten skulle te sig i en verklighet. Och så fick de välja var sin ballong. Som de båda (6 och 11 år) var mäkta nöjda över.

raycharles

Min favorit var inte med i skattjakten. Det var Fritsch’s Ghost and Pool of Blood. Många åskådare fastnade vid pölen och såg inte vålnaden bakom ryggen. Den blev ännu mer vålnad nästan på riktigt i sin osynlighet och själva avståndet mellan den och pölen blev konstverket.

Tack snälla Moderna Museet för en riktigt rolig konstupplevelse tillsammans.

Publicerat i familj, interaktivitet, konst, kul att göra, kultur, museum, spelifiering, utställning | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Upplys barn som är på Internet

I våras zappade jag mig in på ett gripande avsnitt av Uppdrag Granskning som handlade om en härva där någon under stulen identitet trakasserade mycket unga flickor. Den unga kille vars identitet var stulen hotades dagligen av arga vänner till de trakasserade flickorna och hans egna vänner som kontaktats av förövaren hade förstås först undrat över sin kompis beteende, men polisen hade under ett helt års tid inte kunnat hjälpa honom. De unga flickor som hade trott att de hade en pojkvän online eller som av andra skäl hade hamnat i förövarens grepp mådde fruktansvärt dåligt, men polisen kunde inte hjälpa dem heller. Programmet slutade med att de grep den 23-åring som var skyldig.

Jag visste direkt att jag var tvungen att se programmet tillsammans med min 12-åriga dotter. Hon måste få en chans att förstå hur svårt och trassligt det kan bli (i livet). Programmet visade att trots att en ung tjej gör det enda rätta och går till polisen med sitt ärende, är det ingen garanti för att det ska lösa sig. Hon måste berätta för mig eller hennes pappa om någonting verkar konstigt eller helt fel. Det är oss hon ska kunna lita på. Vi kommer alltid att finnas där för henne oavsett vad som har hänt. Det var viktigt för mig att vi var överens om att det inte var den unga killens fel eller de trakasserade flickornas fel.

Innan vi såg programmet mejlade jag till hennes lärare och berättade att vi skulle se det hemma, bara för att hon skulle veta vad det handlade om ifall hon hörde barnen prata om det. Hon valde att låta klassen titta på det gemensamt.

Nu i veckan fälldes återigen en man, den här gången för att ha trakasserat 68 barn. Jag valde återigen att låta båda mina döttrar läsa en artikel i SvD om händelsen. Den var inte fullt så beskrivande som denna i Aftonbladet. Jag mår själv dåligt av att läsa den och det är inte meningen att någon ska få mardrömmar av grova visualiseringar, utan att vi ska kunna reflektera tillsammans över när sådana här saker kan hända och vems felet inte är. Jag hoppas att det inte kommer fram som skrämselpropaganda mot att vara online, utan som en diskussion om att sådant här händer och att det är relevant för just dem att fundera över.

Publicerat i 12åring, föräldrar, online är real life | Märkt , , | Lämna en kommentar

Följ @humansofny älskade

Min 12-åring sitter fast i sitt Instagram- och Vineflöde. Hon tittar sällan upp från det ens när hon går i trafiken. Jag försöker be henne visa grejor hon gillar men jag skulle ju ändå inte fatta, det fattar jag ju. Nu har jag istället bett henne följa ett konto. ‘Min feed är rätt full nu’, svarade hon först, men då ber jag henne ännu en gång – snälla, gör det för mig, ber jag. Följ @humansofny. Det är väldigt fint att få se andra människor ibland, hur de har det, vilka de är, vilken historia de har, hur vackra de är. För att få perspektiv på vår ofattbart trygga tillvaro är det av högsta värde att få se och höra hemlösa människor från New Yorks gator, familjer från Syrien, barn från Kenya och nu för tillfället unga och gamla från New Dehli. Inte anonyma, kategoriserade eller grupperade utan var och en med sin egen personliga berättelse. Jag kan inte nog uttrycka hur mycket det betyder för mig. Och vi kommer att få mycket att prata om förr eller senare med hjälp av den här feeden.

humansofny2

humansofny

Publicerat i 12åring, eq, online är real life, uppfostran | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

PewDiePie FTW

Jag gissar att min dotter står för 1 miljon av PewDiePies 350 miljoner tittningar på YouTube under juli som var. Hon satt med hörlurar på i någon hörna inomhus i timmar och fnittrade ihärdigt. Och även om jag har spanat in vilken sorts innehåll PewDiePie lägger upp så är det ju omöjligt att prioritera att titta på alla klippen, ca två om dagen, och därmed går det heller inte att till fullo förstå vad det är som är så kul.

PewDiePie tackar inte ja till så många events. Eller, jag har inte sett att han har deltagit på några konferenser eller jippon alls. Så när han gjorde ett sommarprat på SR i slutet av sommaren var det nog fler än jag som var nyfikna. Och vilken lycka för mig och alla andra som inte följer varje klipp att få höra honom själv förklara vad det är som är så bra med honom. På det mest ödmjuka och insiktsfulla sätt. Jag blir av någon underlig anledning nästan stolt över honom när han visar sig vara helt briljant både till hjärta och hjärna. Det är klart att han inte kan delta på en massa events – hur skulle han kunna spela in sina dagliga klipp då? Och klippen måste ut, för utan sina 30 miljoner följare är han ingenting utom en vanlig trevlig kille som spelar in videos. Det här visar på en youtube-närvaro som kräver av sina stjärnor att inte få hybris och vilja bli ännu mer kända, få stå på stora scener inför nya publiker med högre credd. 30 miljoner följare är en creddig publik. Och 40 miljoner följare och 2-3 miljoner tittningar per klipp, är större än störst. Det är ett trevligt, ja till och med intelligent, drag hos vilken människa som helst att förstå det.

Och så var det det där med att använda sin kanal till så många unga människor till något vettigt – ja förutom att vara deras trygga kompis och spela spel tillsammans. På ett okonstlat och ärligt sätt berättar Felix Kjellberg om hur han på YouTube-sfärens egna sätt deltar i och startar insamlingskampanjer för olika goda syften. Det är inte ett så dumt sätt att bidra med något långsiktigt positivt ur flera aspekter utan att varken han själv eller hans följare behöver skifta forum. Han utnyttjar helt enkelt sin kanal på bästa sätt. Nu går jag och hoppas på att min dotter ska komma och be om att få donera pengar till nästa kampanj. 

Publicerat i 12åring, online är real life | Märkt | Lämna en kommentar

Roligt i skolan

Utvecklingssamtal i skolan är inte så dumt. Det visar sig att i alla fall mina barn berättar väldigt lite av allt spännande de gör i skolan för mig. Den som säger att skolan inte har förändrats sedan vi var små kanske missade utvecklingssamtalet och tar för givet att det är så. Inte kan mina barns skola vara den enda som jobbar med nya kreativa verktyg och metoder? Trots flera år nu av stökiga rektorsbyten i skolan har jag under sex år med två barn i skolan gång på gång blivit överraskad av den ena läraren efter den andra.

Vi hade tur tror jag ändå med det första lärarparet vi mötte som på våren innan 6årsklassen började, åkte från Bromma till Vasastan för att besöka vår tjej på dagis. De ville få en bild av varifrån varje barn kom och ge barnen en kontaktyta innan de började i skolan. Dessa två lärares högsta ambition under det kommande året var inte att något barn skulle ha en endaste mätbar kunskapsenhet med sig till första klass, utan att varje barn skulle trivas och känna sig trygg i skolan och med varandra – den viktigaste grunden för en fortsatt glädje att gå till skolan. Det krävs mycket vaksamma ögon och jobb för det, och de lyckades storartat. Vår tjej som dittills hade sparkat bakut vid varje förändring antingen genom att tyst klippa pappershörnor i tre månader eller genom att blankt vägra förflytta sig… ut genom dörren, in i hissen, ut ur hissen, ut ur porten, till parken, från parken, in genom porten… hon fick den struktur, det regelverk och den trygghet hon behövde för att fungera precis lika bra som alla andra i skolmiljön. Speciellt viktigt tror jag det var för henne när läraren stöttade henne när klasskompisar menade att hon inte fick vara med, inte för att läraren tvingade de andra att ta med henne (vilket de inte gjorde, de pratade om hur man är en bra kompis) utan för att hon fick känna att de inte uppförde sig rätt, och att hon var ok. Det räckte.

Nästa överraskning har varit gymnastiken. Under de första nio åren var gymnastiken en konstant tävling. Det var inte direkt otrevligt, men tävlingsandan, mätandet av löpartider, längd- och höjdhopp och antal mål gjorde att det inte var direkt trevligt heller. Mina tjejer är inte det minsta tävlingsinriktade och borde rimligen känt likadant, men har istället alltid älskat gymnastiken eftersom det är timmar då alla i klassen får leka och tävla mer… konceptuellt, i form av gladiatorerna eller andra karaktärer och berättelser. Gymnastikläraren är inte bara sportig, han har grym talang för storytelling!

Matematiklektionerna överraskade också tidigt med att ha utomhusmatematik i skogen de första åren. De kanske räknade träd och meter och uppskattade, det är mindre viktigt, men att slippa sitta stilla och försöka förstå abstrakta siffror i en bok är en bra början och matematik har alltid varit ett favoritämne sedan dess för båda mina barn. Förra året på utvecklingssamtalet berättade läraren om hur de nu i lite högre ålder jobbar för att kunna möta alla barn (29 barn i en av klasserna) där de är. En timme har de genomgång tillsammans, en räknar de och den sista mattetimmen i veckan slår de ihop sig med en parallellklass. Alla får lägga ned huvudena på bänken så att de inte kan se varandra och räcker upp handen om de vill vara med i gruppen som behöver lite extra stöd, gruppen som bara vill räkna ikapp själva eller gruppen som vill ha kluriga utmaningar. På så vis tar en lärare en grupp var och jobbar med dem på deras egen nivå. Äldsta dottern har nu A i matematik. Båda döttrarna tycker matte bara är kul.

Musikläraren överraskade stort i höstas. Hon har längre varit en grå lite nästan sur mus som har suttit vid pianot medan barnen sjunger i maffiga sommaravslutningskonserter. Så efter sommaren när alla lärarna presenterade sig berättade hon att hon hädanefter kommer att lägga upp dagens lektion i en videofilm på hennes blogg. Där ska barnen titta innan de kommer till lektionen så att de kan öva tillsammans. Full av energi har hon gått över till att jobba med flipped classroom!!! Först ut var en video på YouTube med rappande elever som en amerikansk skola hade gjort och som nu eleverna på skolan skulle utmanas att göra en likadan fast på svenska…

På förra veckans utvecklingssamtal blev jag återigen härligt överraskad, av 1.0.3svenskaläraren och av NO-läraren den här gången. Dottern visade glatt hur de har gjort egna quizz med treben. De har kopplat ihop ett batteri med ledningar och en liten lampa och lampan lyser när man lägger ledningarna på rätt svar. Helt i Makers anda!

För att lära sig att skriva beskrivande berättelser har klassen varit nere i skolans källare där de har fått lukta, känna och titta sig omkring för att sedan kapitel för kapitel fylla i detaljerna i boken Monstret. Varje kapitel har själva plotten upplagd och barnen ska lägga fokus på vad det är för sorts monster, hur det ser ut, låter och känns i de olika situationerna i boken.

Så i veckan berättade tioåringen till sist själv om ett projekt de gör i engelskan. De skriver dialoger som de spelar in med roliga Sock Puppets-appen och som de ska spela upp på skolavslutning. Rolig skola!

app-sock-puppets-screen

Publicerat i elever, kul att göra, lärande, pedagogik, skola, utbildning, verktyg | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar